1 september 2012

Ur ”La langue française dans le monde 2010”

Göran Dahlgren


Den franska politiken för att försvara och sprida användandet av franska språket hyser en mängd aktörer. Allt från stater och myndigheter ned till mikronivå där enskilda kan ta egna initiativ.
En av aktörerna är ”Observatoriet för franska språket” (l’Observatoire de la langue française”) som har till uppgift att samla in och analysera data kring franskspråkighet. Den är en del av huvudorganisationen ”Internationella organisationen för frankofoni” (”Organisation internationale de la francophonie”) och utarbetar underlag för fortsatta satsningar. I en publicerad rapport intitulerad ”La langue française dans le monde 2010” (”Franska språket i världen 2010”) kan man ta del av de senaste rönen.

Det finns enligt rapporten minst 220 millioner fransktalande i världen. Dessa kan läsa och skriva på franska, de är ”frankofona”. I utförliga tabeller redovisas var dessa bor, hur många som finns var, läget för de ”delvis frankofona” (”francophones partiels”) etc. Rapporten tar främst fasta på uppgifter från länder som ingår i ”l’Organisation internationale de la francophonie”. Men även övriga länder tas med ibland. Rapporten har en strävan att täcka situationen för franskspråkigheten globalt.

Medlemmarna i OIF är främst Frankrike med sina forna kolonier som uppgår till cirka 20 länder. Många länder i Öst-Europa ingår också i organisationen. T ex. är Rumänien (med ett romanskt språk) franskspråkigt till 16-35 % : Tunisien är mer franskspråkigt än Marocko och Algeriet. I Afrika är Gabon det mest fransktalande tillsammans med de båda Kongo-staterna. USA är också medlem med cirka 2,1 millioner som talar franska i hemmet.

Framtidens frankofoni står dock främst att finna i Afrika. Enligt prognosen för franskspråkighet kommer Afrika år 2050, på grund den demografiska utvecklingen, ha flest frankofona (närmare 600 millioner människor). Övriga världen kommer att ha ungefär samma antal som nu (100 millioner). Andelen ungdomar i Afrika kommer att öka och nio av tio frankofona mellan 15 och 29 år kommer att vara från Afrika.

Det är alltså i Afrika striden står för frankofonin. Kommer franska språket överleva trycket från engelskans dominans? Kommer afrikanska språk att hållas i schack? Kommer pidginspråk att uppstå som ersätter franskan? Rapporten försöker ge hoppfulla svar.

13 länder, varav 11 i Afrika, har franska som enda officiella språk. Detta ger ett grundlagsskydd för språket och garanterar dess fortlevnad. Konstitution och lagstiftning, de officiella institutionernas verksamhet, media etc. är i huvudsak på franska. I andra länder (15, varav 10 i Afrika) är franska officiellt språk tillsammans med ett eller flera andra. Så t.ex. har Kanada också engelska som officiellt språk, Haiti har också kreol, Luxemburg har tyska och luxemburgska, Tchad har också arabiska etc.

I dessa stater samsas franskan med ett eller flera andra språk. Flerspråkiga dokument blir vanliga. Språklagar tillerkänner franska rätten att tillsammans med andra språk figurera i offentliga sammanhang, i domstolar, skolor, administration. Även i Frankrike finns språklagar som säkerställer franska språkets ställning, ofta mot engelskans inflytande.

Ett annat starkt kort för franska språket är utbildningspolitik, speciellt i Afrika. Stora satsningar görs i många länder på utbildning och i länder med franska som officiellt språk blir undervisningsspråket ofta franska: all undervisning hålls på franska och på detta sätt skapas franskspråkighet. I vissa länder premieras också afrikanska språk men då främst som första alfabetiseringsspråk för de yngsta eleverna.
Denna fråga ägnar rapporten ett kapitel åt att belysa. Franskspråkighet uppstår i skolväsendet, dels i alfabetiseringssammanhang i många fattiga länder, dels i rika länder som andra- eller tredjespråk. I vissa länder, som i Nord-Afrika, sker mycket av den högre utbildningen på franska. Där kan inte arabiskan konkurrera trots arabiseringsförsök.

Franska språket har i Afrika den starkaste ställningen i städerna. I Libreville, huvudstad i Elfenbenskusten kan 52 % av befolkningen tala franska ”ganska bra”. Siffran för Bamako, huvudstad i Mali är 23 %. I Dakar i Senegal är siffran 27 %. Franska språket upplevs generellt som viktigt för fortsatta studier, för att informera sig i media, för att få ett arbete och för att lyckas i livet. I Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou har franska blivit ”första levande språk” hos 10 % av invånarna (sid. 51). De har blivit ”primo-frankofona” (”primo-francophones”).

I Europa, däremot, är det svårare. Här råder en ”hård språkkonkurrens” (”concurrence linguistique forte”). I EU t.ex. används franska mindre och mindre, de nya länderna som kommit in i EU vill hellre uttrycka sig på engelska. Endast 12 % av dokumenten i kommissionen skrivs på franska. Nedgången gäller även i rådet. Intern kommunikation sker även den ofta på engelska. Inom skolväsendet i de europeiska länderna råder också svåra förhållanden. Franska är inte så populärt bland eleverna även om franska ofta erbjuds. Spanska är ibland populärare.
Men franska är, trots allt, ”ett av de stora språken i världen”. Kampen att behålla denna position förs på alla kontinenter, i alla länder. Rapporten illustrerar detta faktum med tydlighet. Frankofonin ”utkämpar… som organisation avgörande strider vilkas utgång till stor del kommer att bestämma utseendet som vår värld kommer att anta i framtiden ”(sid 202).