19 maj 2010

Novell

Cecilia Viklund


Koma

Dropp. Det är så prosaiskt. Takdropp (till exempel), när det töar. En trasig kran, enerverande,i en diskho. En bred badrumskran droppande i badvattnet, en droppe kallt i ångande vatten, en droppe nästan hett i det kalla. Hoppet, droppande, tiden som går, mot det bättre, mot något annat. Attraktionen mot en annan, känslan som sakta fylls på, tills den når över medvetandeytan. Känslor, vilka som helst, är så vackra och sköna när de bryter medvetandeytan, dit de varit på väg länge, länge. Jag sitter vid åkanten, dricker kaffe ut en emaljmugg, gräset mot mina lår -- det är så jag tänker mig friheten -- en lång ljum vårskymning. Den är inte verklig än, den finns i mina drömmar och väntar på att äga rum.
Frihet är skådande, vad man kan läsa i människors ansikten, i de ögonblick de är nakna, som mitt. Jag ser skymningskvällen i deras ansikten, när de är avslappnade, det är inte ofta, men ibland händer det, inte av sexuell tillfredsställelse, utan av drömmande blir de så, av seende.

En man, nej jag ljuger, det var min bror. En man, min bror, började göra vad han ville när hans andra fru låg i koma. Han drömde att han slagit henne i huvudet med ett stämjärn, men det var inte så. I två veckor låg hon så, borta för världen, bara i kontakt med droppet, efter att ha ramlat i ån och fått huvudet under vattnet. Han kände sig så underligt fri, som när man skurit sig i handen av misstag och blodet rinner levande och vilt, eller som om bensinen var slut i tanken halvvägs dit man ska, och man plötsligt bara kunde glömma allt man var satt att komma ihåg att göra. Man kunde ändå inte göra det. Det fanns ingen stress mer. Det fanns inga regler mer. De hade inte ens några besökstider på avdelningen där hon låg med ryckningar i benen, bara man inte kom mitt i maten kanske men hon åt ju bara dropp.
Läs mer här

14 maj 2010

Millenniemålen

FN:s mål för världens länder, att uppnå 1990 - 2015






Utplåna extrem fattigdom och hunger

(Antalet fattiga ska halveras till 2015)






Uppnå grundläggande utbildning för alla








Öka jämställdheten och förbättra kvinnors ställning







Minska barnadödligheten

(Barnadödligheten ska minskas med två tredjedelar.)






Förbättra mödrahälsan

(Mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar.)





Bekämpa HIV/ Aids, malaria och andra sjukdomar
(Spridningen av hiv, malaria och tbc ska stoppas helt.)









Säkerställa en miljömässigt hållbar utveckling


Öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar




Källor: http://www.undp.se/ och http://www.millenniemalen.nu/


9 maj 2010

Novell

Cecilia Viklund




Choklad i Prag

Första gången jag träffade Joe var på färjan. Han hade långt hår då, något vilt i blicken och var orakad. Jag döpte honom genast till Jesus. Han smög omkring, tyst som ett kattdjur och höll sig för sig själv. Ingen märkte honom särskilt. När han väl kommit till Prag och klippt sig det första han gjorde, och rakat sig också, blev hans blick lugnare och han såg ut som den nästan normale irländare han faktiskt var. Han hade ett gyllenbrunt hår, som gammalt och nött guld, det vackraste hår jag hade sett någon gång. Och de varma ögonen, som en sommarkväll med soldis. Joseph. Jag tyckte om honom.
Vi mötte blicken över ett av de kladdiga borden, men han slog ner ögonen snabbt. En kvart senare följde han mig ner för en trappa, jag skulle ner på bussdäck men hamnade i chaufförernas matsal. Det var tomt där, men hördes ljud någonstans ifrån, jag var tvungen att vända mig om och Jesus sa till mig på engelska: -Du stirrade på mig, sa han, jag blev generad. -Jag stirrade inte, sa jag, jag är närsynt.
Han stod tyst och jag frågade: -Vilket land är vi i?
-Vi är i havet, sa han. Kommer du från England?
I Tyskland drack vi kaffe ur samma mugg. Vi stod utanför bensinstationen och glodde mot bussen till, den hade dörrarna öppna. Han hade inte svårt för att prata. -Du är så lätt att prata med, sa han till mig, du lyssnar med hela din kropp. En av de tjeckiska kvinnorna från bussen kom fram och frågade om vi hade 25 pfennig till toaletten, jag gav henne det, jag hade gott om mynt av alla möjliga valutor - svenska, danska, franska, spanska, polska, tyska, allt utom tjeckiska. Joseph, han pratade. -Du är så lik en flicka jag känner från Dublin, sa han, vi bodde på samma ställe. Vi sov i samma säng ett helt år. Hon var inte min flickvän eller nåt sånt, det hände ingenting. Hon var söt, som du, lite ensam.
Läs mer här

2 maj 2010

1:a maj i Uppsala. En stämningsbild.

Cecilia Viklund













Vänsterpartiet möts i Slottsbacken, och det blåser polarvindar. Det är en grå stund efter en avslagen lunchtimme. Kommunalråd, landstingsråd talar. En svartklädd kör av unga veganer sjunger. De medelålders står i backen och klappar vid alla utrop om att störta alliansen i höst. De medelålders halvkulturella, i par och grupper, och några ensamma som delar ut tidningar. Marken är full av glassplitter.
En flicka går förbi på cykelbanan, med ett borttappat ansiktsuttryck och de svarta nylonstrumporna sönderslitna vid sidan av högra knäet. Politik, kamrat, det är att vilja nåt. Vi måste laga det stora hål i välfärden som rivits upp, säger kommunalråd, säger landstingsråd. Vi måste sy igen den här revan. Och det är allt.
Och sedan ska det sjungas, om att vi är tusenden som har byggt upp det här landet. Var är de tusenden, kan man undra? Var är industriarbetarna, städarna, hantverkarna, hemtjänstbiträdena, vägbyggarna, butikspersonalen, busschaufförerna? Inte är de här.