17 juni 2011

Om Disa Håstads bok "Frihetens frestelser"

Göran Dahlgen

I Disa Håstads ”Frihetens frestelse” kan man läsa om diverse aspekter av Afrikas moderna historia. Perspektivet är brett: här ges snabbporträtt av flera länder (t.ex. Nigeria, Ghana, Tanzania), hon berättar om människor hon mött på resor, redogör för samtal hon fört, främst med intellektuella, tjänstemän, ledare. Hon citerar från både litterära verk och debattskrifter.
Som korrespondent i Ryssland och Öst-Europa och Centralasien lärde hon känna korruptionen, vanstyret och denna erfarenhet erbjuder henne möjligheter till jämförelser. Bensinbrist, tomma hyllor i butikerna, mutor, även den ambulans som åtföljde Mugabes bilkortege känner hon igen. Det var likadant under Brezjnev, Tjernenko och Andropov i Sovjetunionen.
Speciellt de centralasiatiska länderna liknar de afrikanska tycker författaren. Här finns liknande post-koloniala förhållanden (här med Ryssland som kolonialstat). Kazakstan, Tadzjikistan, Uzbekistan, Turkmenistan och Kirgizistan styrs numera av korrupta eliter som inte bryr sig om att fördela rikedomarna eller inrätta demokrati. Endast de egna intressena bestämmer deras agerande.
I detta ser författaren en viktig poäng. Korruption, maktmissbruk har inget med klimat, karaktärssvaghet eller nedärvda afrikanska traditioner av envälde att göra. Den afrikanske ledaren är inte dömd att vara korrupt. I många andra länder finns det samma mönster.
Denna tanke utgjorde den främsta motivationen till skrivandet. ”Meningen med den här boken var att se om det finns något gemensamt i utvecklingen hos de postkommunistiska länderna i Centralasien och postkolonialistiska länder i Afrika”( s 299)
Men betoningen ligger trots allt på Afrika. Varför blev det ingen utveckling, varför berikar sig ledarna, varför fortsätter folken att leva i misär? Författaren vill ”ta reda på hur det gick snett”. (s 7)
Något entydigt svar kan hon dock inte leverera. Hon diskuterar olika förklaringsmöjligheter, vrider och vänder på argument, resonerar men kan inte ge svar. Hon vet inte varför det gick snett. Och vem vet det? Frågan är en av de mest omdebatterade och biståndsländer världen över skulle gärna besitta den kunskapen.
De människor hon pratat med vet heller inte svaret på frågan. Kolonialismen och slaveriet som förklaringar ägnar hon ett kapitel. Här tycks afrikanerna själva inta olika ståndpunkter. En del menar att dessa företeelser skapade instabila strukturer som dröjde kvar som ett arv i samhället och i mentaliteten, den afrikanska eliten har anammat de västerländska attityderna. Andra tycker att det är dags att inse att även afrikanska folk medverkade i slaveriet, de samlade in och sålde slavar.
Andra förklaringar till Afrikas underutveckling som Disa Håstad laborerar med är den postkoloniala råvaruekonomin, biståndet som är felkonstruerat, liberaliseringsprogram, felaktig politik, tribalism, religiösa motsättningar, aids eller klimatet.
Men den förklaring hon stannar vid, trots all osäkerhet, ligger på det psykologiska planet. De afrikanska ledarna kunde inte värja sig från lockelsen att berika sig. Flera av dem hon talat med är inne på den tanken. De afrikanska ledarna, nästan helt utan undantag, fjärmade sig från sina befolkningar och såg endast till sig själva. De tog för sig av de lilla länderna producerade, gynnade sina egna klaner och byggde envälden som inte besjälades av någon omsorg om medborgarna. De blev förtryckare.
Detta kan ha haft samband, antyder Håstad, med social isolering, självupptagenhet, men framför allt var det nog en sorts girighetens logik. Hon citerar den kenyanska korruptionsbekämparen John Githongo. Varje ledare blev som: ”ett barn frisläppt i en gottbutik. Först tar han en godisbit – ingen märker det. Då blir han djärvare och tar en handfull. När ingen fortfarande reagerar förestår han att han kan ta för sig som han vill och ingen säger åt honom”. (s 283)
Bokens budskap tycks vara att detta inte kan tillskrivas den afrikanska karaktären eller traditionella härskarmönster. Korruption och vanstyre finns på många håll i världen, t.ex. i de centralasiatiska länderna.