Göran Dahlgren
Frankofoni kallas den politik som främjar franska språket internationellt, den som främst kämpar mot den anglosaxiska språkhegemonin, men även mot andra språk som kan hota franskans ställning t.ex. i de forna kolonierna.
Men franskan har historiskt sett utkämpat strider även mot språk inom landets gränser. Det var ingen självklarhet att just franska skulle bli det dominerande språket. Många andra språk var nog så viktiga, speciellt kan nämnas provençalska (occitanska), tyska dialekter i Alsace och Lothringen, katalanska, baskiska, korsikanska, keltiska. Språkhistoriskt sett blev Paris-dialekten det språk som blev det offentliga språket. Som början på denna utveckling räknas ett dekret från 1539 (L’ordonnance de Villers-Cotterêts) som stipulerade att offentliga dokument skulle redigeras på franska, centralmaktens språk.
Under franska revolutionen ansåg vissa av revolutionärerna att det fanns en för stor mångfald av språk i landet och att detta inte kunde tolereras. De nya politiska idéerna skulle spridas och de demokratiska idealen krävde att alla deltog i den politiska debatten, förstod det politiska språket. Genom att ta del av den demokratiska debatten skulle fransmännen i hela riket förvandlas från undersåtar till medborgare.
Dialekter och språk andra än Paris-franskan måste bort, ansåg man. Den mest ryktbare förkämpen för dessa åsikter hette Henri Jean-Baptiste Grégoire (abbé Grégoire). I en rapport med titeln ”Rapport om nödvändigheten och medlen att förinta dialekter och göra franska universellt” (”Rapport sur la nécessité et les moyens d’anéantir les patois et universaliser l’usage de la langue française”) gav han uttryck för de nya idéerna. Vidskepelse och okunnighet präglade de andra språken, tyckte han. Landet splittrades i olika språkområden och den nationella enheten försvagades.
De mindre språkens betydelse skulle fortfara vara stor mätt i antalet språkanvändare. Kring 1860 hade ungefär hälften av befolkningen Paris-franska som modersmål. Efter genomgripande reformer inom skolväsendet på 1880-talet togs krafttag för att stärka det franska språket. Den nya, fria, allmänna och obligatoriska skolan förbjöd talandet av andra språk än franska i skolan. Olika former av bestraffningar som skulle stävja användandet av andra språk var vanliga, straff som hade förödmjukande effekt på eleven. Dialekter och språk andra än franska förbjöds också i kyrkan och i offentliga institutioner. På 1920-talet var andelen fransmän som talade occitanska 36%, 1993 var det 7%.
Huvudsakliga källor:
http://en.wikipedia.org/wiki/Language_policy_in_France
http://www.tlfq.ulaval.ca/axl/francophonie/gregoire-rapport.htm