19 maj 2010

Novell

Cecilia Viklund


Koma

Dropp. Det är så prosaiskt. Takdropp (till exempel), när det töar. En trasig kran, enerverande,i en diskho. En bred badrumskran droppande i badvattnet, en droppe kallt i ångande vatten, en droppe nästan hett i det kalla. Hoppet, droppande, tiden som går, mot det bättre, mot något annat. Attraktionen mot en annan, känslan som sakta fylls på, tills den når över medvetandeytan. Känslor, vilka som helst, är så vackra och sköna när de bryter medvetandeytan, dit de varit på väg länge, länge. Jag sitter vid åkanten, dricker kaffe ut en emaljmugg, gräset mot mina lår -- det är så jag tänker mig friheten -- en lång ljum vårskymning. Den är inte verklig än, den finns i mina drömmar och väntar på att äga rum.
Frihet är skådande, vad man kan läsa i människors ansikten, i de ögonblick de är nakna, som mitt. Jag ser skymningskvällen i deras ansikten, när de är avslappnade, det är inte ofta, men ibland händer det, inte av sexuell tillfredsställelse, utan av drömmande blir de så, av seende.

En man, nej jag ljuger, det var min bror. En man, min bror, började göra vad han ville när hans andra fru låg i koma. Han drömde att han slagit henne i huvudet med ett stämjärn, men det var inte så. I två veckor låg hon så, borta för världen, bara i kontakt med droppet, efter att ha ramlat i ån och fått huvudet under vattnet. Han kände sig så underligt fri, som när man skurit sig i handen av misstag och blodet rinner levande och vilt, eller som om bensinen var slut i tanken halvvägs dit man ska, och man plötsligt bara kunde glömma allt man var satt att komma ihåg att göra. Man kunde ändå inte göra det. Det fanns ingen stress mer. Det fanns inga regler mer. De hade inte ens några besökstider på avdelningen där hon låg med ryckningar i benen, bara man inte kom mitt i maten kanske men hon åt ju bara dropp.
Läs mer här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.