29 april 2010

Torsdagsdikt

Dan E Gustafsson


Non Sens

I örat hör jag kyrkklockorna slå
i handen har jag ett radergummi.
Rakbladet under badrumsspegeln
är en födelsedagspresent från en ovän.
Tonårsflickornas dagböcker
ligger i botten av frysen.
I CD:n raspar en sjuttioåttavarvare
åskan slog ner i videon.
De älskande har somnat
tätt omslingrade i badkaret.



[Dan E Gustafsson var med och grundade Neos Kosmos. Han avled hastigt i november förra året.]

26 april 2010

Om vådan i att vara en skandalförfattare

Cecilia Viklund







När Kerstin Thorvall gick bort handlade hennes eftermäle naturligtvis till stor del om den skandal hon orsakade på 70-talet med Det mest förbjudna, som oftast beskrivs i termer av sexuellt frispråkig medelålders kvinna. Hennes rykte har mycket handlat om att vara en skandaltant, mer än en duglig författare. Även hennes viktiga romantrilogi som skrevs på senare år - När man skjuter arbetare, I skuggan av oron och Från Signe till Alberte, har hamnat i bakgrunden av detta skandalrykte. Det är ledsamt att det är så.

När man skjuter arbetare innehåller visserligen också en sexuell frispråkighet, men av en helt annan art än den som brukar uppmärksammas. Den beskriver författarens föräldrar och deras osannolikt hemska äktenskap, en berättelse om hur en kvinna ständigt mer eller mindre tvingas till sex och hur hon anpassar sig och står ut med det. När man kommit till tredje delen, Från Signe till Alberte, är det dottern Signe som lever i ett äktenskap hon inte alls kan anpassa sig till, utan med ångestattacker, rymningsförsök och otrohet försöker göra sig fri ifrån.

21 april 2010

Vad är demokrati för något?

Cecilia Viklund

I Hong Kong Times fann jag en artikel om Barack Obamas första halvår där artikelförfattaren hävdar att Obamas administration har övergivit frågan om demokrati i världen. Det är en intressant, komplicerad och mångbottnad artikel som på många sätt handlar om vad man menar med själva ordet demokrati.
Artikelförfattaren, Joshua Muravchik, anför som demokratiska frågor: fria val, och dessutom mänskliga rättigheter såsom yttrandefrihet, föreningsfrihet och liknande, men över allt annat fria allmänna val. Och vad är det då Obamas administration har lagt sin tyngdpunkt på i internationella frågor? Jo, fattigdomsbekämpning, kvinnors rättigheter, en non-interventionspolitik från USA:s sida där nationell suveränitet ska respekteras. Presidenten citeras då han som exempel nämner vikten av att poliser i ett fattigt land har rimliga löner för att de ska behandla medborgarna rättvist och inte korrumperas av ren själbevarelsedrift, och säger att en mängd grundläggande faktorer behöver fungera i ett samhälle förutom möjligheten att lägga en röstsedel i en låda. Muravchik förkastar detta resonemang som värdigt en sovjetpropagandist eller tredjevärldsdiktator.
Man skulle kunna hävda att just dessa saker; fattigdomsbekämpning, utbildning, hälsovård, möjlighet för även kvinnor att leva värdiga liv, nationell suveränitet även för geopolitiskt känsliga länder, är en väsentligt del av det som gör ett land demokratiskt. Ett sant folkstyre förutsätter att folket inte enbart har en formell rätt att lämna in en röstsedel, utan också möjlighet att äta sig mätt, utbilda sig, arbeta, hålla sig frisk eller kunna få sjukvård, och även en möjlighet för ett land att välja ett styre eller ideologi som kanske inte passar hand i handske med planerna och idealen hos världens stormakter.
Bland mänskliga rättigheter hävdas ofta journalisters och munkars rätt att yttra sig, men mer sällan (eller aldrig) bönders rätt att äta sig mätta, även om rätt till bostad, arbete och ett rimligt välstånd ingår i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Kan det vara något av detta Obama menar när han säger att han är "less obsessed with form, more concerned with substance" (mindre besatt av form, mer oroad över innehållet).
De finns de som anser att demokrati enbart är en form av omröstningssystem, och då oftast med enkel majoritet (51% bestämmer över 49). Man kan också se demokrati som ett helt samhällssystem av folkstyre, där både relativt välstånd, folkbildning, hälsovård, ömsesidig tolerans och förståelse, faktiska valmöjligheter i livet och fria diskussioner är väsentliga delar. Muravchik verkar anse att just fria allmänna val och ett liberalt samhälle är själva definitionen på vad demokrati är för något. Han hävdar även att om demokrati och mänskliga rättigheter hålls högt så kan man inte anse att alla samhällen är jämlika på ett moraliskt plan. På oklara grunder hävdar han USA:s särställning i denna moraliska tävlan, där USA är själva förkroppsligandet av dessa värden, och har ett större ansvar än något annat land i världen för att de sprids. Artikeln heter The Abandonment of Democracy och var från början publicerad i The Wall Street Journal 2009-06-29.

Onsdagsdikt

Dan E Gustafsson


Höstlöv

Lövet föll
från kyrkogårdens lönn
pumpad blodröd ut ur stjälken
stelnad vänster högerhand
spretande fingrar

Gyllengul kant
virvlar mot marken
konfettidränkt gata efter karneval
hösten påminner om våren
festspel och förvandling

Växtgrön
i yttersta skälvande spetsarna
inneboende rörelse pekar utanför sig själv
canadabladets centrum mittpunkt
strålar från periferin

Målad av sol och vind
blir det ena det andra inte likt
märkta av kyla vissa skrumpnar bruna
flest originellast i oktober
nästa år kommer nya

Lönnlövets lott
att falla i min hand
explosion i utslocknande
grann vill jag dö
en gång i din


[Dan E Gustafsson var med och grundade Neos Kosmos. Han avled hastigt i november förra året.]

20 april 2010

Om frankofoni

Göran Dahlgren

Det anses ha varit en geograf vid namn Onésime Reclus som myntade begreppet frankofoni. Han hade begrundat Frankrikes erövringar i världen och tyckte att det intressanta inte var det erövrade territoriets omfattning utan antalet människor som talade eller skulle tala franska. Denna franskspråkighet var en global företeelse tyckte han och döpte den till frankofoni.

Kring 1960, när det franska imperiet rasat samman togs namnet till heders igen. Kolonierna skulle bli fria men de förenades av att de alla var präglade av det franska kulturmönstret, det franska språket. Under sextiotalets gång kände de franska diplomaterna stolthet när de afrikanska ledarna uttryckte sig på franska på världsarenan. Fransmännen insåg att det franska språket kunde vara en nyckel till framgång. De utarbetade en språkpolitik. Franskan som tidigare varit det ledande språket i Europa var inte slut. Den skulle försvaras och om möjligt spridas. Så under sjuttiotalet blev frankofonin officiell politik och etablerad institutionellt.
Frankofonin befäste sin ställning institutionellt allt mer och framstod kring 1975 som en succé. Opposition saknades och andra franskspråkiga länder ville samverka, även de afrikanska. Senghor, den senegalesiske presidenten och tillika framstående poet blev frontfigur. Vänsterman, kulturpersonlighet, ingift i den franska aristokratin och grundare av en filosofisk inriktning kallad ”négritude” var han helt utan fiender, åtminstone i Frankrike. Saken tycktes självklar: négritude hävdade den svartes värde och frankofonin det franska språkets. Biståndsarbetare, kulturvänner, franska nationalister, alla stämde in i Senghors lovsång över den franska kulturen och dess plats i världen.

Sedan dess har frankofonin vuxit betydligt, och är nu en organisation kallad ”Organisation Internationale de la Francophonie” och omfattar 57 länder i världen. Budgeten ligger på flera miljarder kronor per år. Vartannat år hålls toppmöten och det organiseras en myriad evenemang, festivaler, tävlingar etc. Det är en kulturpolitik som är ambitiös och den försöker vara närvarande på alla kontinenter och i så många länder som möjligt.

Frankofonin är i sin retorik en språkpolitik, den främjar först och främst det franska språket. Utmaningarna är många. Engelskan är den främsta, men även andra språk konkurrerar , t.ex. arabiskan, eller de afrikanska språken i de gamla kolonierna. Termer som dialog med andra kulturer, möten, är viktiga när kulturpolitiska projekt utformas. Ofta spelar Frankrike på den dominans det engelska språket och kulturen har. Det måste finnas en plats för andra kulturer i världen tycket fransmännen och förslag till samarbete med andra kulturer än USA och engelskspråkiga länder blir då ett alternativ. Därför anordnas inte bara kulturella evenemang med franskspråkiga artister, musiker, författare, filmare utan även med andra av annan härkomst. Denna pluralism är ett öppet val och något som betonas i politiken.

Via olika satsningar på t.ex. skolor, universitet, kulturcentra, bibliotek, TV, radio och franska internetsajter försöker Frankrike gynna det franska språket och behålla inflytande i dessa länder. Detta är givetvis en stor ansats och därför finns det oändligt mycket att göra och Frankrike försöker ofta. Det säger sig vara det andra språket i världen, inte i antalet människor som talar det utan när det gäller spridning.

Det finns enligt min mening flera nyckelområden geografiskt och strategiskt. Först och främst Afrika där Frankrike har ett stort inflytande i 31 forna kolonier. Här tycks frankofonin vara viktig i kampen mot inhemska kulturer och inflytande från andra stormakter, däribland Kina som vunnit insteg på senare år. Ett land som Kameroun har t ex en stor andel av befolkningen som är engelsktalande. Denna minoritet förtrycks systematiskt. Algeriet försökte i många år föra en kamp för att främja arabiska men utan större framgång. Man försöker också vidga sitt inflytande och arbeta i andra länder utanför sin direkta inflytelsesfär t ex i de gamla portugisiska kolonierna.

En annan region av vikt är Québec som symboliserar kampen mot engelskan. I minoritet i ett hav av engelsktalande både i Kanada och på den nordamerikanska kontinenten är Québec en region som symboliserar franskans plats i världen och framstår som en legitim uppstickare, sådan frankofonin vill att den ska ses. Förtrycket av minoriteter i de afrikanska länderna göms bakom en fasad av en till synes rättmätig kamp mot en övermäktig, dominant kultur - den ”anglosaxiska”. Frankofoni med dess kulturella inriktning verkar mer acceptabel än de genomkorrupta relationer som annars präglar Frankrikes närvaro i de gamla afrikanska kolonierna. Något som frankofonin aldrig talar om är olja, fosfat, uran och alla andra råvaror som franska företag utvinner för en billig avgift. Ändå är det den verkligheten som drabbar den afrikanska kontinenten. I utbyte mot några kulturfestivaler, skivkontrakt och litteraturtävlingar skänker de afrikanska diktatorerna bort ländernas naturtillgångar.

Frankofonin har ett således ett dubbelt ansikte: gentemot den engelskspråkande dominansen i Québec framstår den som en legitim motmakt, i förhållande till konkurrenter i Afrika är den ett viktigt maktinstrument som verkar för vidmakthållet inflytande kulturellt, ekonomiskt och strategiskt.

Den amerikanska örnen är skadeskjuten

Cecilia Viklund

”I varje nation, inom varje del av livet – det militära, politiska eller kulturella, finns det ett tillräckligt stort antal äventyrare, opportunister, egocentriker, psykotiska eller destruktiva individer som skapar eller accepterar oordning.” Gabriel Kolko

USA har förlorat varje krig det gett sig in i sedan 1950, trots en till synes stor militär överlägsenhet gentemot sina fiender. Ändå tycks dess självförtroende vara orubbat, efter debaclet i Vietnam, fram till det nuvarande dödläget i Irak, skriver den kanadensiske statsvetaren Gabriel Kolko i sin nyutkomna bok World in Crisis. The End of the American Century. Denna stormakt påbörjar ständigt nya interventioner som de aldrig går segrande ur. Som en komiker uttryckte sig i TV: Varför ska vi alltid bomba länder vars namn vi inte kan uttala?
Varför fortsätter man då föra krig? Kolko ger fyra olika tänkbara förklaringar till detta. Den ena är att landet hyser en övertro på högteknologiska vapen. USA rustade sig under det kalla kriget för en konventionell krigsföring i Europa, enligt Kolko. Man var mer eller mindre chanslösa i det decentraliserade gerillakrig som fördes i Vietnam, ett överraskningskrig under primitiva omständigheter. Man kunde bomba Nordvietnam sönder och samman, men man kunde inte vinna kriget. Lika lite tycks man kunna vinna över stammar och krigsherrar bland pashtunerna i Afghanistans berg. USA har speciellt satsat på flygvapnet – bombplan och helikoptrar – för att undvika markstrider och därmed stora förluster av amerikanska liv.
Läs mer här