1 december 2012

Om främjandet av franska språket i Frankrike


Göran Dahlgren

Frankofoni kallas den politik som främjar franska språket internationellt, den som främst kämpar mot den anglosaxiska språkhegemonin, men även mot andra språk som kan hota franskans ställning t.ex. i de forna kolonierna.

Men franskan har historiskt sett utkämpat strider även mot språk inom landets gränser. Det var ingen självklarhet att just franska skulle bli det dominerande språket. Många andra språk var nog så viktiga, speciellt kan nämnas provençalska (occitanska), tyska dialekter i Alsace och Lothringen, katalanska, baskiska, korsikanska, keltiska. Språkhistoriskt sett blev Paris-dialekten det språk som blev det offentliga språket. Som början på denna utveckling räknas ett dekret från 1539 (L’ordonnance de Villers-Cotterêts) som stipulerade att offentliga dokument skulle redigeras på franska, centralmaktens språk.

Under franska revolutionen ansåg vissa av revolutionärerna att det fanns en för stor mångfald av språk i landet och att detta inte kunde tolereras. De nya politiska idéerna skulle spridas och de demokratiska idealen krävde att alla deltog i den politiska debatten, förstod det politiska språket. Genom att ta del av den demokratiska debatten skulle fransmännen i hela riket förvandlas från undersåtar till medborgare.

Dialekter och språk andra än Paris-franskan måste bort, ansåg man. Den mest ryktbare förkämpen för dessa åsikter hette Henri  Jean-Baptiste Grégoire (abbé Grégoire). I en rapport med titeln ”Rapport om nödvändigheten och medlen att förinta dialekter och göra franska universellt” (”Rapport sur la nécessité et les moyens d’anéantir les patois et universaliser l’usage de la langue française”) gav han uttryck för de nya idéerna. Vidskepelse och okunnighet präglade de andra språken, tyckte han. Landet splittrades i olika språkområden och den nationella enheten försvagades.

I underlaget till rapporten hade en del undersökningar gjorts om läget i landet när det gällde de olika språkens ställning. Franska talades endast av tre miljoner av fransmännen konstaterades det (av 25 miljoner).  Det innebar att cirka sju åttondelar av Frankrikes invånare talade andra språk och dialekter.
Abbé Grégoire var också involverad i kampen mot slaveriet och propagerade för slavarnas befriande främst i franska Väst-Indien. Han var medlem i ”Société des Amis des Noirs” (”Sällskapet för de svartas vänner”). Kombinationen antirasism och främjandet av franskspråkighet som kännetecknar frankofonins offentliga diskurs idag ses således redan hos abbé Grégoire.

De mindre språkens betydelse skulle fortfara vara stor mätt i antalet språkanvändare. Kring 1860 hade ungefär hälften av befolkningen Paris-franska som modersmål. Efter genomgripande reformer inom skolväsendet på 1880-talet togs krafttag för att stärka det franska språket. Den nya, fria, allmänna och obligatoriska skolan förbjöd talandet av andra språk än franska i skolan. Olika former av bestraffningar som skulle stävja användandet av andra språk var vanliga, straff som hade förödmjukande effekt på eleven. Dialekter och språk andra än franska förbjöds också i kyrkan och i offentliga institutioner. På 1920-talet var andelen fransmän som talade occitanska 36%, 1993 var det 7%.

På senare tid har en debatt funnits igångsatt av främst av EU:s främjande av minoritetsspråk i Europa. ”European Charter for Regional and Minority Languages” (Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk) har antagits av 24 länder i Europa men inte i av Frankrike.  Det har försvarats med att lagen stred mot republikanska värderingar och att det skulle innebära sämre intern kontroll och en fara för landets stabilitet. Det var också känsligt när franska språket understöddes på internationell nivå att ha en annan inhemsk politik. En ratificering skulle innebära en urholkning av den politiken. Men både Lionel Jospin, socialistisk premiärminister 1997-2002 och Ségolène Royal, socialisternas presidentkandidat i valet 2007, uttalade stöd för minoritetsspråken. Det är alltså på vänsterkanten som en vilja finns att beakta frågan om minoritetsspråkens ställning.
Den nyvalde presidenten François Hollande hade som ett av sina 60 vallöften att ratificera avtalet om minoritetsspråken (löfte 56). Det återstår att se om han kommer att infria det. Han har också utlovat en nysatsning på frankofoni (löfte 58). Han tycks anse att det går att förena de två; att en öppen språkpolitik inom landet inte motsäger försvaret av franska språket gentemot engelska och andra språk internationellt.

Det finns en tydlig koppling mellan den inhemska politiken och den som är riktad mot utlandet och de forna kolonierna. Samma politik förs och det finns en risk att en liknande ”förintelse” blir följden i de gamla kolonierna. Det är förmodligen med stöd av den franska utvecklingen på hemmaplan som man hoppas att franskan ska ta över på samma sätt (en annan historisk parallell som nämns oftare i den offentliga diskursen är annars latinets utträngande av keltiska).
En likartad politik kan dock sägas ha förts i alla nationalstater. Ett gemensamt språk har varit en av grundvalarna i byggandet av nationell enhet. Det finns det exempel på i de flesta länder, Sverige inbegripet.


Huvudsakliga källor:


http://en.wikipedia.org/wiki/Language_policy_in_France

http://www.liberation.fr/politiques/01012385918-les-60-engagements-de-hollande