Om främjandet av franska språket i Frankrike

Göran Dahlgren

Frankofoni kallas den politik som främjar franska språket internationellt, den som främst kämpar mot den anglosaxiska språkhegemonin, men även mot andra språk som kan hota franskans ställning t.ex. i de forna kolonierna.

Men franskan har historiskt sett utkämpat strider även mot språk inom landets gränser. Det var ingen självklarhet att just franska skulle bli det dominerande språket. Många andra språk var nog så viktiga, speciellt kan nämnas provençalska (occitanska), tyska dialekter i Alsace och Lothringen, katalanska, baskiska, korsikanska, keltiska. Språkhistoriskt sett blev Paris-dialekten det språk som blev det offentliga språket. Som början på denna utveckling räknas ett dekret från 1539 (L’ordonnance de Villers-Cotterêts) som stipulerade att offentliga dokument skulle redigeras på franska, centralmaktens språk.

Under franska revolutionen ansåg vissa av revolutionärerna att det fanns en för stor mångfald av språk i landet och att detta inte kunde tolereras. De nya politiska idéerna skulle spridas och de demokratiska idealen krävde att alla deltog i den politiska debatten, förstod det politiska språket. Genom att ta del av den demokratiska debatten skulle fransmännen i hela riket förvandlas från undersåtar till medborgare.

Dialekter och språk andra än Paris-franskan måste bort, ansåg man. Den mest ryktbare förkämpen för dessa åsikter hette Henri  Jean-Baptiste Grégoire (abbé Grégoire). I en rapport med titeln ”Rapport om nödvändigheten och medlen att förinta dialekter och göra franska universellt” (”Rapport sur la nécessité et les moyens d’anéantir les patois et universaliser l’usage de la langue française”) gav han uttryck för de nya idéerna. Vidskepelse och okunnighet präglade de andra språken, tyckte han. Landet splittrades i olika språkområden och den nationella enheten försvagades.

I underlaget till rapporten hade en del undersökningar gjorts om läget i landet när det gällde de olika språkens ställning. Franska talades endast av tre miljoner av fransmännen konstaterades det (av 25 miljoner).  Det innebar att cirka sju åttondelar av Frankrikes invånare talade andra språk och dialekter.

Abbé Grégoire var också involverad i kampen mot slaveriet och propagerade för slavarnas befriande främst i franska Väst-Indien. Han var medlem i ”Société des Amis des Noirs” (”Sällskapet för de svartas vänner”). Kombinationen antirasism och främjandet av franskspråkighet som kännetecknar frankofonins offentliga diskurs idag ses således redan hos abbé Grégoire.

De mindre språkens betydelse skulle fortfara vara stor mätt i antalet språkanvändare. Kring 1860 hade ungefär hälften av befolkningen Paris-franska som modersmål. Efter genomgripande reformer inom skolväsendet på 1880-talet togs krafttag för att stärka det franska språket. Den nya, fria, allmänna och obligatoriska skolan förbjöd talandet av andra språk än franska i skolan. Olika former av bestraffningar som skulle stävja användandet av andra språk var vanliga, straff som hade förödmjukande effekt på eleven. Dialekter och språk andra än franska förbjöds också i kyrkan och i offentliga institutioner. På 1920-talet var andelen fransmän som talade occitanska 36%, 1993 var det 7%.

På senare tid har en debatt funnits igångsatt av främst av EU:s främjande av minoritetsspråk i Europa. ”European Charter for Regional and Minority Languages” (Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk) har antagits av 24 länder i Europa men inte i av Frankrike.  Det har försvarats med att lagen stred mot republikanska värderingar och att det skulle innebära sämre intern kontroll och en fara för landets stabilitet. Det var också känsligt när franska språket understöddes på internationell nivå att ha en annan inhemsk politik. En ratificering skulle innebära en urholkning av den politiken. Men både Lionel Jospin, socialistisk premiärminister 1997-2002 och Ségolène Royal, socialisternas presidentkandidat i valet 2007, uttalade stöd för minoritetsspråken. Det är alltså på vänsterkanten som en vilja finns att beakta frågan om minoritetsspråkens ställning.

Den nyvalde presidenten François Hollande hade som ett av sina 60 vallöften att ratificera avtalet om minoritetsspråken (löfte 56). Det återstår att se om han kommer att infria det. Han har också utlovat en nysatsning på frankofoni (löfte 58). Han tycks anse att det går att förena de två; att en öppen språkpolitik inom landet inte motsäger försvaret av franska språket gentemot engelska och andra språk internationellt.

Det finns en tydlig koppling mellan den inhemska politiken och den som är riktad mot utlandet och de forna kolonierna. Samma politik förs och det finns en risk att en liknande ”förintelse” blir följden i de gamla kolonierna. Det är förmodligen med stöd av den franska utvecklingen på hemmaplan som man hoppas att franskan ska ta över på samma sätt (en annan historisk parallell som nämns oftare i den offentliga diskursen är annars latinets utträngande av keltiska).

En likartad politik kan dock sägas ha förts i alla nationalstater. Ett gemensamt språk har varit en av grundvalarna i byggandet av nationell enhet. Det finns det exempel på i de flesta länder, Sverige inbegripet.


Huvudsakliga källor:


http://en.wikipedia.org/wiki/Language_policy_in_France

http://en.wikipedia.org/wiki/Vergonha

http://www.tlfq.ulaval.ca/axl/francophonie/gregoire-rapport.htm
 

http://www.liberation.fr/politiques/01012385918-les-60-engagements-de-hollande

 

Ur ”La langue française dans le monde 2010”

Göran Dahlgren

Den franska politiken för att försvara och sprida användandet av franska språket hyser en mängd aktörer. Allt från stater och myndigheter ned till mikronivå där enskilda kan ta egna initiativ.

En av aktörerna är ”Observatoriet för franska språket” (l’Observatoire de la langue française”) som har till uppgift att samla in och analysera data kring franskspråkighet. Den är en del av huvudorganisationen ”Internationella organisationen för frankofoni” (”Organisation internationale de la francophonie”) och utarbetar underlag för fortsatta satsningar. I en publicerad rapport intitulerad ”La langue française dans le monde 2010” (”Franska språket i världen 2010”) kan man ta del av de senaste rönen.

Det finns enligt rapporten minst 220 millioner fransktalande i världen. Dessa kan läsa och skriva på franska, de är ”frankofona”. I utförliga tabeller redovisas var dessa bor, hur många som finns var, läget för de ”delvis frankofona” (”francophones partiels”) etc. Rapporten tar främst fasta på uppgifter från länder som ingår i ”l’Organisation internationale de la francophonie”. Men även övriga länder tas med ibland. Rapporten har en strävan att täcka situationen för franskspråkigheten globalt.

Medlemmarna i OIF är främst Frankrike med sina forna kolonier som uppgår till cirka 20 länder. Många länder i Öst-Europa ingår också i organisationen. T ex. är Rumänien (med ett romanskt språk) franskspråkigt till 16-35 % : Tunisien är mer franskspråkigt än Marocko och Algeriet. I Afrika är Gabon det mest fransktalande tillsammans med de båda Kongo-staterna. USA är också medlem med cirka 2,1 millioner som talar franska i hemmet.

Framtidens frankofoni står dock främst att finna i Afrika. Enligt prognosen för franskspråkighet kommer Afrika år 2050, på grund den demografiska utvecklingen, ha flest frankofona (närmare 600 millioner människor). Övriga världen kommer att ha ungefär samma antal som nu (100 millioner). Andelen ungdomar i Afrika kommer att öka och nio av tio frankofona mellan 15 och 29 år kommer att vara från Afrika.

Det är alltså i Afrika striden står för frankofonin. Kommer franska språket överleva trycket från engelskans dominans? Kommer afrikanska språk att hållas i schack? Kommer pidginspråk att uppstå som ersätter franskan? Rapporten försöker ge hoppfulla svar.

13 länder, varav 11 i Afrika, har franska som enda officiella språk. Detta ger ett grundlagsskydd för språket och garanterar dess fortlevnad. Konstitution och lagstiftning, de officiella institutionernas verksamhet, media etc. är i huvudsak på franska. I andra länder (15, varav 10 i Afrika) är franska officiellt språk tillsammans med ett eller flera andra. Så t.ex. har Kanada också engelska som officiellt språk, Haiti har också kreol, Luxemburg har tyska och luxemburgska, Tchad har också arabiska etc.

I dessa stater samsas franskan med ett eller flera andra språk. Flerspråkiga dokument blir vanliga. Språklagar tillerkänner franska rätten att tillsammans med andra språk figurera i offentliga sammanhang, i domstolar, skolor, administration. Även i Frankrike finns språklagar som säkerställer franska språkets ställning, ofta mot engelskans inflytande.

Ett annat starkt kort för franska språket är utbildningspolitik, speciellt i Afrika. Stora satsningar görs i många länder på utbildning och i länder med franska som officiellt språk blir undervisningsspråket ofta franska: all undervisning hålls på franska och på detta sätt skapas franskspråkighet. I vissa länder premieras också afrikanska språk men då främst som första alfabetiseringsspråk för de yngsta eleverna.

Denna fråga ägnar rapporten ett kapitel åt att belysa. Franskspråkighet uppstår i skolväsendet, dels i alfabetiseringssammanhang i många fattiga länder, dels i rika länder som andra- eller tredjespråk. I vissa länder, som i Nord-Afrika, sker mycket av den högre utbildningen på franska. Där kan inte arabiskan konkurrera trots arabiseringsförsök.

Franska språket har i Afrika den starkaste ställningen i städerna. I Libreville, huvudstad i Elfenbenskusten kan 52 % av befolkningen tala franska ”ganska bra”. Siffran för Bamako, huvudstad i Mali är 23 %. I Dakar i Senegal är siffran 27 %. Franska språket upplevs generellt som viktigt för fortsatta studier, för att informera sig i media, för att få ett arbete och för att lyckas i livet. I Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou har franska blivit ”första levande språk” hos 10 % av invånarna (sid. 51). De har blivit ”primo-frankofona” (”primo-francophones”).

I Europa, däremot, är det svårare. Här råder en ”hård språkkonkurrens” (”concurrence linguistique forte”). I EU t.ex. används franska mindre och mindre, de nya länderna som kommit in i EU vill hellre uttrycka sig på engelska. Endast 12 % av dokumenten i kommissionen skrivs på franska. Nedgången gäller även i rådet. Intern kommunikation sker även den ofta på engelska. Inom skolväsendet i de europeiska länderna råder också svåra förhållanden. Franska är inte så populärt bland eleverna även om franska ofta erbjuds. Spanska är ibland populärare.

Men franska är, trots allt, ”ett av de stora språken i världen”. Kampen att behålla denna position förs på alla kontinenter, i alla länder. Rapporten illustrerar detta faktum med tydlighet. Frankofonin ”utkämpar… som organisation avgörande strider vilkas utgång till stor del kommer att bestämma utseendet som vår värld kommer att anta i framtiden ”(sid 202).

 

 

Hollande och Françafrique

Göran Dahlgren


I Frankrike har presidentval just hållits och François Hollande heter den nye presidenten. För den som intresserar sig för relationerna mellan Frankrike och Afrika (och det gör många, speciellt i fransk-språkiga Afrika) inställer sig frågan om den nyvalde presidenten kommer att kunna genomföra några förändringar till det bättre. De nätverk som härskat över den fransk-afrikanska sfären är ökänd för sina illegala metoder. Politiska partier, säkerhetstjänst, företag och kriminella organisationer är så sammanflätade att ingen vet vem som gör vad, vem som betalar vem. Personliga band mellan de högst placerade makthavarna har ofta varit viktigare vid upphandlingar och affärstransaktioner än några regelrätta marknadsekonomiska bevekelsegrunder. ”Françafrique”, brukar detta system kallas.


Många brukar vilja sluta med dessa suspekta politiska och ekonomiska förehavanden, speciellt kampanjande presidentkandidater. Mitterand hade stora reformplaner före sitt tillträde, Sarkozy gjorde utfästelser innan han blev vald. Under valkampanjen gjorde också François Hollande några korta uttalanden där han lovade att sätta stopp för den smutsiga politiken. 

”Utan saknad” skulle han avskaffa Françafrique. ”Jag vill slutgiltigt bryta med avarterna inom Françafrique” sade han. ”Det handlar….om att inrätta öppenhet som huvudprincip för vår diplomati. Jag ska särskilt vaka över att de offentliga aktörernas vandel är oklanderlig” (till tidningen Le Messager).


Françafrique var inte någon av de större frågorna inför valet där kampanjerna främst utvecklades till en duell mellan Hollande och Sarkozy där de inrikespolitiska frågorna dominerade.  Dock kan hans uttalanden tolkas som vallöften som blir svåra att hålla och därmed slå tillbaka på honom.

Man kan anföra tvivel på att löftena kan infrias. De fast rotade traditionerna, vanorna, ingångna avtal och banden som knutits ända sedan kolonialtiden lär inte upphöra. Inte ens en president rår på detta system som varat så länge. Den franske presidenten måste ta över arbetet efter sina föregångare och försvara franska intressen, politiska, ekonomiska, tillfredsställa sina finansiärer, föra det etablerade samarbetet med diverse korrupta makthavare vidare, skyddslingar sedan De Gaulles dagar, sedan självständigheten.

Att Hollande inte tycks ha varit så inblandad i alla de skandaler som detta system har gett upphov till lär inte hjälpa. Inte heller lär den politik som förespråkar ett mer hederligt arbete av regeringen generellt innebära något.

En av Hollandes insatser sedan valsegern har annars varit att försöka skapa en regering som är utan tadel. ”Exemplarité” (föredömlighet)är ledordet. Han har gått före med gott exempel och sänkt sin egen och de nyutnämnda ministrarnas lön med 30 %. Han har utfärdat ett etiskt regelverk (”charte de déontologie”) som alla ministrar har varit tvungna att skriva under. Där förekommer en rad rekommendationer rörande förhållningssätt när det gäller, till exempel, utgifter i tjänsten, partiskhet, samröre med intressen etc. Även här är syftet främst inrikespolitiskt. Sarkozys nästan offentliga liv inom överklassen, de många skandalerna kring illegal vapenhandel och partifinansiering bl.a. har gjort att den förre presidenten hotas av åtal. Hans immunitet gick ut den 15 juni 2012.

Frågan är då om dessa försök att skapa mer rättrådiga ministrar i regeringen och i den offentliga förvaltningen också kommer att gälla den fransk-afrikanska sfären. I den nämnda intervjun i Le Messager utvecklar han något sin syn i frågan. Han vill ”ändra den franska synen på Afrika och bryta med arrogansen, paternalismen, de tvivelaktiga samförstånden, de ljusskygga mellanhänderna som har skadat relationen mellan Frankrike och Afrika.” Han vill också överge ”efterlåtenheten, sekretessen och tvetydigheterna.” Han vill likaledes minska på den övervikt som funnits för mellanstatliga relationer och betona det civila samhällets betydelse i de fransk-afrikanska relationerna.

Några steg på vägen dit har tagits. Han har tillsatt en före detta rådgivare till Eva Joly (som så länge bekämpade Françafrique i den s.k. ELF-affären) som minister ansvarig för ”Utveckling” som det nu heter, inte bistånd ”Coopération”, som det hette förut, Pascal Canfin, heter han. Detta kan tyda på att hans tal om en förnyelse på det afrikanska området kan vara aktuell. Denne Canfin har gjort politisk karriär inom den franska gröna rörelsen (Europé-Écologie-Les Verts), han har sedan 2009 varit ledamot för de gröna i europaparlamentet och gjort sig känd som finansexpert, förespråkare för större samhällsansvar hos företagen (CSR) och som en vän av europatanken. Som ledamot har han suttit i utskottet för ekonomi och valutafrågor (ECON)för de gröna.

När det gäller är Afrika är Canfin ett förhållandevis oprövat kort. Han har dock förmodligen genom sitt arbete i ekonomiska frågor och den nära relationen till Eva Joly, en god inblick i problematiken. Det finns även inom den gröna rörelsen en politik riktat mot Afrika, t.ex. en vilja att införa grön teknologi i Afrika.

Dock är det möjligt, kanske troligt, att den utveckling som iakttogs under Mitterand efter hans tillträde som president 1981 upprepar sig. Mitterand, som hade stora planer på att lämna det gaullistiska systemet bakom sig, utnämnde en ambitiös reformivrare, Jean-Pierre Cot,  till biståndsminister. Denne ville ”avkolonisera biståndet”, upphöra med stödet till diktaturer, försvara mänskliga rättigheter och vidga biståndet till att gälla hela tredje världen. Efter ett år gav han upp och lämnade in sin avskedsansökan. Några år senare utnämnde Mitterand sin son Jean-Christophe till en av rådgivarna i afrikanska frågor direkt knuten till sin fars presidentadministration. Denne fick i uppdrag att ägna sig åt att odla personkontakterna med de afrikanska diktatorernas söner. Den fransk-afrikanska sfären som familjeangelägenhet blev på det sättet åter rådande norm.

Man kan också tillägga att om Hollande lyckas med föresatsen att skapa hederligare tjänstemän så kan han bara verka inom den offentliga statsapparaten i Frankrike. Han vill göra de offentliga tjänstemännen till moraliska föredömen men han kommer inte åt de privata aktörerna. Säkerhetstjänsten lär fortsätta verka i hemlighet, hans öppenhet lär inte nå dem. Än mindre kommer han åt de afrikanska tjänstemännen. Mäktiga krafter i Frankrike och Afrika, däribland många diktatorer, hela stater, lär försöka sätta stopp för hans reformlöften.

Zappa och kossorna

                                 Fotograf: Parry Stjärnfelt
                                 Plats: Nåntuna, Uppsala
                                 Hundras: Labradorkorsning
                                 Kosort: Okänd

Jag är ingenting. Jag är en nåjds ande i en nästan vit ren.

Cecilia Viklund

Varje gång en författare skriver jag kommer någon att tro att det rent bokstavligt handlar om författaren själv. Kan vara så även om författaren inte ens var född när händelserna ägde rum. Kanske författaren är av ett annat kön, en annan ålder, ras och hårfärg är den beskrivne i texten - det spelar ingen roll, någon, de flesta, alla, kommer att tro att det är författaren själv det handlar om. Jag är arg. Jag är inte arg. Jag är en lönn. (fiktivt jag). Jag är en ren. Jag är ingen alls.
   Det förra inlägget på den här bloggen, Den senegalesiska älsklingsbluffen,  handlar om en internetbluff där troligtvis en grupp unga män har skapat jaget Zena Konan och genom henne skriver kärleksbrev till män världen över. Det skulle man kunna kalla ett fiktivt jag som övertygar sina läsare. De som har läst inlägget har undrat om jag (socialt jag, "Cecilia") har startat en kontaktförmedling, om vem som är jag och vi i artikeln, om "Cecilia" och "Zena"  flyter ihop, och om omnämnandet av vietnamesiska kvinnor med mycket låg vikt i internetannonser inte i själva verket handlar om personer i min ("Cecilias") omgivning. Visserligen känner det sociala jaget "Cecilia" flera vietnamesiska kvinnor, som vid närmare eftertanke sällan väger många gram, med vad har de att göra med de stackare som utannonseras som handelsvaror på halvskumma nätsajter?
   Det påstås att den moderna människan inte kan gå in i fiktioner, inte kan förstå sagor, har glömt vad fantasi är. Jag (socialt jag) tror att den moderna människan inte kan komma ur fiktionen. Zena Konan blir verklig för att hon påstår att hon finns, hennes Jag älskar dig lika trovärdigt som något annat Jag älskar dig. Om sociala nätverk, som det påstås, gör människor olyckliga för att alla andra verkar så lyckliga så visar det bara hur hårt fiktionen håller sitt grepp om oss alla.
   I filmen Hämnden leker Mikael Persbrandt läkare. Han gör det mycket övertygande med stetoskopet hängande kring halsen och ett svårmodigt uttryck bakom skäggstubben när han ser ut över flyktinglägret någonstans i Afrika. Han fattar alla beslut. Han kastar ur sig mystiska medicinska order på engelska. Han räddar liv. Problemet med riktiga läkare är att de är upptagna med att arbeta, och de spelar aldrig rollen väl. Dessutom inbillar de sig att stetoskop finns att låna på arbetsplatsen. Räddar liv gör de i undantagsfall, räddar hälsa är vad de sysslar med dagligen, i bästa fall. De är helt enkelt inte övertygande.
   Jag (socialt jag) känner en person som låtsasskriver uppsatser. Han får mycket uppmärksamhet för sina fantasifulla idéer. I midsomras började han låtsasskriva en avhandling. Jäklar vad folk blev imponerade. En verklig forskare tröttar ut folk med att bara nämna sina trista små avgränsade ämnen som de slavar med i åratal, och publicerar sedan oläsbara studier i obskyra tidskrifter. De övertygar inte.
   På 90-talet, före Poetry Slam, var öppen scen med poesiuppläsningar populära. Trenden var att man gick från modern poesi med avhuggna rader och någon sorts rytmik till rena prosadikter. Det var väl ok, tyckte det sociala jaget. Så började prosadikterna bli mer och mer självbiografiska, fiktivt eller verkligt, vem vet, med ständiga och omständiga berättelser ur livet rinnande ut över scenen, sällan med någon direkt poäng mer än att jag (detta märkliga begrepp undvikande alla definitioner) hade varit med om detta. Ibland fick man vrida sig av pinsamhet i publiken, ibland gå därifrån. Nästa steg i utvecklingen, evolutionärt determinerat helt enkelt, var de självbiografiska pornografiska prosadikterna. Vem kan hindra något på en öppen scen? Allt var naturligtvis sant i dessa dikter men det sociala jaget bestämde sig ändå för att fly.
   Ingen är så upptagen som den som alltid pratar om att göra saker, ingen så aktiv som den som springer runt i cirklar. Verkligheten är chanslös mot fiktionen.
   I romanen Northanger Abbey av Jane Austen går huvudpersonen runt och fantiserar om blod, mord och tortyr i skumma källarhålor, för att hon läst för mycket skräckromantik. Att verkligheten runt henne snarare är bigott och pengagalen i stället för blodtörstig gör henne närmast besviken. Hennes nya bekantskap Henry Tilney försöker tala henne till rätta genom att säga att konst och natur är så olika som luft och vatten, och försöker man att andas vatten råkar man illa ut. Om man inte är en fisk förstås.
   Men man kanske är en ren, till själ och hjärta, eller till kroppen, vem vet.  Renjävul blickande ut över fjällkanten. Renjävul med ett drömskt uttyck i de bleka ögonbottnarna. Bli pyttipanna renjävul, souvas, med hemstampat potatismos, kaffeost till efterrätt. Jag är en ren. Jag är ingenting. Jag är en nåjds ande i en nästan vit ren.

Den senegalesiska älsklingsbluffen

Cecilia Viklund

Hej jag heter Zena och jag blev imponerad av din profil på NN.com och jag skulle vilja att du mailar mig på min adress så att jag kan skicka dig mitt foto och du kan lära känna mig. Jag tror att vi kan bygga upp ett långvarigt förhållande med dig.

Zena Konan är en senegalesisk älskling. Hon bor i ett flyktingläger i Dakar där hon lånar den vänliga pastorns bärbara dator för att komma i kontakt med omvärlden. Hennes familj blev dödad i inbördeskriget på Elfenbenskusten eller om det var i Sudan. Hon är 22 eller 25 år gammal, muslim eller kristen, hon har aldrig varit gift. Nu vill hon ha en relation med en europé, australier eller amerikan, en seriös relation förstås, hon gillar barn. Hennes intressen är matlagning, läsning, bio och film, berättar hon i meningen efter beskrivningen av hur hennes familj blev slaktad av rebeller. Hon tycks vara en vänlig själ.

Zena är medlem av många social nätverk, hon intresserar sig för mountain biking i Florida, klimatfrågor i Sverige, film i Indien, vård av respiratoriska sjukdomar, personalfrågor och valutahandel. Hon har tänkt bli sjuksköterska. Hon söker kontakt med alla på nätverken.

Zena har också ett stort arv att vänta efter sin mördade far, pengar som frusit inne genom inbördeskriget. Hon har ärvt en diamant av sin mormor... Läs mer här

Mongo Beti och frankofonin

Göran Dahlgren

Hitta retoriskt effektiva kritiker av frankofoni är svårare än man tror. Till och med i Frankrike saknas debatt om denna ideologi. Den är välkänd och illa omtyckt av många men oftast uttrycks detta i form av spridda ironiska kommentarer i tidningar, mer i samtal än i seriösa texter.

En av dem som med skärpa ironiserade över frankofonin var Mongo Beti, en författare och debattör från Kamerun som slog igenom som romanförfattare på 50-talet. Ingen av hans romaner finns på svenska. I romanerna kom politiska ställningstaganden till uttryck ; mot kolonialismen, för Afrikas frigörelse, kritik mot kristen mission i Afrika. Han var anhängare till den kamerunske ledaren Ruben Um Nyobe och hans marxistiska nationella rörelse och tvingades att leva i exil i Frankrike. Om Ruben Um Nyobe skulle han sedermera skriva en romantrilogi. Efter Kameruns självständighet övergick hans kritik till att gälla den neokolonialistiska regimen i Kamerun och dess samröre med Frankrike. I boken från 1972 ”Main basse sur le Cameroun, autopsie d’une décolonisation”, (ung. ”Kamerun stulet, obduktion av en avkolonisering”) är föremålet för hans kritik just den koordinerade maktpolitiken bedriven av Frankrike och Ahidjos regim.

I tidskriften ”Peuples Noirs, Peuples Africains” (Svarta folk, afrikanska folk) som han drev åren 1978- 1991 tillsammans med sin hustru Odile Tobner finns några texter av Mongo Beti som illustrerar hur han ser på frankofoni och det system av repression som han tyckte det var en del av. Läs mer här

Sveriges afrikanska krig - en recension

Göran Dahlgren


I ”Sveriges afrikanska krig” riktar Bengt Nilsson skarp kritik mot västerländskt och svenskt bistånd till Afrika. Det är främst en typ av bistånd som han kritiserar, det s.k. ”budgetstödet”.

Budgetstöd överförs direkt till mottagarlandets budget och anses av biståndsorganisationer ha vissa fördelar. Det ger en mer jämlik relation, det skapar möjlighet till dialog och mottagarlandet har ett eget ansvar och kan kontrollera de resurser som de får, det tar i anspråk landets egen administration och leder till större effektivisering i kampen mot korruption och i arbetet med att skapa ökad demokrati.

Bengt Nilsson menar att detta till stora delar är en osann bild av hur det går till i verkligheten. Han skräder inte orden när han utvecklar sitt resonemang om budgetstödet.

Han baserar sin studie på egna undersökningar (bl.a. för Uppdrag granskning) och läsaren får följa med när han beskriver situationer han mött under flera decenniers resor till den afrikanska kontinenten. Läs mer här