19 september 2013

Akademiska sjukhusets väg in i väggen

Cecilia Viklund

Den nuvarande sjukhuschefen på Akademiska Lennart Persson har startat en egen liten filmkanal på sjukhusets intranät. Sviten av kortfilmer kallas Här och nu och består av mannen själv som talar in i kameran. Ibland bjuder han in gäster. Även Fredrik Skavlan började ganska lågmält en gång i norsk television med sitt Där och då. Tyvärr är Lennart Perssons pratshow inte tillgänglig för den stora allmänheten än.
       Det första Lennart Persson gjorde sedan han tillträtt var att åtgärda parkerings-eländet. Den stora bristen på parkerings-platser för personal men även patienter och anhöriga löste han drakoniskt genom att chockhöja avgifterna. Det tyder på en viss förståelse för prisets inverkan på tillgång och efterfrågan, men tyvärr ingen motsvarande förståelse för legitima mänskliga behov.
       I ett av avsnitten av Här och nu, från tidigare i år, talar han om budgeten och nödvändigheten att spara på personal och vårdplatser för att kunna upprätthålla Akademiskas status som ett modernt universitetssjukhus med det allra modernaste av behandlingar.
       Ironin är att man på detta moderna universitetssjukhus kan få de mest avancerade av medicinska behandlingar och kirurgi, men inte nödvändigtvis en fungerande eftervård eller ens en ren sjukhusmiljö. Man vill behålla höjden på vården men undergräver fundamentet - personal som städar, personal som bemannar vårdavdelningar. Den oordning och dysfunktion det ger upphov till och medföljande risker för patienterna har man från ledningens sida gjort allt för att bagatellisera. Den bristande städningen har åtgärdats med städronder, kvalitetskontroller och ändrade rutiner, men golven är fortfarande skitiga.
   
 I juni i år gav man sjuksköterskorna en extra löneförhöjning, därför att vi i jämförelse med resten av landet var underbetalda. Varifrån kom denna insikt? I åratal hade man då hållit nere lönerna eftersom det alltid gick att få nyexaminerade att ta de ledig platser som fanns. Dessutom har landstinget satt i system att förstå LAS (lagen om anställningsskydd) på så sätt att alla ska hållas i vikariat i två år innan de får anställning.
       År 2013 gick det plötsligt inte längre att få de nyutbildade sjuksköterskorna att acceptera villkoren. Sjukhuset hade brist på personal. Där kom insikten, men den var för liten och för sen. Kostnaden för att skola in ny personal när de gamla inte orkar eller vill längre är hög på detta sjukhus och bidrar inte till ett effektivt nyttjande av budgeten, och man får dessutom en förlust av kunskap som knappast kan ersättas.
       I det senaste Här och nu som handlar om sommarens överbelastning och överbeläggning vänder sig Lennart Persson på slutet direkt mot kameran och tackar personalen. Tror du att ett tack räcker? Var är ursäkten till personalen, var är belöningen för slitet, var är åtgärderna som ska hindra detta från att permanentas?
       Det är intressant att Världshälsoorganisationen (WHO) i sin rapport om finansiering av sjukvårdssystem, Health systems financing: the path to universal coverage, inte nämner för mycket personal som ett problem för effektiviteten i världens sjukvård, men däremot illa motiverad personal, tillsammans med en rad andra saker som felaktig medicinanvändning, tveksamma behandlingsval, korruption, dålig upphandling, för stort förlitande på högteknologi, för små eller för stora sjukhus, felaktiga vårdtider, bristande vårdkedjor och vårdskador.
       Man räknar med att en av tio patienter globalt drabbas av skador genom den vård de får, till en okänd kostnad och lika okänd mängd lidande. Detta är ett massivt problem i sjukvården vilket alltmer börjar få uppmärksamhet, kanske därför att man inte längre betraktar det som oundvikligt.
       Att i det läget börja underbemanna vårdavdelningar och dra in behövliga vårdplatser är inte förnuftigt eller effektivt. De senaste två åren har varningarna kommit tätt från Akademiskas personal om att patientsäkerheten är i fara - från infektionsavdelning, från förlossning och akutmottagning för att nämna några. Ledningens respons har regelmässigt varit densamma - att förneka, förneka och förneka igen. Ett uttalande såsom "Vi skulle aldrig riskera patientsäkerheten" är lika trovärdigt som om Bill Clinton uttalade att han aldrig skulle bedra sin fru. Alla vet redan.
       En sjukhuslednings uppgift kan inte rimligtvis vara att upprätthålla skenet och ägna sig åt PR-verksamhet. Vården finansieras av oss alla, den är till för oss alla och medborgarna har rätt till insyn i hur den fungerar. Om den inte fungerar behöver man diskutera åtgärder. Det är så en demokrati fungerar.

3 maj 2013

Kris är ett grekiskt ord

Cecilia Viklund

I Grekland kan inte ens gudarna hålla sams. Hera, gudinnan med snövita armar, tilltalar i regel sin make och bror Zeus, allhärskaren, med du odräglige! Under ett familjegräl på Olympen går deras son smidesguden Hefaistos emellan mor och far, och blir då av Zeus nedslängd från Olympens höjder och landar på ön Lemnos, ”i det närmaste halvdöd”. Tillbaka kommer han först nio år senare, då en krympling som Hera skäms för. Men det är han, klumpfoten, som smider Zeus kopparpalats. (Iliadens första sång) I det trojanska kriget står också gudarna ständigt på olika sidor, och ryker ihop i rent kosmiska slagsmål.


       En person kastade i ett samtal om folkslag vresigt ur sig att orsaken till den grekiska krisen måste vara grekernas otrevliga sätt att gapa och skrika i ständiga diskussioner. Det må vara idiotiskt sagt, men kanske inte den mest idiotiska förklaring som uttalats av en dödlig i det här sammanhanget. Greklands finansiella kris har förföljts av en rad etniska och kulturella förklaringar, som delvis skyler det faktum att hela eurozonen är i kris, om än i skiftande omfattning.


       Krisis är det grekiska ord som betyder särskiljande eller avgörande. Som medicinsk term betecknar det en plötslig stegring till en avgörande punkt i en svår sjukdom då man antigen blir friskare eller dör. Dess motpol är inte utveckling, utan lysis - lösning eller upplösning - som ett stilla tillfrisknande genom en sakta sjunkande feber.   
  
       Ordet kris används om vad som helst eller intet, men relevans får det först när det inte bara benämner ”dåliga ting”, utan en situation som drivs till sin vändpunkt, alltså den kritiska punkten, vilken sedan avgör den följande utvecklingen.

      Finansiell kris kan beskrivas som att tillgångar förlorar sitt nominella värde, det vill säga det värde man trodde att de hade, det värde en marknad vid ett visst tillfälle tillskrivit dem. Nästan alla finansiella kriser kan beskrivas på detta sätt: bostadsbubblor som spricker, börskrascher, valutakriser, de nära-bankkonkurser som västvärlden sett så många av de senaste åren. Bostäderna, aktierna, valutan, lånen har inte haft de värden man velat tro att de haft och räknat med. En specifik typ av kris, statsbankrutten, ser annorlunda ut åtminstone på ytan. Den uppstår då en självständig stat inte kan eller vill betala sina lån. Under ytan kan dock ligga samma värdeförrinnande: statens tillgångar har visat sig inte ha det värde man velat tro, den vackra BNP-tillväxten var byggd på luft, består av lån och inte produktion, och staten tvingas ut på uppdrag att rädda banker, företag och bostadsägare vars tillgångar inte längre håller uppe sitt värde.


       Greklands kris är en bankkris minst lika mycket som en lånekris. Den del av landets skuld som består av grekiska bankers nödlån från ECB och grekiska centralbanken överstiger vid det här laget 150 miljarder euro, att jämföras med landets totala skuld på ca 330 miljarder. För fastän man tillhör en valutaunion med 16 andra medlemmar står varje land ensamt ansvarig för sina banker.

       Långt ifrån att utplåna nationalstaten tycks medlemskap i eurozonen förstärka den. De federalistiska planerna möter motstånd, dels i opinionen, dels i språken. I motsats till USA är det inte lätt för människor i Europa att byta stat för att få ett jobb. Språkskillnaderna är en hög barriär, men också de separata social- och hälsoförsäkringssystemen. Ska man jobba i ett annat land behöver man ett nytt bankkonto, ny fackförening, ny a-kassa, ny sjukvårdsförsäkring, och om man har ett skyddat yrke - ny licens eller i värsta fall ny examen. Jobbar man kortare tid än ett år kvalificerar det sällan till någon som helst pension, och under tiden hinner man förlora de förmåner man hade i hemlandet. Den fria rörligheten för arbetskraft är i praktiken mycket begränsad.

       Det är nationalstaten som är det politiska subjektet, det är nationalstaten som har det finansiella ansvaret över sitt territorium. Det är nationalstaten som utför det som blivit den mest signifikanta handlingen i eurozonens elvaåriga historia - att skuldsätta sig. Den ekonomiska såväl som den moraliska skulden läggs i och med detta på nationernas befolkningar. Det är grekerna, italienarna, irländarna et cetera som är skuldsatta, inte eu-medborgarna. Och nog är man skuldsatta! Den genomsnittliga skulden hos euroländerna låg 2011 på 75% av BNP. 


           Riskkapitalisten Jason Manolopoulos hävdar i boken Greece´s ”Odious” Debt att försöket med euron var dömt att misslyckas, och att man borde ha vetat det innan. Tidigare försök att knyta samman valutor med fasta växelkurser inom EU, eller Argentinas bindning av valutan till den amerikanska dollarn, visade på fallgroparna. Det är ogörligt att jämka ihop så olika starka ekonomier i en valutazon, som när den starka d-marken och den svaga drachman skulle bli en. Växlingskursen gynnade Tyskland som kunde exportera mer, medan de svaga ekonomierna i periferin fick nöja sig med att importera - och att skuldsätta sig.


       Greklands sviktande demokratiska system och outvecklade ekonomi är dessutom ett olyckligt gifte. Politiker kan lova vad som helst och bevilja det med lånade pengar, man kan dessutom belöna partimedlemmar eller släktingar med jobb utan ansträngande arbete inom statsförvaltningen. Sedan juntan störtades 1974 har parlamentsledamöter åtalsfrihet, vilket gjort en omfattande politisk korruption utan påföljder möjlig. Både tyska och amerikanska domstolar har konstaterat att Grekland varit föremål för det tyska företaget Siemens globala korruption

Siemenståg
       Man uppskattar merkostnaden för grekiska skattebetalare för de avtal som blivit en följd av mutorna till 2 miljarder euro. En uppgörelse utanför domstol, vilken gav landet 270 miljoner euro, satte stopp för vidare undersökningar. Regering efter regering, växlande mellan Ny Demokrati och Pasok, har också tagit enorma lån. Hur dysfunktionell än ekonomin är, så ställs ett helt folk till svars för handlingarna hos potentiellt korrumperade politiker med amnesti. Politiska systemfel omvandlas till närmast rasistiska skuldidéer, och extrema besparingsåtgärder förvandlar denna skuld till reellt lidande, hunger, brist på medicin och framtid.

       Planerna för Greklands ekonomiska framtid, nedskrivna i de olika versionerna av Memorandum som ligger till grund för avtalen om nödlån, talar om attfundamentalt minska statens fotavtryck i ekonomin” främst genom budgetreformer och privatiseringar av offentliga tillgångar. Man vill även minska kostnaderna för arbetskraft genom att skära ner lönerna och reformera strukturerna på arbetsmarknaden, vilket i det här fallet lär betyda minskat fackligt inflytande och förändringar i arbetslagstiftningen.


 I  Memorandum samsas reformer som borde ha gjorts i ett lugnt läge för 10-15 år sedan, med extrema och desperata åtgärder. Vilken hederlig människa har något emot ett fungerande skatteupptag eller åtgärder mot pengatvätt? Att införa generiska läkemedel och kontroll av läkare och apotek som överförskriver respektive översäljer vissa läkemedel låter rimligt, likaså reform av ett illa fungerande domstolsväsen. Digitalisering av viktiga data i samhället och successiv övergång till elektronisk betalning av lön, skatt och sociala avgifter ska införas för att möjliggöra kontroll. 

       Men här finns också krav att den nominella kostnaden för arbetskraft ska ner med 15% totalt, och minimilönen sänkas med 22% för vuxna och 32% för ungdomar. Den grekiska minimilönen var knappast hög innan, men efter sänkningen ligger den på 586 euro - mindre än 5 000 svenska kronor per månad. Även på läkare och sjukhus vill man spara kraftigt, och som alla sjukvårdsbesparingar beskrivs den som en ökning av kvalitén medan man ska ”upprätthålla full tillgänglighet”, dock ingen full täckning av försäkring då sjukvårdsförsäkringar i regel hänger samman med en (tillräckligt god) anställning, ungefär som i USA.

S:ta Sofias barnsjukhus


       De privatiseringar som planeras är omfattande: till ett beräknat värde av 50 miljarder euro under kommande år ska följande säljas ut: försvarsindustrin Hellenic Defense System, statliga olje- och gasbolag, post-, el- och vattenverk; järnvägen, flygplatser, hamnar och motorvägar. Det skall ske utom demokratisk kontroll – ”isolerat från politiska påtryckningar”. Här ingår alltså i stor omfattning samhällelig service och kommunikationer, sådant som i civiliserade länder brukar betraktas som rättigheter underställda visst samhälleligt beskydd. Omstruktureringsfonden som redan nu äger dessa tillgångar har inte rätt att föra tillbaka dem till statlig ägo; kan tillgångarna inte säljas i sin nuvarande form ska de säljas i delar eller likvideras.

       Detta är den grekiska krisen: landet ska omvälvas snabbt, mångt är till salu och mycket utanför medborgarnas kontroll. Lyckligt det land som får förbättra sin ekonomi lugnt och sakta, under lysis istället för krisis! Slippa sälja ut landets tillgångar billigt. Slippa hungerns kaos och de tusen upploppen.

Nej 

Referenser:
Memorandum of economic and financial policies. 2012.
Memorandum of Understanding on Specific Economic Policy Conditionality. Utkast 9 febr 2012.
(Citaten är mina översättningar från engelska)

Jason Manolopoulos, Greece´s ”Odious” Debt. The Looting of the Hellenic Republic by the Euro, the Political Elite and the Investment Community London & New York 2011.

16 april 2013

Om frankofoni och "soft power"


Göran Dahlgren

Med ”soft power” (mjuk makt) brukar betecknas en maktform som inte är en våldsmakt och som inte heller är ekonomisk. Den som använder mjuk makt brukar inte hot om våld eller sanktioner för att få sin vilja igenom, för att få andra att göra det den vill att de ska göra. Med mjuk makt försöker man nå resultat genom att påverka med sitt anseende och sin berömmelse. Genom att vara respekterad och förtroendeingivande kan man ”forma andras önskemål”, få dem att föredra det man vill. Andras agerande är frivilligt och självmant gör de det önskvärda.
Soft power ”…är förmågan att få som man vill genom attraktion snarare än påtryckningar eller betalningar. Det kommer ur attraktionskraften hos ett lands kultur, politiska ideal och politik.”

Citatet är hämtat ur Soft Power – the means to success in world politics av den amerikanske politologen Joseph S. Nye (sid X). Boken är den naturliga referensen när det gäller termen mjuk makt. Han lanserade den första gången 1990 (i boken Bound to lead) för att beskriva USA:s maktposition i världen. Han återvände till konceptet 2001 i The Paradox of American Power där han varnar för amerikansk övertro på sig självt. I Soft power – the means to success in world politics ger han en mer ingående analys av begreppet soft power och diskuterar hur det är beskaffat och hur det bör användas. Numera har termen blivit allmänt accepterad och används av både vetenskapsmän och politiker.

Soft Power – the means to success in world politics är skriven i ett sammanhang (2004) då USA:s krig mot terrorismen inte gett det resultat man önskat. Motståndet mot USA ökade i hela arabvärlden och även i väst höjdes röster mot krigen som uppfattades som onödigt dyra och fruktlösa.
USA borde agera smartare menade Nye. Genom att satsa mer på skapandet av mjuk makt skulle man få opinionen med sig i arabländerna och världen. Militärt våld och ekonomisk makt var inte tillräckligt verkningsfulla.

Nye resonerar i boken kring många aspekter av mjuk makt. Han ger många exempel på vad det kan bestå av, tar upp andra länders mjuka makt. Europa är den enda makten som kan mäta sig med USA:s, menar han t.ex. Under kalla kriget stod en hård strid mellan USA och Sovjetunionen som då var USA:s ende rival på området. Men under hela kalla kriget favoriserade opinionen USA framför Sovjetunionen även om Sovjetunionen hade många beundrare, speciell under åren efter andra världskriget.
Numera har man börjat utföra internationella mätningar av soft power. Den mest kända mätningen av mjuk makt är ett ”Soft Power Index” utförd varje år sedan 2007 av ”Institute för Government” och ”Monocle Magazine”. De gör också en ”Soft Power Survey” varje år och i den senaste rankingen från 2012 kommer England först, (framgångar som Harry Potter, den senaste Bondfilmen och det lyckade OS i London framställs som de avgörande momenten). Frankrike kommer fyra, Sverige femma, USA tvåa.

Ett annat ”soft power index” kan citeras i sammanhanget. Det rör sig om ett index gjort av ”Ernst & Young Institute” i samarbete med ”Skolkovo Business School”. Mätkriterierna kan vara intressanta att nämna. Det rör sig om en mätning i tretton kategorier:  summan av royalties från mediaexport, antalet studenter av utländska språk, sportresultat i OS, antalet berömda företag (från Fortune Magazines årliga lista), antalet inflytelserika personer (från Time Magazines lista), en ranking av rättsväsendet, ett frihetsindex, röstdeltagande, koldioxidutsläpp, antalet immigranter, antalet turister, en universitetsranking, och engelskspråkighet.

Med dessa mått rankas USA högst trots problem med krigen i Afganistan, Irak och finanskris. Sedan följer i princip de ledande västorienterade länderna. Kina kommer åtta och de övriga Brics-länderna rankas 9-11. Det ser du här.

Frankrike kommer i denna lista tvåa. Frankrike är i själva verket en stormakt när det gäller soft power och den positionen vill de absolut behålla. Turistantalet är ett av de högsta, det är ett öppet, demokratiskt och rättssäkert land, det har flest nobelpristagare i litteratur, det har hög medellivslängd, det har haft stora idrottsframgångar (t.ex. i fotboll och handboll). Paris, en gång världens huvudstad, är fortfarande en av världens mest beundrade huvudstäder, landet har en rik historia och ett berömt kök etc.

Frankofonin försöket bygga på detta och utnyttja det för att dra till sig politiska och ekonomiska fördelar, speciellt, men inte bara, i de gamla kolonierna. Frankrike har inte glömt den position som det hade under många hundra år. Enligt Nye satsar Frankrike över en miljard dollar varje år på att ”sprida sin civilisation i världen” (Sid 76). Av dessa pengar går en stor del åt till att stärka franskspråkigheten. Man utbildar utländska studenter, försvarar sin kultur på alla fronter, främjar franska språket på internet, bekostar tidningar, radiokanaler, TV- kanaler etc. I Nyes termer gör Frankrike detta för att höja Frankrikes attraktionskraft.

Frankofonin griper in i de tre fundamentala källorna till soft power som Nye nämner: ett lands kultur. ett lands politiska värderingar och ett lands utrikespolitik (sid 11).

Kulturen är ett av Frankrikes starkaste kort. Frankofonin försöker utnyttja det goda rykte som fransk kultur har för att sprida den, språket och skapa ny kultur genom rikliga kulturbidrag. Frankofonin arbetar med de nya teknologierna och anordnar många kulturevenemang.

De nuvarande viktigaste politiska värderingarna delar Frankrike med Europa och västvärlden: liberalismen, demokratin, marknadsekonomin formar värderingarna och Frankrike agerar oftare nu än förr i samarbete med andra länder.

Något som ibland nämns inom frankofonins sfär när det gäller de franska politiska värderingarna är respekten som Frankrike skulle ha för mänskliga rättigheter. Frankofonifrämjarna upprepar ofta att det var i Frankrike som deklarationen för mänskliga rättigheter formulerades. Som demokrati spelar Frankrike på att franska revolutionen var en drivkraft till demokratiseringen i Europa och ett av de första exemplen på en demokratisk revolution. De försök till spridning av demokratin i Europa kan därigenom få större genomslagskraft särskilt i Afrika där denna politik förs sedan Mittérands berömda tal i La Baule 1990. Att denna deklaration om mänskliga rättigheter var ”universell” tilltalar också Afrika. Den innefattar alla människor oberoende av hudfärg. Därigenom blir deklarationen för mänskliga rättigheter ibland uppfattat (när det fungerar som frankofoniförespråkarna vill) också en inlaga mot rasism.

Att detta är tomma floskler när det gäller politiken i de forna kolonierna kanske ska nämnas. Alltsedan frigörelsen på 60-talet har fransk politik främst handlat om att kontrollera makthavare coh behålla dem inom den franska kultursfären. Någon politik för yttrandefrihet eller andra politiska friheter har inte stått högst på agendan. Frankrike har skyddat sina ekenomiska och politiska intressen först och främst.Även om det nu finns ambitioner att föra en annan politik kommer det att bli svårt att genomföra den.

När det gäller utrikespolitiken gentemot Afrika har det gått upp och ner under åren. Diverse rättsskandaler har visat på en korrupt ordning där afrikanska oljepengar illegalt finansierat franska politiska partier (se inlägg 19 november 2010 på denna blogg). Dessa har lett till att den mjuka makten försvagats.

Utrikespolitiken som genererare av soft power kan sägas vara viktig för frankofonin. Utan en vilja att tillhöra den franska sfären hos de afrikanska folken (och deras ledare) kan franskspråkigheten svårligen upprätthållas. Denna vilja skapas till stor del av den legitimitet som tillskrivs den franska utrikespolitiken i Afrika. I de senaste militära insatserna (Tchad 2008 och Elfenbenskusten 2011) har Frankrike hållit en förhållandevis låg profil jämfört med gångna tiders operationer. Nya tider har stundat och mer ansvar läggs på Europa, FN och afrikanska organisationer för att lösa kriserna. Det som pågår nu i Mali är därför intressant. Ska Frankrike lyckas med bedriften att lyckosamt kväsa Al-Qaida-upproret och stärka frankofonin och sin soft power? Det kan verka svårt men insatsen att stoppa invasionsförsöket har hittills haft allmänt stöd, både i Afrika och i övriga världen. Hollandes politik att snabbt dra tillbaka fransk trupp kan förhindra att landet dras in i en långvarig konflikt med en svårfångad gerillarörelse.





11 april 2013

Tillbaka till Neos Kosmos

Cecilia Viklund




      ”att betrakta sig själv såsom tillfrisknande efter en svår sjukdom”
                          Epiktetos, Handbok i livets konst

Det kostar sju euro per natt att bo på studenthemmet Den gudomliga försynen i Neos Kosmos i Athen. Då ingår en frukost bestående av vitt bröd med marmelad och så mycket varm mjölk man rimligtvis kan hälla i sitt neskaffe. Det låga priset (1800 kr/mån) till trots, ekar korridorer, matsal och duschrum tomma. Några få forskare och några utländska turister bor där, till en högre taxa dock, och med egna duschrum där man får använda varmvattenberedaren som man vill. Studenterna hittar inte längre hit. Kanske har de funnit billigare bostäder på campus, säger någon, kanske har de inte råd att studera alls. Det har varit så i några år. – Vi kan inte ha det fullt jämt, säger syster Dorothea, den katolska nunna som ansvarar för huset, ibland måste vi ha rummen tomma för att kunna städa och vädra. Det är vad man kan kalla en eufemism.

     2005 var stället fullt. Flickor från öarna som läste på gymnasium i Athen, studenter på det tekniska universitetet TEI, flyktingar från Eritrea och Rwanda, nordiska sjuksköterskepraktikanter på Erasmus-utbyte, gästforskare från Georgien och Italien, en finsk barnflicka eller två. Bara av honkön förstås, och strikt reglerade. Klockan elva på kvällen stängde porten och var man inte inne då fick man stanna ute hela natten, till stor oro för personalen förstås. Ingen chans att gå på bouzoukiklubbar eller några dåligheter alls, eftersom sådant öppnar vid 23 i Athen. Inga besök på rummet, inte av något kön. Inte använda den primitiva vattenkokaren själv, en massiv kokplatta som liknade ett strykjärn från förra seklet, nej vänta tills personalen hällde upp lämpliga mängder vatten i termosar. Varmvattnet att duscha i var igång någon timme varje kväll, en morgondusch är en lyx för de rika. Elementen likaså, brinnande varma några timmar före läggdags, döda för världen resten av dygnet. Dusch- och toalettrummen var gemensamma, men toapapperet privat att ta med sig och absolut ej att spola ner i de usla grekiska avloppen. När glödlamporna började gå sönder böts de inte ut. Efter fem veckor var det ena duschrummet nersänkt i mörker och obrukbart, det andra ännu i bruk. Är detta det stora Grekland, demokratins och filosofins vagga? undrade jag.




     Jag kom till Athen 2005 för att lära mig geriatrik, vård av äldre. Jag lärde mig vådligt lite om sjukvård, men desto mer om ekonomisk kris, samhällelig dysfunktion och desorganisation. Det tog två hela arbetsdagar att registrera sig vid universitetet. Ett antal passfoton skulle häftas fast vid papper och intyg, föras till en annan del av universitetet för att där bytas ut mot andra papper, intyg, och ibland kort, sedan vidare till nästa del etc. Samma gapande i telefon pågick på varje kontor, samt ett moln av cigarrettrök att vistas i. När det var klart hade de utländska studenterna, till vår stora förvåning, fått varsitt kort som gav oss gratis frukost, lunch och middag varje dag på universitetets restaurang i centrala Athen, för generositeten tycktes gå hand i hand med byråkratin. Restaurangen var en bespisningsanstalt av öststatskaraktär, maten enkel mättande grekisk mat, salladen var oftast riven vitkål precis som till den svenska skolmaten förr, men här med tillhörande grillad fetaost. Ingen kunde väl klaga, men en gjorde det ändå, en flicka från Newcastle, som av alla nationaliteter pratade den märkligaste engelskan, och sa att detta, det var fängelsemat.

     Girokomion Athenon är Athens största ålderdomshem. Det består av en fem sex byggnader, vackert omgivna av en apelsinträdgård och låga murar. Studenterna fick göra sin praktik på den avdelning där man inte betalar för att bo. Järnsängar på betonggolv, nakna fönster, fem till åtta patienter per rum, ingen onödig inredning, ingen onödig värme – det fick kulvertarna på Akademiska sjukhuset att framstå som ombonade. Ingen behövde ju förstås vara ensam, det stora gisslet för svenska gamla. Få hade tänder, därav målen med bröd upplöst i plastmugg med kaffe och mjölk, uppslevat på plastsked. Ständigt något upplöst i något annat, för tandprotes, nej det hörde inte till här lika lite som inredning. I övrigt hade gamlingarna det inte illa på Girokomion, med personal som slet för att hålla alla hela och rena, aldrig att man såg annat än att det var renbäddat i sängarna. En enda sjuksköterska skötte mediciner, katetrar och sårvård på 56 patienter. Studenterna å andra sidan, gjorde just ingenting. Vädrade sin vita rock. De korta dagarna gick åt till att dricka kaffe, röka och flirta inne i omklädningsrummen. Det var ingen som väntade sig något annat. Ibland fick man mäta blodtrycket på patienterna eller hålla dem lite sällskap med prat. Anhöriga kunde ta ut dem att röka i trädgården under apelsinträden, för inne fanns de jättelika syrgastuberna, KOL-patienternas följeslagare. Studenterna praktiserade bara på den fattigaste avdelningen, de andra besökte man. Det blev varmare, det blev mer ombonat, färre delade rum ju högre upp i hierarkin man kom, ju mer man betalade förstås. Det finaste huset liknade mest ett hotell: lobby och matsal med vinröda heltäckningsmattor, enkelrum åt alla, med TV, kylskåp, värme och AC.



       Det finns inget kallare än att vistas i varma länder, den ständigt råkalla fukten och blåsten i Athen, där även de mer välbeställda med persiska mattor på golven kanske har elementen på några timmar per dygn bara i stenhusen. Eller kanske är de fattigare än de ser ut. Där de fattiga kan ha det rent råkallt och skitigt hemma, välja mellan medicin och mat, eller medicin och medicin, men alltid mellan medicin och någonting annat, så att när hemtjänstens sjuksköterskor kommer på hembesök för att dela upp medicinerna i dosetter för veckan blir det ett skrikande om vad som fattas, sjuksköterskor skriker, man och hustru skriker åt varann, apotekare förbannas, men facken går inte att fylla. På TV skriker präster åt politiker som skriker åt programledare. Det pågår en serie om Arbetslöshetens offer, martyrer är det ord man använder, om dem som förlorat allt och bor hemlösa vid Omoniatorget. Detta är 2005: en minimilön ligger kring 500 euro per månad, och statsskulden är vid här laget 100 % av BNP, men om detta talar ingen, det är inte troligt att denna siffra är känd förrän långt senare. Utanför kyrkan på söndagarna, eller mitt i trafiken för den delen, står tiggarna med en arm eller ett ben borta, och inte ersatt med protes, trasiga och skitiga, bara spetälska fattas för att göra detta elände rent bibliskt. Varje dag bär med sig en ny demonstration, varje vecka en ny strejk. Många pensionärer lever på 300 eller 400 euro per månad när priserna har rusat upp till svensk nivå, och på universitetet skriker studenterna i megafon. Invandrarna får aldrig några jobb och heller inga resedokument som skulle kunna rädda dem ut. Ingenting fungerar här, säger en flykting från Rwanda, byråkratin är vansinnig.

       Det talas om den köpfest som pågick i Grekland efter eurons införande 2002 och ett antal år framåt: billiga lån, import av tyska lyxbilar, hushållskonsumtion, ett allmänt partajande. Grekland vann fotbolls-VM och melodifestivalen, höll OS 2004 och allt var fest. Åtminstone om man tror BBC:s dokumentär av Michael Portillo, eller SVT:s av Alexandra Pascalidou, eller den i övrigt utmärkta boken Greece´s ”Odious” Debt av Jason Manolopoulos. Och det råder nog ingen tvekan om att vissa köpte bilar och fortfarande gör det, och lyxjakter för den delen som hamnarna är fulla av, men ALLA VAR INTE INBJUDNA TILL FESTEN. Långtifrån alla. Krisen var på många sätt mer synlig och påtaglig i Athen 2005 än den är idag.




     
     Sent 2012 är megafonerna borta på TEI, studenterna ägnar sig åt kaffe och mobiltelefoner som var som helst i världen. Väggarna är täckta av politiska affischer som ingen vill tala om. Lunchen har tredubblats i pris och risotton innehåller mikroskopiska mängder skaldjur. Tillbaka i Neos Kosmos präglas gatubilden av normalitet. Allt är lugnt, poliserna som ofta är närvarande står mest bredvid sina motorcyklar och pratar. Kanske är de där för att fika. 

       Kyrkorna är stängda sedan månader tillbaka, där som i övriga Athen. Vill man se Kristus Allhärskaren bre ut sig över innertaket i den vita kupolkyrkan med hala marmortrappor får man gå dit under liturgin, annars är det låst. – Allt stjäls i dem av desperata människor, säger syster Dorothea. Grekland är porten till Orienten, de landar här med små båtar hela tiden, illegala flyktingar som tror att Europa är ett paradis av guld. Vad de misstar sig! Inte ens restaurangerna är kvar, annat än på turiststråken kring Akropolis. I Neos Kosmos kan man välja på snabbmat och en oroande mängd bakelser, eller stadens billigaste kaffe frappé för 60 cent att ta med sig, men vill man ha en riktig middag får man laga den hemma.




       Michel Foucault talar i en föreläsning på College de France om livsmedelsbristen i 1700-talets Frankrike och försöken att häva denna genom en nästintill fri marknad över regioner och länder, en plan där man var beredd att riskera att vissa regioner kunde drabbas av höga livsmedelspriser, hunger och rentav svältdöd för att systemet i sin helhet skulle fungera, och livsmedelsbrist för hela samhället undvikas. Om priserna steg för mycket skulle det driva fram export från andra regioner och länder och priserna stabiliseras. Att vissa människor skulle drabbas hårt var inte så mycket ett offer man måste göra, som något irrelevant för den ekonomiska och politiska helheten. De få individer, i begränsade geografiska områden, under begränsade tidsperioder som det rörde sig om, kunde räknas bort. Det var befolkningen som helhet som var relevant.

       När det gäller Grekland är det få som tror att det på en nationell nivå kommer att hjälpa att betala gamla lån med nya lån, och svälta ut (delar av) befolkningen - åtgärderna är relevanta först på EU-nivån. Det handlar om att skapa stabilitet i systemet, i första hand i eurozonen, men även de yttre ringar som utgörs av EU och hela Europa. Det är de svenska pensionerna som ska räddas, bland andra saker. Att säga att besparingspaketen och lånen inte kommer att få Grekland på fötter eller ge grekiska barn mat att äta är att missa målet, för målet har aldrig varit att få Grekland på fötter, utan att bevara stabiliteten och förtroendet i den gemensamma marknaden. Om några svälter i Athen eller är utan sjukvård kan man alltid sända dit biståndsorganisationer, för europeisk svält gör sig inte bra på TV. Nu är biståndsorganisationerna redan där, inte de som skulle märkas mest som Röda Korset och Läkare utan gränser, utan inhemska organisationer som sköter matbespisning och delar ut kassar med livsmedel, och Medicins du Monde som ger gratis läkarvård och mediciner till de som inte har råd.




       Standard and Poor har uppgraderat Greklands kreditvärdighet till B-, vilket gör att landet kan börja få lån på marknaden igen, och motiverat höjningen med att de andra eurozonsländerna är beredda att rädda landet kvar i zonen och sannolikheten för att Grekland lämnar eurozonen därmed har sjunkit.

        Samtidigt i Grekland pågår en sorts ovidkommande revolt, där människor som inte alls spelar den roll som tilldelats dem av helheten, eurozonen, går ut och skriker, gapar och kastar brandbomber, ser till sin egen överlevnad och sin nations framtid snarare än till eurozonens stabila valuta, och inte vill inse att ingen riktigt lyssnar på dem, för att själva historien gjort dem irrelevanta. Hur ska en grekisk medborgare återfå sin politiska betydelse vid Syntagma, bara några hundratals meter från Areopagen, där demokratin lär ha fötts? Vad är en fri medborgare idag?

 

Referenser:

Michel Foucault, Säkerhet, territorium, befolkning. College de France 1977-1978.  Hägersten       2010.  (Föreläsning 18 jan 1978)
Jason Manolopoulos, Greece´s ”Odious” Debt. London & New York 2011.
The Great Euro Crisis. Dokumentär BBC 2012
Vad är det för fel på grekerna? Dokumentär SVT 2011

12 januari 2013

Syner i ett kalejdoskop

Cecilia Viklund


Det var en välvillig frågesport i en  samlingssal. Datorprojektioner på en fiktiv skärm i ett rum där ingen ville släcka ner. Man måste ha nästintill perfekt syn för att kunna se bilder på en skärm i ett upplyst rum. Hur många i salen hade det? Jag vet inte, inte jag i alla fall; kanske kommer jag upp till 0,7 eller 0,8.  Jag stirrade upp mot en lampa till höger i synfältet, såg några suddiga turistbilder och början på ett migränanfall. Bara några få gånger i mitt liv hittills har jag behövt känna mig synskadad, det här var en av dem. Det finns de som säger, omvårdnadsteoretiker säkerligen, att ett handikapp inte sitter hos personen utan i omgivningen. Det låter som ett vältaligt nonsens, dels det, och dels en viss sanning. Det kändes så då, min synskada sitter hos den nonchalanta omgivningen, som vägrar släcka ner. Inte för att det gav mig någon biblisk status, jag blev bara arg och tiden började gå för fort.
     Hildegard av Bingen hade migränauror som uppfattades som uppenbarelser, skriver neurologen Oliver Sachs i sin bok Migrän. Eller så hade hon uppenbarelser som en läkare måste uppfatta som migränauror. Eller något av båda. Migrän är nära besläktat med epilepsi, en sjukdom som ofta betraktats som av religiös innebörd, eller att den drabbade var svagsint, eller något av båda. Dostojevskijs Idioten var en man med fallandesjuka och uppenbarelser.
     Så många uttryck som epilepsi kan ta sig: frånvaroattacker, ryckningar, kramper i hela kroppen (det som tidigare kallades grand mal, och nu för att göra det enklare heter tonisk-klonisk generaliserad kramp), en 15-20 sekunders skälvning (petit mal), vredesutbrott, skrattanfall, att vakna och vara arg och tiden går för fort (som ett barn beskrev det, det låter helt normalt för mig, så känner jag varje morgon jag tvingas upp 05.20), syn- och hörselhallucinationer, och så droppattackerna, de riktigt  farliga, då man förlorar muskeltonus som en tråddocka och ramlar ihop – fallandesjukan.
     Hur mycket har man vunnit på att se den utifrån? En i allt väsentligt obegriplig sjukdom,  där de värsta formerna terapiresistent epilepsi ändå terapeutiseras med toxiska licenspreparat och desperat kirurgi. Och fasa, när licenspreparaten är slut, eller bara inte hjälper längre. Skicka ett taxibud till Stockholm efter mer! Det fruktade status epilepticus, ett ständigt sprakande i hjärnan, ett anfall som bara fortsätter. Då den enda utvägen kan vara en framkallad tiopental-koma på en intensivvårdsplats som inte finns. Vad finns inuti sjukdomen, upplevelsen? Vad är det barnet ser i sina hallucinationer, hör? Är det helt oviktigt? Som när tiden börjar gå för fort och man blir rasande. Betyder det något var tiden går åt för håll?
     Hundar som drömmer har alla muskelrörelser igång, till skillnad från oss (människor) som inte kan röra på ett finger ens. De ligger och springer med benen, gläfsande och glatt voffande. Man kan se en skälvning gå genom kroppen i en sådan drömcykel, som en väldig lättnad, mycket lik ett epileptiskt petit mal.
     Folk som jobbar på nätterna får en sorts bortfall, den man kallar nattdemens. Och precis som med de flesta neurologiska bortfall bryr man sig inte om det. Vad om man inte kommer ihåg ord, inte kan stava sitt eget språk eller andras, har frånvaroattacker eller glömt sitt namn när man tar upp telefonen? Man kan alltid svara hallå. Att veta att något är borttappat, strunta i det, veta att man struntar i det, och strunta i att man struntar i det. Precis som med det mycket allvarligare tillståndet neglekt, då en person med hjärnskada inte känns vid sin egen ena kroppshalva, kan tvätta sig, klä sig, kamma sig men bara på den ena halvan av kroppen. Den andra halvan struntar man i, och struntar i att man struntar i den.
     Man står där en morgon och stirrar på kläder som hänger på en krok: jag skulle byta om tror jag att jag tänkte, men hur gör man när man byter om? Som en dement hungrig på morgonen måste fråga sig, hur gör man när man äter frukost? Kanske var dag samma fråga. Och en morgon somnar jag på cykeln, några sekunder av drömmar under hjälmen. ”Skalltaket tapetseras på insidan av den hårda hjärnhinnan”, som det poetiskt uttrycks i en anatomisk textbok. Dura mater