20 april 2010

Om frankofoni

Göran Dahlgren

Det anses ha varit en geograf vid namn Onésime Reclus som myntade begreppet frankofoni. Han hade begrundat Frankrikes erövringar i världen och tyckte att det intressanta inte var det erövrade territoriets omfattning utan antalet människor som talade eller skulle tala franska. Denna franskspråkighet var en global företeelse tyckte han och döpte den till frankofoni.

Kring 1960, när det franska imperiet rasat samman togs namnet till heders igen. Kolonierna skulle bli fria men de förenades av att de alla var präglade av det franska kulturmönstret, det franska språket. Under sextiotalets gång kände de franska diplomaterna stolthet när de afrikanska ledarna uttryckte sig på franska på världsarenan. Fransmännen insåg att det franska språket kunde vara en nyckel till framgång. De utarbetade en språkpolitik. Franskan som tidigare varit det ledande språket i Europa var inte slut. Den skulle försvaras och om möjligt spridas. Så under sjuttiotalet blev frankofonin officiell politik och etablerad institutionellt.
Frankofonin befäste sin ställning institutionellt allt mer och framstod kring 1975 som en succé. Opposition saknades och andra franskspråkiga länder ville samverka, även de afrikanska. Senghor, den senegalesiske presidenten och tillika framstående poet blev frontfigur. Vänsterman, kulturpersonlighet, ingift i den franska aristokratin och grundare av en filosofisk inriktning kallad ”négritude” var han helt utan fiender, åtminstone i Frankrike. Saken tycktes självklar: négritude hävdade den svartes värde och frankofonin det franska språkets. Biståndsarbetare, kulturvänner, franska nationalister, alla stämde in i Senghors lovsång över den franska kulturen och dess plats i världen.

Sedan dess har frankofonin vuxit betydligt, och är nu en organisation kallad ”Organisation Internationale de la Francophonie” och omfattar 57 länder i världen. Budgeten ligger på flera miljarder kronor per år. Vartannat år hålls toppmöten och det organiseras en myriad evenemang, festivaler, tävlingar etc. Det är en kulturpolitik som är ambitiös och den försöker vara närvarande på alla kontinenter och i så många länder som möjligt.

Frankofonin är i sin retorik en språkpolitik, den främjar först och främst det franska språket. Utmaningarna är många. Engelskan är den främsta, men även andra språk konkurrerar , t.ex. arabiskan, eller de afrikanska språken i de gamla kolonierna. Termer som dialog med andra kulturer, möten, är viktiga när kulturpolitiska projekt utformas. Ofta spelar Frankrike på den dominans det engelska språket och kulturen har. Det måste finnas en plats för andra kulturer i världen tycket fransmännen och förslag till samarbete med andra kulturer än USA och engelskspråkiga länder blir då ett alternativ. Därför anordnas inte bara kulturella evenemang med franskspråkiga artister, musiker, författare, filmare utan även med andra av annan härkomst. Denna pluralism är ett öppet val och något som betonas i politiken.

Via olika satsningar på t.ex. skolor, universitet, kulturcentra, bibliotek, TV, radio och franska internetsajter försöker Frankrike gynna det franska språket och behålla inflytande i dessa länder. Detta är givetvis en stor ansats och därför finns det oändligt mycket att göra och Frankrike försöker ofta. Det säger sig vara det andra språket i världen, inte i antalet människor som talar det utan när det gäller spridning.

Det finns enligt min mening flera nyckelområden geografiskt och strategiskt. Först och främst Afrika där Frankrike har ett stort inflytande i 31 forna kolonier. Här tycks frankofonin vara viktig i kampen mot inhemska kulturer och inflytande från andra stormakter, däribland Kina som vunnit insteg på senare år. Ett land som Kameroun har t ex en stor andel av befolkningen som är engelsktalande. Denna minoritet förtrycks systematiskt. Algeriet försökte i många år föra en kamp för att främja arabiska men utan större framgång. Man försöker också vidga sitt inflytande och arbeta i andra länder utanför sin direkta inflytelsesfär t ex i de gamla portugisiska kolonierna.

En annan region av vikt är Québec som symboliserar kampen mot engelskan. I minoritet i ett hav av engelsktalande både i Kanada och på den nordamerikanska kontinenten är Québec en region som symboliserar franskans plats i världen och framstår som en legitim uppstickare, sådan frankofonin vill att den ska ses. Förtrycket av minoriteter i de afrikanska länderna göms bakom en fasad av en till synes rättmätig kamp mot en övermäktig, dominant kultur - den ”anglosaxiska”. Frankofoni med dess kulturella inriktning verkar mer acceptabel än de genomkorrupta relationer som annars präglar Frankrikes närvaro i de gamla afrikanska kolonierna. Något som frankofonin aldrig talar om är olja, fosfat, uran och alla andra råvaror som franska företag utvinner för en billig avgift. Ändå är det den verkligheten som drabbar den afrikanska kontinenten. I utbyte mot några kulturfestivaler, skivkontrakt och litteraturtävlingar skänker de afrikanska diktatorerna bort ländernas naturtillgångar.

Frankofonin har ett således ett dubbelt ansikte: gentemot den engelskspråkande dominansen i Québec framstår den som en legitim motmakt, i förhållande till konkurrenter i Afrika är den ett viktigt maktinstrument som verkar för vidmakthållet inflytande kulturellt, ekonomiskt och strategiskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.