26 juni 2012

Hollande och Françafrique

Göran Dahlgren


I Frankrike har presidentval just hållits och François Hollande heter den nye presidenten. För den som intresserar sig för relationerna mellan Frankrike och Afrika (och det gör många, speciellt i fransk-språkiga Afrika) inställer sig frågan om den nyvalde presidenten kommer att kunna genomföra några förändringar till det bättre. De nätverk som härskat över den fransk-afrikanska sfären är ökänd för sina illegala metoder. Politiska partier, säkerhetstjänst, företag och kriminella organisationer är så sammanflätade att ingen vet vem som gör vad, vem som betalar vem. Personliga band mellan de högst placerade makthavarna har ofta varit viktigare vid upphandlingar och affärstransaktioner än några regelrätta marknadsekonomiska bevekelsegrunder. ”Françafrique”, brukar detta system kallas.


Många brukar vilja sluta med dessa suspekta politiska och ekonomiska förehavanden, speciellt kampanjande presidentkandidater. Mitterand hade stora reformplaner före sitt tillträde, Sarkozy gjorde utfästelser innan han blev vald. Under valkampanjen gjorde också François Hollande några korta uttalanden där han lovade att sätta stopp för den smutsiga politiken. 

”Utan saknad” skulle han avskaffa Françafrique. ”Jag vill slutgiltigt bryta med avarterna inom Françafrique” sade han. ”Det handlar….om att inrätta öppenhet som huvudprincip för vår diplomati. Jag ska särskilt vaka över att de offentliga aktörernas vandel är oklanderlig” (till tidningen Le Messager).


Fraafrique var inte någon av de större frågorna inför valet där kampanjerna främst utvecklades till en duell mellan Hollande och Sarkozy där de inrikespolitiska frågorna dominerade.  Dock kan hans uttalanden tolkas som vallöften som blir svåra att hålla och därmed slå tillbaka på honom.
Man kan anföra tvivel på att löftena kan infrias. De fast rotade traditionerna, vanorna, ingångna avtal och banden som knutits ända sedan kolonialtiden lär inte upphöra. Inte ens en president rår på detta system som varat så länge. Den franske presidenten måste ta över arbetet efter sina föregångare och försvara franska intressen, politiska, ekonomiska, tillfredsställa sina finansiärer, föra det etablerade samarbetet med diverse korrupta makthavare vidare, skyddslingar sedan De Gaulles dagar, sedan självständigheten.
Att Hollande inte tycks ha varit så inblandad i alla de skandaler som detta system har gett upphov till lär inte hjälpa. Inte heller lär den politik som förespråkar ett mer hederligt arbete av regeringen generellt innebära något.
En av Hollandes insatser sedan valsegern har annars varit att försöka skapa en regering som är utan tadel. ”Exemplarité” (föredömlighet)är ledordet. Han har gått före med gott exempel och sänkt sin egen och de nyutnämnda ministrarnas lön med 30 %. Han har utfärdat ett etiskt regelverk (”charte de déontologie”) som alla ministrar har varit tvungna att skriva under. Där förekommer en rad rekommendationer rörande förhållningssätt när det gäller, till exempel, utgifter i tjänsten, partiskhet, samröre med intressen etc. Även här är syftet främst inrikespolitiskt. Sarkozys nästan offentliga liv inom överklassen, de många skandalerna kring illegal vapenhandel och partifinansiering bl.a. har gjort att den förre presidenten hotas av åtal. Hans immunitet gick ut den 15 juni 2012.
Frågan är då om dessa försök att skapa mer rättrådiga ministrar i regeringen och i den offentliga förvaltningen också kommer att gälla den fransk-afrikanska sfären. I den nämnda intervjun i Le Messager utvecklar han något sin syn i frågan. Han vill ”ändra den franska synen på Afrika och bryta med arrogansen, paternalismen, de tvivelaktiga samförstånden, de ljusskygga mellanhänderna som har skadat relationen mellan Frankrike och Afrika.” Han vill också överge ”efterlåtenheten, sekretessen och tvetydigheterna.” Han vill likaledes minska på den övervikt som funnits för mellanstatliga relationer och betona det civila samhällets betydelse i de fransk-afrikanska relationerna.
Några steg på vägen dit har tagits. Han har tillsatt en före detta rådgivare till Eva Joly (som så länge bekämpade Françafrique i den s.k. ELF-affären) som minister ansvarig för ”Utveckling” som det nu heter, inte bistånd ”Coopération”, som det hette förut, Pascal Canfin, heter han. Detta kan tyda på att hans tal om en förnyelse på det afrikanska området kan vara aktuell. Denne Canfin har gjort politisk karriär inom den franska gröna rörelsen (Europé-Écologie-Les Verts), han har sedan 2009 varit ledamot för de gröna i europaparlamentet och gjort sig känd som finansexpert, förespråkare för större samhällsansvar hos företagen (CSR) och som en vän av europatanken. Som ledamot har han suttit i utskottet för ekonomi och valutafrågor (ECON)för de gröna.
När det gäller är Afrika är Canfin ett förhållandevis oprövat kort. Han har dock förmodligen genom sitt arbete i ekonomiska frågor och den nära relationen till Eva Joly, en god inblick i problematiken. Det finns även inom den gröna rörelsen en politik riktat mot Afrika, t.ex. en vilja att införa grön teknologi i Afrika.
Dock är det möjligt, kanske troligt, att den utveckling som iakttogs under Mitterand efter hans tillträde som president 1981 upprepar sig. Mitterand, som hade stora planer på att lämna det gaullistiska systemet bakom sig, utnämnde en ambitiös reformivrare, Jean-Pierre Cot,  till biståndsminister. Denne ville ”avkolonisera biståndet”, upphöra med stödet till diktaturer, försvara mänskliga rättigheter och vidga biståndet till att gälla hela tredje världen. Efter ett år gav han upp och lämnade in sin avskedsansökan. Några år senare utnämnde Mitterand sin son Jean-Christophe till en av rådgivarna i afrikanska frågor direkt knuten till sin fars presidentadministration. Denne fick i uppdrag att ägna sig åt att odla personkontakterna med de afrikanska diktatorernas söner. Den fransk-afrikanska sfären som familjeangelägenhet blev på det sättet åter rådande norm.
Man kan också tillägga att om Hollande lyckas med föresatsen att skapa hederligare tjänstemän så kan han bara verka inom den offentliga statsapparaten i Frankrike. Han vill göra de offentliga tjänstemännen till moraliska föredömen men han kommer inte åt de privata aktörerna. Säkerhetstjänsten lär fortsätta verka i hemlighet, hans öppenhet lär inte nå dem. Än mindre kommer han åt de afrikanska tjänstemännen. Mäktiga krafter i Frankrike och Afrika, däribland många diktatorer, hela stater, lär försöka sätta stopp för hans reformlöften.