8 juni 2010

Novell

Cecilia Viklund

Bortom lustprincipen

Någon av undersköterskorna som var i klimakteriet - och det var de flera stycken - hade ställt upp fönstren i sköljen och köket, så att vad som helst kunde blåsa in. Det var mild vinter ute. En ängel hade kunnat blåsa in där och lagt sig uppe på luftvirvlarna under taket i någon av patientsalarna, tittat ner och sett på lidandet i form av människor av kött och blod, gråa i ansiktet de flesta.
En var vackert solbränd, av gulsot från sin levercancer, och vackert slank av samma sak. Hon låg halvnaken och när sköterskorna kom lyfte hon på lakanet som för att ta emot en älskare. Hon väntade på morfinet. Det var en canceravdelning.

Maten kom inrullande i en metallvagn till lunch och middag, på brickor som undersköterskorna flyttade till rullställningar och drog in på salarna. Till frukost kokade man gröt, och resten av dagen la man fram mängder med kaffebröd och blandade till glassdrinkar, allt för att kämpa mot fienden avmagring.
Man sjunker ner, när det man gör slutar ha betydelse. När man bara kan vänta, be och hoppas. När man har blivit ett med sig själv och ett med väntan. Det här är de naturliga följderna av något annat, något som pågått länge och tagit upp all ens tid. Nu är bara tiden kvar. Innerst inne är det så tyst – det är en röst där som säger ingenting. Den kanske inte har sagt någonting på flera år nu, men ingen har heller lyssnat på den. Varför skulle den just nu börja prata?
Läs mer här