23 december 2018

Om Mobutus ”autenticitet”


Göran Dahlgren

Jag har på denna blogg ägnat en del utrymme åt västerländska tankesystem och ideologier som haft inflytande över Afrika och dess invånare. Det har rört sig om t.ex. kolonalismen, rasismen, biståndsideologin eller frankofonin, Frankrikes politik för att sprida franska språket i världen.

Men Afrika har också producerat inhemska ideologier. De mest kända är t.ex. panafrikanismen, négritude, och ujamaa-socialismen. Dessa förknippas ofta med särskilda politiska ledare: négritude med Léopold Sédar Senghor, president i Senegal, panafrikanismen med Kwame N’Kruma, president i Ghana i spetsen och Ujamaa-socialismen med Julius Nyerere som länge ledde Tanzania.

En fjärde afrikansk ideologi, som också förknippas med en afrikansk politisk ledare, denna gång Mobutu Sese Seko i Demokratiska Republiken Kongo, är ”autenticiteten” (”l’authenticité”). Den beskrivs i böckerna ”Mobutu” av Jean-Pierre Langellier och i ”Authentically African. Arts and the Transnational Politics of Congolese Culture” av Sarah Van Beurden.

Den var en tämligen kortlivad politik som från början var en sorts kulturpolitik. Mobutu påbjöd att invånarna i landet skulle gå tillbaka till sina afrikanska rötter. Det bästa ur de afrikanska kulturerna skulle bevaras och det sämsta förkastas. Kongoleserna skulle ta avstånd från den europeiska, västerländska kulturen och ”avkolonisera sina sinnen”. Afrikanen, hävdade Mobutu, led av mindervärdeskomplex gentemot Europa och Väst. De skulle med den nya politiken återfinna sig själva och känna stolthet. Han manade till nationell kulturrevolution.

Mobutu införde en mängd nya lagar som kulle åstadkomma detta. Åtgärderna ingrep ofta i afrikanernas vardag på ett direkt sätt. De som bar på europeiska namn skulle ersätta dem med afrikanska, människorna skulle överge ”Madame” och ”Monsieur” vid tilltal och istället säga ”medborgare” (”citoyen” och ”citoyenne”). Namnet på landet byttes ut från Demokratiska Republiken Kongo till ”Zaïre”. Städer, floder och sjöar namngivna efter europeiska kolonisatörer och upptäcktsresande skulle få nya, afrikanska namn. Statyer från kolonialtiden revs och nya, ”afrikanska”, restes.

Invånarnas klädstil skulle också förändras. Kostym förbjöds och skulle ersättas med en svid som liknade en Mao-kostym (kallad ”abacost” efter ”à bas le costume”, ”ner med kostymen”). För kvinnor förbjöds utmanande utstyrslar som korta kjolar.

Till en början togs dessa idéer emot positivt. Både inom landet och internationellt var bemötandet vänligt. Det ansågs vara något som kunde gynna afrikansk utveckling och kanske hjälpa landet att moderniseras.

Men verkliga svårigheter började när Mobutu tog sig an den ekonomiska sfären. Ekonomin skulle ”zaïriseras” menade han. Detta innebar att de företag som leddes av européer (många ägdes av belgiska affärsmän) skulle tas över av kongoleser. Dessa blev ofta människor i Mobutus vänkrets. Att leda företag som en afrikansk storfamilj tyckte Mobutu skulle skapa en afrikansk revolution och leda till en bättre allokering av resurser.

Efter tre år hade ekonomin kollapsat. Exporten sjönk dramatiskt, oljekrisen skapade problem och Mobutu beslöt att nationalisera alla företag i landet. Han övergav autenticiteten och satsade i stället på att enväldigt kontrollera landet och införa personkult.

Zaïriseringen ledde till kollaps men effekterna av autenticiteten som kulturpolitik levde kvar i många år. Klädmodet med abacost var vanligt i nästan tjugo år. Speciellt effekterna av vissa skolreformer blev långlivade. Afrikanska språk infördes i skolans undervisning: de fyra språken kikongo, kiswahili, lingala och tshilouba lärdes ut länge. Förbudet mot västerländsk underhållning gynnade populärkulturen.

Mobutu skulle sitt kvar länge men störtades slutligen av Laurent-Désiré Kabila 1997. Mobutu har gått till historien som en av de många afrikanska ledare som skövlat och ruinerat sitt land. Hans kulturpolitik är väl mest en rolig anekdot hos många. Det mesta av autenticiteten är idag borta. Kanske ska den ses som ett försök att skapa en nation, en afrikansk modern nation, något som många afrikanska ledare strävade efter, oftast utan framgång.

20 oktober 2018

Om grioter


Göran Dahlgren

Inom många afrikanska kulturer, speciellt i Sahel-området, i Väst-Afrika söder om Sahara, förekommer en yrkeskategori som är unikt afrikansk. Grioter, som de kallas (griot uttalas [gri’o:]), är historieberättare, underhållare, lovsångare, musiker; ibland står de nära makten och spelar rollen som rådgivare, diplomat eller tolk. De är minneskonstnärer som kan den etniska gruppens historia och litteratur.

Den mest kända kulturen där grioter finns är Mandinka-kulturen. Denna sträcker sig över ett stort område från nuvarande Gambia i väst till Tchad i öst. Guldåldern för Mandinka-kulturen var under medeltiden. Den mest kände härskaren, Mansa Moussa levde under 1300-talet.

Ordet ”griot” är inte av afrikanskt ursprung. Det är troligen en variant av ett portugisiskt eller franskt ord eller ett ord från ett pidgin-språk. Första gången det påträffas i skrift är 1637 i en reseskildring av kapuciner-munken Saint-Lô. Han beskriver hur grioter medverkar i begravningar och skördefester.

Grioter har alltid fascinerat både västerlänningar och de från den muslimska världen som kommit på besök. Speciellt deras sociala status har diskuterats. I de afrikanska samhällena värderades grioter inte högt. De sågs på med misstänksamhet och man undvek att umgås med dem. Något som ofta beskrivs i reseskildringarna är begravningsritualen för en griot. Den döde grioten fick inte jordfästas utan lades i ett ihåligt träd. Jorden fick inte besudlas av griotens stoft.

I boken ”Griots and griottes” av Thomas A. Hale, som uppgifterna ovan är hämtade från, ägnas ett avsnitt åt hierkarkin mellan grioter. De flesta var mindre betydelsefulla, t.ex. enkla by-grioter som visade upp konster vid högtider och tillställningar och som var ansvariga för att byns historia inte gick förlorad.

Men det fanns även grioter som var högre uppsatta. Griot-yrket gick i arv och vissa släkter, klaner, åtnjöt hög prestige. Den främste griot-släkten anses vara Kouyaté-släkten eftersom anfadern varit griot åt kung Soundjata Keïta, grundaren av Mali-riket, på 1200-talet, som det berättas om i ett av Afrikas mest kända hjälte-epos.

Grioter som tjänade mindre kungar kom sedan i hierkain. Dessa stod ofta kungarna nära och hade olika uppgifter t.ex. att vara ansvariga för den kungliga ättens historia eller agera mellanhand mellan kungen och främlingar.

Vissa grioter uppskattades mycket på grund av sina färdigheter. De steg i graderna bland grioterna och blev mästergrioter (ngara på mandinka). Dessa var 40-50 år gamla, hade studerat hela livet och genom sin skicklighet vunnit status nog att utbilda andra grioter.

En hierarki uppstår också kring vilket instrument grioten trakterar. Det högst rankade instrumentet är koran, en sorts tretton-strängad luta. Sedan kommer balafonen, en xylofon, och det lägst rankade instrumentet var trumman.

Grioter av alla slag har skildrats genom århundradena och inte alla framstår som äkta eller professionella. Många ”fusk-grioter” uppträder i reseskildringarna och besökaren får ta del av tjänster från grioter som inte är seriösa.

De flesta grioter är män men det finns också kvinnliga grioter (”griotter” som Hale kallar dem). Mindre är känt om dessa än om de manliga. De är väsentligt färre och har inte uppmärksammats ofta. Men ny forskning visar att de funnits länge och ibland varit de manliga grioternas jämlikar.

Griot-släkterna finns kvar än i dag. Många anpassar sig till moderniteten och blir populära artister, sångare. De framträder i media och uppnår ibland berömmelse. Instrumenten moderniseras och populärmusik uppstår när nya rytmer och influenser blandas med den traditionella musiken.

Det finns också nya yrken för grioter t.ex. som turistguider, musiklärare, underhållare på hotell och restauranger eller som lovsångare vid olika tillställningar. De mest framgångsrika åker på turné i väst och utför sin konst på universitet eller i konsertsalar. De deltar i framgången som ”world music” haft och blir internationella stjärnor. Youssou N’Dour är ett exempel på detta.

Thomas A. Hale skriver i sin bok att Alex Haley med sin bok ”Roots”, där en griot i en by i dagens Gambia i en redogörelse för byns historia nämner Alex Haleys anfader, gjorde att grioterna blev ett känt fenomen i Nord-Amerika. Den muntliga traditionen visade sig vara något som kunde användas för att skapa en tillförlitlig historia. Grioterna vann ett världsrykte.

Grioten är kanske mest känd som förmedlare av den muntliga berättarkonsten, speciellt de stora hjälteeposen som en del folk har som kulturskatt. Men grioterna har en brokig historia och en social status som är motsägelsefull. Mycket återstår att utforska om dem både i historien och i samtiden.

3 juni 2018

Om korruptionen i Uganda under Museveni

Göran Dahlgren

De som bekämpade korruption i Afrika under 80- och 90-talen ansåg för det mesta att det var något som eliten ägnade sig åt av ekonomiska skäl. Men det finns andra orsaker till att korruption förekommer i ett land.

I boken ”The Polititics of Elite Corruption in Africa. Uganda in comparative African perspective” av Roger Tangri och Andrew M. Mwenda hävdas att man inte få glömma bort de politiska fördelarna med korruption för en ledare. De anger fyra sådana: makthavaren kan skapa lojalitet hos den politiska eliten; upprätthålla en sammanhållen och enad maktapparat; köpa över motståndare till regimen och finansiera valkampanjer.

Korruption är något som bygger upp hela statsmaskineriet och utgör det som systemet vilar på. Med korruption kan regimens maktbas konsolideras och hålla ihop.

Författarna specialstuderar Ugandas moderna historia under Yoweri Museveni som kom till makten 1986 och som styrt landet sedan dess. En mängd korruptionsskandaler har präglat landets historia och Uganda utgör ett bra exempel på ett land där korruptionen gradvis blivit mer utbredd och där den är politiskt motiverad i lika hög grad som ekonomiskt.

När Museveni kom till makten 1986 var han kritisk till hur landet skötts under tidigare regeringar (Idi Amin och Milton Obote). Han ledde ett parti, NRM (National Resistance Movement) och lovade bättring. Museveni förde en progressiv politik och blev populär bland västmakterna.

Men hans partis ställning i landet var svagt till en början Dess legitimitet var begränsad och han tvingades kompromissa med andra partier. I fler val under 80- och 90-talen samarbetade han med andra ledare.

Författarna menar att Musevenis politik berodde på partiets svaga ställning. Med tiden kunde köpslåendet och utbetalningar av mutor göra att hans position stärktes. Med korrupta medel kunde en klassisk klientelistisk stat uppstå där eliten gjordes lojal mot Museveni.

Författarna studerar Uganda och lägger i boken fokus på fyra områden där korruption inom eliten förekommit: inom militären (60% av korruptionen i världen uppstår inom det militära), inom privatiseringar, när det gäller finansiering av valkampanjer och i kontakten mellan stat och näringsliv.

Det var på 90-talet, något decennium efter att Museveni kom till makten som korruptionen tilltog. Vapenköp gjordes från och med 1996. Valfusk var ovanligt fram till 1994.

När makten konsoliderats, när överlevnaden säkrats, ökar korruptionen är författarnas slutsats. Nätverk har bildats och ledaren blir mindre intresserad av att skapa allianser med andra partier. Museveni, som i början av sitt presidentskap hävdade att han inte hade som mål att sitta kvar länge, bytte fot och ändrade konstitutionen så att han fick laglig rätt att sitta på livstid. Hans medverkan i konflikter i regionen gjorde att försvarsutgifterna och därmed korruptionen ökade.

Ett system inrättades där makten upprättade en akt på alla högt uppsatta tjänstemän där bevis fanns för att fälla dem för oegentligheter.  Att ha hållhakar på alla blev ett effektivt sätt att kontrollera eliten och illustrerar hur korruption kan skapa stabilitet inom den politiska, ekonomiska och militära sfärerna.

I boken gås igenom en mängd fall av korruptionsskandaler inom de fyra områden som studeras (militären, privatiseringar, valfinansiering och näringslivet). Det mest kända är kanske förekomsten av ”spöksoldater”, soldater som inte finns men vars löner betalas ut. Ungefär 18000 sådana lär ha funnits 2001, vilket var en tredjedel av det totala antalet soldater. Affären utreddes i flera omgångar och var en offentlig skandal i Uganda. I en rapport från 2003 deklarerades att spöksoldater fanns i alla arméns enheter. Varje år försnillas 26 miljoner dollar i utbetalningar för spöksoldater.  Mellan 1990 och 2003 hade 360 miljoner dollar förskingrats.

Uganda var länge ett favoritland för västerländska stater och internationella biståndsgivare. Initialt under Museveni skapades en godartad ekonomisk och politisk utveckling. Inkomsterna steg och demokratiska val hölls. Men med tiden har Väst tvingats inse att Uganda inte längre är något mönsterland. Museveni verkar ha utvecklats till en ordinär afrikansk autokrat när hans ställning väl stabiliserats efter något decennium av politiska reformer. Med hjälp av korruption har han fått med sig den politiska, ekonomiska och militära eliten. Oppositionen har gjorts ofarlig och ett klientelistiskt politiskt system har uppstått som inte skiljer sig så mycket från andra i Afrika.

30 april 2018

Om de traditionella ledarnas roll i dagens Afrika

Göran Dahlgren

Traditionella hövdingar i Afrika har länge haft dåligt rykte. I början bjöd de på sina håll motstånd i de olika krigen mot de europeiska stormakterna men under kolonialtiden tillsattes de av kolonialherrarna och lydde deras order. De ansvarade framför allt för att rekrytera tvångsarbetare och driva in skatt. Senare deltog de dessutom oftast inte i befrielserörelserna.

När de afrikanska staterna blev självständiga ansåg de flesta att de traditionella ledarnas tid var över. De var arkaiska och borde inte ha inflytande i moderna stater. Många av de enpartistater och auktoritära regimer som uppstod förbjöd traditionellt ledarskap och hövdingarnas makt marginaliserades.

Trots det spelade de en roll, speciellt på landsbygden. Staten i Afrika lyckades aldrig uppnå full kontroll över landet. De var centralstyrda och någon politisk närvaro syntes inte i byarna. Därför förblev de traditionella ledarna starka. De ledde ett informellt styre och innehade funktioner som t.ex. att sköta frågor om markinnehav, lösa tvister och bekämpa brottslighet. Trots förbud och förföljelse var därför de traditionella hövdingarnas makt reell.

Även idag har traditionella hövdingar kvar makt. I en översikt gjord av Afrobarometer 2008-2009 presenteras resultatet av en enkät över traditionella hövdingars makt på landsbygden i 18 afrikanska länder. I alla länder utom tre ansåg 50% av de tillfrågade invånarna att de traditionella ledarna har ”visst eller stort inflytande”. I Botswana, Lesotho, Malawi och Mozambique tyckte mer än 50% att traditionella ledare har ”stort inflytande på den lokala nivån”.

I boken ”The Paradox of Traditional Chiefs in Democratic Africa” (varifrån ovanstående undersökning är hämtad) framför Kate Baldwin teorin att demokratiseringen som pågår i Afrika kan förstärkas och utvecklas med hjälp av traditionella ledare.

Enligt författaren kan hövdingar på olika nivåer ingå ett samarbete med politiska partier och utgöra ett mellanled mellan befolkningen i byarna och de politiska partierna.

Hon går emot de vanliga teorierna om att traditionella ledare är köpta av politiska partier för att tvinga eller uppmuntra byinvånarna att rösta på deras uppdragsgivare.

I stället, menar hon, kan byhövdingarna hjälpa politikerna att få saker och ting gjorda, genomföra utvecklingsprojekt (development projects) som att bygga vägar, broar, borra brunnar eller på annat sätt bidra till samhällsnyttan.

Både de moderna politiska partierna och de traditionella ledarna tjänar på detta, enligt Baldwin. Den svaga staten behöver stöd från de lokala ledarna. Dessa senare vinner prestige och förtroende genom att lyckas med projekten och får sin legitimitet förstärkt. Även invånarna kan vara nöjda: de får sina behov tillgodosedda.

Detta är paradoxen som nämns i titeln på boken. Ovalda ledare kan fungera som en länk mellan folket och de politiska partierna och stärka demokratin och bidra de till dess utveckling. De traditionella ledarna kan därmed inkluderas i samhällsplaneringen och få en roll i den demokratiska processen. De är inte till bara för att skaffa fram röster i ett klientelistiskt system.

Att de traditionella ledarnas roll har stärkts bekräftas av Sten Hagman i artikeln ”Hövdingar och traditionella politiker” publicerad i boken ”Resurser och politik i Afrika” utgiven av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi (2014).

Hagman ägnar sig främst åt situationen i Burkina Faso, Niger och Mali. I dessa länder har relationen mellan stat och traditionellt hövdingskap historiskt sett olika ut. Hövdingskapet avskaffades administrativt i Burkina Faso, det bevarades i Niger och fick en reducerad men erkänd roll i Mali.

Med demokratisering följer ofta en decentralisering av makten och en större betydelse för de lokala ledarna och hövdingarna. Kommuner inrättas med kommunalval för tillsättning av poster. Det innebär att hövdingarna ofta ger sig in i den officiella politiska processen lokalt och åtar sig formella, politiska uppdrag. Hövdingarna får därmed en större roll och får även större förtroende i sina traditionella uppgifter.

I de tre länderna Hagman studerar råder olika förhållanden. En viss förvirring har ibland uppstått om hur de traditionella ledarna ska finna sig till rätta i det nya landskapet och hur det kommer att se ut framöver är oklart. Dock liknar Hagmans analys Baldwins. De lokala hövdingarna väljs i allt större utsträckning av byarnas befolkning. De hålls ansvariga för vad som händer och väljs bort om de inte uppnår resultat. Demokratin stärks när partipolitik och traditionellt ledarskap förenas.

13 januari 2018

Om kriget mot UPC och ALNK i Kamerun

Göran Dahlgren

Kriget som fördes från 40-talet fram till början av 1970-talet av rebeller mot det franska koloniala styret i Kamerun var ett av de största i franska Afrika under 1900-talet.

Det var ett krig med både etniska och ideologiska förtecken. En gerilla kallad UPC (l’Union des population du Cameroun) och senare ALNK (l’Armée de libération nationale du Kamerun) ledde kampen och den resulterade i ett regelrätt inbördeskrig där Frankrike deltog aktivt.

I böckerna ”Kamerun! Une guerre cachée aux origines de la Françafrique” och ”La guerre du Cameroun. L’invention de la Françafrique” skrivna av Thomas Deltombe, Manuel Domergue och Jacob Tatsitsa, tecknas en bild av kriget och dess konsekvenser för Frankrikes Afrika-politik.
Som titeln antyder ser författarna en koppling mellan kriget och det system av maktrelationer som skulle utvecklas mellan Frankrike och dess gamla kolonier i Afrika.

Kriget fördes främst i två regioner: i Sanaga-Maritime och i Väst-Kamerun. Det rörde sig i båda fallen om ett typiskt krig mellan en gerilla och en kolonialmakt. Sådana krig hade Frankrike utkämpat tidigare i Indokina och Algeriet. Metoderna som användes var desamma. Befolkningen tvångsinternerades i läger för att förhindra den att härbärgera och hjälpa rebellerna. En gigantisk propagandaapparat igångsattes för att ideologiskt bekämpa rebellerna och förstöra deras möjligheter att vinna stöd och rekrytera. Både franska och afrikanska soldater deltog. Tortyr var vanligt liksom fallet varit i andra franska kolonialkrig.

I januari 1960 blev Kamerun självständigt. Detta gynnade Frankrike som då kunde agera mer diskret i skydd av den kamerunska inrikespolitiken. Fortfarande var Väst-Kamerun utom statlig kontroll och nu inleddes ett omfattande program där området skulle återerövras.

Enligt författarna infaller nu ”det totala kriget”. Frankrike och Kamerun byggde upp en styrka som bestod av 11 infanteri-enheter, 15 plutoner och ett stort antal polisskvadroner och kommandotrupper. Flygräder företogs och brandbomber var vanliga. Även nu inrättades läger för civilbefolkningen för att skilja den från rebellerna.

Efter cirka ett år var kriget till största delen vunnet. Hur många afrikaner som fått sätta livet till är svårt att uppskatta men det kan ha rört sig om minst 100000.

Krigsinsatsen var en succé för Frankrike. Även om det skulle dröja till början på 1970-talket innan upproret helt avstannat var det största hotet avvärjt. Rebellerna som i stort tillhörde Bamiléké-folket och Bassa-folket var besegrade. Flera ledare hade mördats och rörelsen var försvagad.

Exemplet Kamerun skulle följas enlig författarna. Befrielserörelserna i andra länder var inte lika stora så några större krig blev det oftast inte fråga om men däremot fanns andra aspekter. Den franska hjälpen till armén, polisväsendet och säkerhetstjänsten skulle erbjudas alla afrikanska länder som blev självständiga på 1960-talet. Biståndspolitiken och ekonomiskt och kulturellt samarbete skulle också bli desamma. Speciellt den militära hjälpen var viktig i nedkämpandet av rebellerna, den ideologiska kampen likaså (gerillorna var delvis kommunistiska).

Att Frankrike också kunde genomföra stridshandlingarna utan att de behövde bli allmänt kända var en annan sak att kopiera för framtiden. Den medieskugga som allt utspelades i var en framgång. Även i fortsättningen skulle informationen begränsas när det gällde de fransk-afrikanska relationerna.

Att självständigheten för Kamerun på detta sätt sammanföll med ett pågående inbördeskrig gjorde att det var säkerhetspolitiken, den ideologiska propagandan och det militära samarbetet som blev tongivande i Kameruns fortsatta historia, menar författarna. Den ”neokoloniala pakt” som slöts gjorde Kamerun mindre suveränt än det annars kanske hade blivit och satte fokus på samarbetet med Frankrike.

I själva verket skulle landet fortsätta att leva i ett permanent krigstillstånd och förtrycket institutionaliseras. Författarna menar att fallet Kamerun innebar att en tradition skapades som följdes i andra länder. Det fanns andra modeller, t.ex. Gabon under Léon M’ba och Omar Bongo eller den politik som fördes av Houphouët-Boigny i Elfenbenskusten, men exemplet Kamerun var viktigt för de franska ledarna som skulle implementera en liknande politik i andra länder i Afrika.

Det var ett ”litet Algeriet” enligt vissa bedömare. Att det varit så okänt och att befolkningen inte fått någon upprättelse är symptomatiskt för den franska politiken i Afrika. Höljd i statssekretess har den kunnat fortgå utan att uppmärksammas förrän på senare tid. De tre författarnas insatser är därför extra berömvärda. För första gången har detta glömda krig skildrats i detalj av forskare.

28 december 2017

Om censur i Afrika (och Frankrike)

Göran Dahlgren

Forskare i fransk-språkig litteratur från Afrika söder om Sahara skriver inte ofta om den censur afrikanska författare tvingas leva under. Studierna är oftast inriktade på själva texterna; tematik, psykologi och språk. Sociologiska aspekter som censur är mer sällsynta.

Inte heller i franska media brukar det förekomma referenser till censur (i engelskspråkig litteratur är det vanligare). Därför är det glädjande att ett nummer av tidskriften ”Africulture” (no 105, mars 2017) ägnar sig åt ämnet. Tidskriften ges ut med stöd av franska myndigheter och organisationer.

I numret finns ett urval texter och intervjuer som behandlar censur, både vad gäller situationen idag och hur det har sett ut historiskt under årens lopp sedan självständigheten för de gamla franska kolonierna på 1960-talet.

För närvarande tycks censuren av litteratur, film och teater ha minskat i omfattning. Redaktören för tidskriftsnumret, Anne Bocandé, hävdar till och med att den har försvunnit. ”Föra på tal censur av kultur innebär att man talar om en förgången tid” (sid 4).

En sak tycks alla konstnärer vara överens om. Det finns en ”ekonomisk censur”: även om det politiska förtrycket har minskat i de afrikanska länderna och Frankrike har censuren inte försvunnit. Den har förändrat karaktär och nya ämnen känsliga för censorer har tillkommit. Kulturindustrin är till största delen placerad i Väst vilket gör att konstutövarna måste anpassa sig till den västerländska smaken. Detta leder till en omfattande självcensur, menar de.

Den senegalesiske författaren Boubacar Boris Diop är inne på denna linje i intervjun med honom i numret. Festivaler, kulturevenemang, bokmässor, hela bokindustrin är placerad i Väst vilket leder till att litteraturen blir mindre afrikansk, speciellt om den skrivs på kolonialspråket.

Skillnader finns också mellan läget nu och det som gällt tidigare. Förr var den afrikanska litteraturen mer subversiv och utgjorde ett hot mot makthavare och öppen censur var vanlig. Han citerar som exempel filmer av Sembène Ousmane som ofta förbjöds i hemlandet Senegal och ibland även i Frankrike, t.ex. ”Ceddo” från 1977 och ”Le camp de Thiaroye” (”Lägret Thiaroye”) från 1987. Han nämner också Mongo Betis ”Main basse sur le Cameroun” (ung. ”Det stulna Kamerun”) från 1972 som inte fick komma ut i Frankrike. Även Soyinka som fängslades 1967 nämns och fallet med den nigerianske författaren Ken Saro-Wiwa som hängdes för sin politiska aktivism 1995.

Numera har författaren inte samma ställning som sanningsvittne och politisk provokatör. Detta är ett internationellt fenomen, inte bara ett afrikanskt, påpekar Diop. Journalister är idag de som lever farligast och de som blir föremål för mest censur.

En annan förändring är att den religiösa censuren har tilltagit. Boken ”Les derniers jours de Muhammad” (”Muhammeds sista dagar”) av Hela Ouardi råkade till exempel ut för problem i Senegal efter publicering. Den ansågs av företrädare för den islamska läran inte respektera traditionen.

En aspekt är vilket språk man skriver på. Att skriva på ett kolonialspråk är ofta mindre riskabelt när det gäller censuren. En bok skriven på ett afrikanskt språk väcker mer känslor och råkar oftare ut för svårigheter. Så var fallet med Ngugi Wa Thiong’o som ville sätta upp en pjäs på kikuyu och fängslades av myndigheterna.

Att hävda att censuren skulle ha försvunnit är således ett önsketänkande och kanske ett försök att premiera det statliga konstfrämjandet som finansierat tidskriften. Kanske har makthavarna blivit skickligare i att hantera författare och undvika negativa reaktioner från publik och stat. Kanske har författarna och konstnärerna avradikaliserats och blivit mindre benägna att ta upp känsliga ämnen.

Att lätta på censuren kan också vara fördelaktigt för de statliga aktörerna. Censur leder till uppmärksamhet och, ibland, berömmelse. 1981 kom Ousmanes bok ”Le dernier de l’Empire” (ung. ”Imperiets siste man”) ut och den senegalesiske inrikesministern Jean Collin bestämde att den inte skulle förbjudas. ”Ousmane ville att vi skulle förbjuda hans roman. Men, nej, vi lär det vara kvar i bokhandeln och den dog självdöden för ingen läste den”.


12 november 2017

Om portugiserna och Monomotapa

Göran Dahlgren

När portugiserna byggde fortet Nova Sofala i sydöstra Afrika var området känt av araberna sedan tidig medeltid.

Geografen och resenären Ali al-Masûdî nämner på 900-talet namnet Sofala som den sydligaste delen av den då kända östafrikanska kusten som araberna kontrollerade. I Sofala, säger han, går människorna klädda i leopardskinn och säljer guld. Andra arabiska resenärer skulle under århundradenas lopp beskriva kusten och den blandkultur som uppstod (swahili-kulturen). Men de nådde aldrig längre än till Sofala och rundade aldrig Afrikas sydspets.

När portugisernas anlänt till området var deras mål att ta över handeln mellan länderna kring Indiska Oceanen och det lyckades de delvis med. Under 1500-talet byggdes fort och handelsstationer runt hela Indiska Oceanen. Speciellt Indien var viktigt och handeln mellan Indien och Afrika var något man ville se öka och därför sågs Nova Sofala som en viktig befästning.

Det afrikanska rike som behärskade guldhandeln i inlandet under 1500-talet kallades av portugiserna för Monomotapa. Det inhemska namnet var Mwene Mutapa som betydde ”härskaren över riket” på shona-språket. Landet var en arvtagare till ett tidigare rike, vanligen kallat ”The Great Zimbabwe”, efter platsen för en mäktig ruinstad. Det senares kultur och historia är i stort okända. Fynd som gjorts vid utgrävningar har gett en del fynd som visar att handeln med Indiska Oceanen var viktig redan för detta rike.

Portugiserna inledde under 1500-talet kontakter med Monomotapa-riket. Man skapade handelsplatser där man handlade med afrikanerna. Främst var det guld och elfenben som var afrikanska handelsvaror och i utbyte fick de tyger, olika lyxvaror och glaspärlor.

Under 1500-talet var portugiserna och Monomotapa likvärdiga handelspartners. Sedermera skulle dock portugiserna få överhanden och kontrollera landet. De agerade ofta stödtrupper åt Monomotapas härskare när problem uppstod med upproriska vasaller.

I handeln med Monomotapa ville portugiserna, enligt W.G.L. Randles i boken ”L’empire du Monomotapa du XVe au XIXe siècle”, tre saker: för det första ville de integrera det med handeln på Indiska Oceanen. I detta liknade de de arabiska köpmännen. Dessa hade i århundraden idkat handel mellan östafrikanska kusten och Kina och Indien.

Portugiserna inrättade marknadsplatser där de bedrev handel mellan olika folkgrupper och mellan européer och makthavarna i Monomotapa. Det var främst dessa senare som var potentiella kunder för portugiserna. De hade möjlighet och pengar att köpa och var intresserade av lyxvaror, speciellt exklusiva tyger.

En andra sak portugiserna ville uppnå var att utveckla export till Monomotapa. Ett problem härvidlag var att vanliga afrikaner, de som inte tillhörde överklassen, inte var intresserade av att köpa varor. Portugiserna gjorde ansträngningar för att skapa materiella behov men detta lyckades bara i ringa mån. Ibland användes olika trick för att få afrikanerna att bli kunder, t.ex. användes krediter för att binda dem till att köpa varor.

Ett tredje mål, och ett av de viktigaste, var att ta kontrollen över Monomotapas guldproduktion. Länge lyckades Monomotapa hålla portugiserna utanför. Ibland försökte portugiserna anfalla med vapenmakt, ibland försökte man med andra metoder som t.ex. att köpa upp land av olika regionala härskare.

1693 tog dock en ny afrikansk härskare över och då upphörde portugiserna inflytande. Den nye ledaren Changamira kom från södra delen av landet och tog över guldproduktionen. Sedan skulle andra afrikanska folk invadera, t.ex. Nguni-folket på 1800-talet.

Guldet var den största handelsvaran för Monomotapa. Det var kungens monopol och låg till grund för hans maktställning. Vanliga afrikaner kunde inte själva utvinna guld utan kungens tillstånd.

Det finns olika uppskattningar över hur mycket guld som exporterades. För året 1502 anges siffran till 8500 kg. Randles menar att den siffran kan vara överdriven. Från år 1591 rapporteras att 716 kg guld exporterades, 1667 var det 1487 kg. Fram till engelsmännens ankomst på 1800-talet säger en källa att exporten minskade gradvis och att den låg på cirka 500 kg per år under 1700- och 1800-talen.

I stort kan man säga att handeln aldrig tog fart mellan Monomotapa och länderna kring Indiska Oceanen. Portugiserna var mindre framgångsrika än araberna under medeltiden. Dock skulle portugiserna bli kvar i området och sedermera grunda en koloni: Mozambique.