12 januari 2013

Syner i ett kalejdoskop

Cecilia Viklund


Det var en välvillig frågesport i en  samlingssal. Datorprojektioner på en fiktiv skärm i ett rum där ingen ville släcka ner. Man måste ha nästintill perfekt syn för att kunna se bilder på en skärm i ett upplyst rum. Hur många i salen hade det? Jag vet inte, inte jag i alla fall; kanske kommer jag upp till 0,7 eller 0,8.  Jag stirrade upp mot en lampa till höger i synfältet, såg några suddiga turistbilder och början på ett migränanfall. Bara några få gånger i mitt liv hittills har jag behövt känna mig synskadad, det här var en av dem. Det finns de som säger, omvårdnadsteoretiker säkerligen, att ett handikapp inte sitter hos personen utan i omgivningen. Det låter som ett vältaligt nonsens, dels det, och dels en viss sanning. Det kändes så då, min synskada sitter hos den nonchalanta omgivningen, som vägrar släcka ner. Inte för att det gav mig någon biblisk status, jag blev bara arg och tiden började gå för fort.
     Hildegard av Bingen hade migränauror som uppfattades som uppenbarelser, skriver neurologen Oliver Sachs i sin bok Migrän. Eller så hade hon uppenbarelser som en läkare måste uppfatta som migränauror. Eller något av båda. Migrän är nära besläktat med epilepsi, en sjukdom som ofta betraktats som av religiös innebörd, eller att den drabbade var svagsint, eller något av båda. Dostojevskijs Idioten var en man med fallandesjuka och uppenbarelser.
     Så många uttryck som epilepsi kan ta sig: frånvaroattacker, ryckningar, kramper i hela kroppen (det som tidigare kallades grand mal, och nu för att göra det enklare heter tonisk-klonisk generaliserad kramp), en 15-20 sekunders skälvning (petit mal), vredesutbrott, skrattanfall, att vakna och vara arg och tiden går för fort (som ett barn beskrev det, det låter helt normalt för mig, så känner jag varje morgon jag tvingas upp 05.20), syn- och hörselhallucinationer, och så droppattackerna, de riktigt  farliga, då man förlorar muskeltonus som en tråddocka och ramlar ihop – fallandesjukan.
     Hur mycket har man vunnit på att se den utifrån? En i allt väsentligt obegriplig sjukdom,  där de värsta formerna terapiresistent epilepsi ändå terapeutiseras med toxiska licenspreparat och desperat kirurgi. Och fasa, när licenspreparaten är slut, eller bara inte hjälper längre. Skicka ett taxibud till Stockholm efter mer! Det fruktade status epilepticus, ett ständigt sprakande i hjärnan, ett anfall som bara fortsätter. Då den enda utvägen kan vara en framkallad tiopental-koma på en intensivvårdsplats som inte finns. Vad finns inuti sjukdomen, upplevelsen? Vad är det barnet ser i sina hallucinationer, hör? Är det helt oviktigt? Som när tiden börjar gå för fort och man blir rasande. Betyder det något var tiden går åt för håll?
     Hundar som drömmer har alla muskelrörelser igång, till skillnad från oss (människor) som inte kan röra på ett finger ens. De ligger och springer med benen, gläfsande och glatt voffande. Man kan se en skälvning gå genom kroppen i en sådan drömcykel, som en väldig lättnad, mycket lik ett epileptiskt petit mal.
     Folk som jobbar på nätterna får en sorts bortfall, den man kallar nattdemens. Och precis som med de flesta neurologiska bortfall bryr man sig inte om det. Vad om man inte kommer ihåg ord, inte kan stava sitt eget språk eller andras, har frånvaroattacker eller glömt sitt namn när man tar upp telefonen? Man kan alltid svara hallå. Att veta att något är borttappat, strunta i det, veta att man struntar i det, och strunta i att man struntar i det. Precis som med det mycket allvarligare tillståndet neglekt, då en person med hjärnskada inte känns vid sin egen ena kroppshalva, kan tvätta sig, klä sig, kamma sig men bara på den ena halvan av kroppen. Den andra halvan struntar man i, och struntar i att man struntar i den.
     Man står där en morgon och stirrar på kläder som hänger på en krok: jag skulle byta om tror jag att jag tänkte, men hur gör man när man byter om? Som en dement hungrig på morgonen måste fråga sig, hur gör man när man äter frukost? Kanske var dag samma fråga. Och en morgon somnar jag på cykeln, några sekunder av drömmar under hjälmen. ”Skalltaket tapetseras på insidan av den hårda hjärnhinnan”, som det poetiskt uttrycks i en anatomisk textbok. Dura mater

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.