9 maj 2010

Novell

Cecilia Viklund




Choklad i Prag

Första gången jag träffade Joe var på färjan. Han hade långt hår då, något vilt i blicken och var orakad. Jag döpte honom genast till Jesus. Han smög omkring, tyst som ett kattdjur och höll sig för sig själv. Ingen märkte honom särskilt. När han väl kommit till Prag och klippt sig det första han gjorde, och rakat sig också, blev hans blick lugnare och han såg ut som den nästan normale irländare han faktiskt var. Han hade ett gyllenbrunt hår, som gammalt och nött guld, det vackraste hår jag hade sett någon gång. Och de varma ögonen, som en sommarkväll med soldis. Joseph. Jag tyckte om honom.
Vi mötte blicken över ett av de kladdiga borden, men han slog ner ögonen snabbt. En kvart senare följde han mig ner för en trappa, jag skulle ner på bussdäck men hamnade i chaufförernas matsal. Det var tomt där, men hördes ljud någonstans ifrån, jag var tvungen att vända mig om och Jesus sa till mig på engelska: -Du stirrade på mig, sa han, jag blev generad. -Jag stirrade inte, sa jag, jag är närsynt.
Han stod tyst och jag frågade: -Vilket land är vi i?
-Vi är i havet, sa han. Kommer du från England?
I Tyskland drack vi kaffe ur samma mugg. Vi stod utanför bensinstationen och glodde mot bussen till, den hade dörrarna öppna. Han hade inte svårt för att prata. -Du är så lätt att prata med, sa han till mig, du lyssnar med hela din kropp. En av de tjeckiska kvinnorna från bussen kom fram och frågade om vi hade 25 pfennig till toaletten, jag gav henne det, jag hade gott om mynt av alla möjliga valutor - svenska, danska, franska, spanska, polska, tyska, allt utom tjeckiska. Joseph, han pratade. -Du är så lik en flicka jag känner från Dublin, sa han, vi bodde på samma ställe. Vi sov i samma säng ett helt år. Hon var inte min flickvän eller nåt sånt, det hände ingenting. Hon var söt, som du, lite ensam.
Läs mer här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.