14 maj 2012

Jag är ingenting. Jag är en nåjds ande i en nästan vit ren.

Cecilia Viklund

Varje gång en författare skriver jag kommer någon att tro att det rent bokstavligt handlar om författaren själv. Kan vara så även om författaren inte ens var född när händelserna ägde rum. Kanske författaren är av ett annat kön, en annan ålder, ras och hårfärg är den beskrivne i texten - det spelar ingen roll, någon, de flesta, alla, kommer att tro att det är författaren själv det handlar om. Jag är arg. Jag är inte arg. Jag är en lönn. (fiktivt jag). Jag är en ren. Jag är ingen alls.
   Det förra inlägget på den här bloggen, Den senegalesiska älsklingsbluffen,  handlar om en internetbluff där troligtvis en grupp unga män har skapat jaget Zena Konan och genom henne skriver kärleksbrev till män världen över. Det skulle man kunna kalla ett fiktivt jag som övertygar sina läsare. De som har läst inlägget har undrat om jag (socialt jag, "Cecilia") har startat en kontaktförmedling, om vem som är jag och vi i artikeln, om "Cecilia" och "Zena"  flyter ihop, och om omnämnandet av vietnamesiska kvinnor med mycket låg vikt i internetannonser inte i själva verket handlar om personer i min ("Cecilias") omgivning. Visserligen känner det sociala jaget "Cecilia" flera vietnamesiska kvinnor, som vid närmare eftertanke sällan väger många gram, med vad har de att göra med de stackare som utannonseras som handelsvaror på halvskumma nätsajter?
   Det påstås att den moderna människan inte kan gå in i fiktioner, inte kan förstå sagor, har glömt vad fantasi är. Jag (socialt jag) tror att den moderna människan inte kan komma ur fiktionen. Zena Konan blir verklig för att hon påstår att hon finns, hennes Jag älskar dig lika trovärdigt som något annat Jag älskar dig. Om sociala nätverk, som det påstås, gör människor olyckliga för att alla andra verkar så lyckliga så visar det bara hur hårt fiktionen håller sitt grepp om oss alla.
   I filmen Hämnden leker Mikael Persbrandt läkare. Han gör det mycket övertygande med stetoskopet hängande kring halsen och ett svårmodigt uttryck bakom skäggstubben när han ser ut över flyktinglägret någonstans i Afrika. Han fattar alla beslut. Han kastar ur sig mystiska medicinska order på engelska. Han räddar liv. Problemet med riktiga läkare är att de är upptagna med att arbeta, och de spelar aldrig rollen väl. Dessutom inbillar de sig att stetoskop finns att låna på arbetsplatsen. Räddar liv gör de i undantagsfall, räddar hälsa är vad de sysslar med dagligen, i bästa fall. De är helt enkelt inte övertygande.
   Jag (socialt jag) känner en person som låtsasskriver uppsatser. Han får mycket uppmärksamhet för sina fantasifulla idéer. I midsomras började han låtsasskriva en avhandling. Jäklar vad folk blev imponerade. En verklig forskare tröttar ut folk med att bara nämna sina trista små avgränsade ämnen som de slavar med i åratal, och publicerar sedan oläsbara studier i obskyra tidskrifter. De övertygar inte.
   På 90-talet, före Poetry Slam, var öppen scen med poesiuppläsningar populära. Trenden var att man gick från modern poesi med avhuggna rader och någon sorts rytmik till rena prosadikter. Det var väl ok, tyckte det sociala jaget. Så började prosadikterna bli mer och mer självbiografiska, fiktivt eller verkligt, vem vet, med ständiga och omständiga berättelser ur livet rinnande ut över scenen, sällan med någon direkt poäng mer än att jag (detta märkliga begrepp undvikande alla definitioner) hade varit med om detta. Ibland fick man vrida sig av pinsamhet i publiken, ibland gå därifrån. Nästa steg i utvecklingen, evolutionärt determinerat helt enkelt, var de självbiografiska pornografiska prosadikterna. Vem kan hindra något på en öppen scen? Allt var naturligtvis sant i dessa dikter men det sociala jaget bestämde sig ändå för att fly.
   Ingen är så upptagen som den som alltid pratar om att göra saker, ingen så aktiv som den som springer runt i cirklar. Verkligheten är chanslös mot fiktionen.
   I romanen Northanger Abbey av Jane Austen går huvudpersonen runt och fantiserar om blod, mord och tortyr i skumma källarhålor, för att hon läst för mycket skräckromantik. Att verkligheten runt henne snarare är bigott och pengagalen i stället för blodtörstig gör henne närmast besviken. Hennes nya bekantskap Henry Tilney försöker tala henne till rätta genom att säga att konst och natur är så olika som luft och vatten, och försöker man att andas vatten råkar man illa ut. Om man inte är en fisk förstås.
   Men man kanske är en ren, till själ och hjärta, eller till kroppen, vem vet.  Renjävul blickande ut över fjällkanten. Renjävul med ett drömskt uttyck i de bleka ögonbottnarna. Bli pyttipanna renjävul, souvas, med hemstampat potatismos, kaffeost till efterrätt. Jag är en ren. Jag är ingenting. Jag är en nåjds ande i en nästan vit ren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.