Tillbaka till Neos Kosmos

Cecilia Viklund

      ”att betrakta sig själv såsom tillfrisknande efter en svår sjukdom”

                          Epiktetos, Handbok i livets konst

Det kostar sju euro per natt att bo på studenthemmet Den gudomliga försynen i Neos Kosmos i Athen. Då ingår en frukost bestående av vitt bröd med marmelad och så mycket varm mjölk man rimligtvis kan hälla i sitt neskaffe. Det låga priset (1800 kr/mån) till trots, ekar korridorer, matsal och duschrum tomma. Några få forskare och några utländska turister bor där, till en högre taxa dock, och med egna duschrum där man får använda varmvattenberedaren som man vill. Studenterna hittar inte längre hit. Kanske har de funnit billigare bostäder på campus, säger någon, kanske har de inte råd att studera alls. Det har varit så i några år. – Vi kan inte ha det fullt jämt, säger syster Dorothea, den katolska nunna som ansvarar för huset, ibland måste vi ha rummen tomma för att kunna städa och vädra. Det är vad man kan kalla en eufemism.

     2005 var stället fullt. Flickor från öarna som läste på gymnasium i Athen, studenter på det tekniska universitetet TEI, flyktingar från Eritrea och Rwanda, nordiska sjuksköterskepraktikanter på Erasmus-utbyte, gästforskare från Georgien och Italien, en finsk barnflicka eller två. Bara av honkön förstås, och strikt reglerade. Klockan elva på kvällen stängde porten och var man inte inne då fick man stanna ute hela natten, till stor oro för personalen förstås. Ingen chans att gå på bouzoukiklubbar eller några dåligheter alls, eftersom sådant öppnar vid 23 i Athen. Inga besök på rummet, inte av något kön. Inte använda den primitiva vattenkokaren själv, en massiv kokplatta som liknade ett strykjärn från förra seklet, nej vänta tills personalen hällde upp lämpliga mängder vatten i termosar. Varmvattnet att duscha i var igång någon timme varje kväll, en morgondusch är en lyx för de rika. Elementen likaså, brinnande varma några timmar före läggdags, döda för världen resten av dygnet. Dusch- och toalettrummen var gemensamma, men toapapperet privat att ta med sig och absolut ej att spola ner i de usla grekiska avloppen. När glödlamporna började gå sönder böts de inte ut. Efter fem veckor var det ena duschrummet nersänkt i mörker och obrukbart, det andra ännu i bruk. Är detta det stora Grekland, demokratins och filosofins vagga? undrade jag.

     Jag kom till Athen 2005 för att lära mig geriatrik, vård av äldre. Jag lärde mig vådligt lite om sjukvård, men desto mer om ekonomisk kris, samhällelig dysfunktion och desorganisation. Det tog två hela arbetsdagar att registrera sig vid universitetet. Ett antal passfoton skulle häftas fast vid papper och intyg, föras till en annan del av universitetet för att där bytas ut mot andra papper, intyg, och ibland kort, sedan vidare till nästa del etc. Samma gapande i telefon pågick på varje kontor, samt ett moln av cigarrettrök att vistas i. När det var klart hade de utländska studenterna, till vår stora förvåning, fått varsitt kort som gav oss gratis frukost, lunch och middag varje dag på universitetets restaurang i centrala Athen, för generositeten tycktes gå hand i hand med byråkratin. Restaurangen var en bespisningsanstalt av öststatskaraktär, maten enkel mättande grekisk mat, salladen var oftast riven vitkål precis som till den svenska skolmaten förr, men här med tillhörande grillad fetaost. Ingen kunde väl klaga, men en gjorde det ändå, en flicka från Newcastle, som av alla nationaliteter pratade den märkligaste engelskan, och sa att detta, det var fängelsemat.

     Girokomion Athenon är Athens största ålderdomshem. Det består av en fem sex byggnader, vackert omgivna av en apelsinträdgård och låga murar. Studenterna fick göra sin praktik på den avdelning där man inte betalar för att bo. Järnsängar på betonggolv, nakna fönster, fem till åtta patienter per rum, ingen onödig inredning, ingen onödig värme – det fick kulvertarna på Akademiska sjukhuset att framstå som ombonade. Ingen behövde ju förstås vara ensam, det stora gisslet för svenska gamla. Få hade tänder, därav målen med bröd upplöst i plastmugg med kaffe och mjölk, uppslevat på plastsked. Ständigt något upplöst i något annat, för tandprotes, nej det hörde inte till här lika lite som inredning. I övrigt hade gamlingarna det inte illa på Girokomion, med personal som slet för att hålla alla hela och rena, aldrig att man såg annat än att det var renbäddat i sängarna. En enda sjuksköterska skötte mediciner, katetrar och sårvård på 56 patienter. Studenterna å andra sidan, gjorde just ingenting. Vädrade sin vita rock. De korta dagarna gick åt till att dricka kaffe, röka och flirta inne i omklädningsrummen. Det var ingen som väntade sig något annat. Ibland fick man mäta blodtrycket på patienterna eller hålla dem lite sällskap med prat. Anhöriga kunde ta ut dem att röka i trädgården under apelsinträden, för inne fanns de jättelika syrgastuberna, KOL-patienternas följeslagare. Studenterna praktiserade bara på den fattigaste avdelningen, de andra besökte man. Det blev varmare, det blev mer ombonat, färre delade rum ju högre upp i hierarkin man kom, ju mer man betalade förstås. Det finaste huset liknade mest ett hotell: lobby och matsal med vinröda heltäckningsmattor, enkelrum åt alla, med TV, kylskåp, värme och AC.

       Det finns inget kallare än att vistas i varma länder, den ständigt råkalla fukten och blåsten i Athen, där även de mer välbeställda med persiska mattor på golven kanske har elementen på några timmar per dygn bara i stenhusen. Eller kanske är de fattigare än de ser ut. Där de fattiga kan ha det rent råkallt och skitigt hemma, välja mellan medicin och mat, eller medicin och medicin, men alltid mellan medicin och någonting annat, så att när hemtjänstens sjuksköterskor kommer på hembesök för att dela upp medicinerna i dosetter för veckan blir det ett skrikande om vad som fattas, sjuksköterskor skriker, man och hustru skriker åt varann, apotekare förbannas, men facken går inte att fylla. På TV skriker präster åt politiker som skriker åt programledare. Det pågår en serie om Arbetslöshetens offer, martyrer är det ord man använder, om dem som förlorat allt och bor hemlösa vid Omoniatorget. Detta är 2005: en minimilön ligger kring 500 euro per månad, och statsskulden är vid här laget 100 % av BNP, men om detta talar ingen, det är inte troligt att denna siffra är känd förrän långt senare. Utanför kyrkan på söndagarna, eller mitt i trafiken för den delen, står tiggarna med en arm eller ett ben borta, och inte ersatt med protes, trasiga och skitiga, bara spetälska fattas för att göra detta elände rent bibliskt. Varje dag bär med sig en ny demonstration, varje vecka en ny strejk. Många pensionärer lever på 300 eller 400 euro per månad när priserna har rusat upp till svensk nivå, och på universitetet skriker studenterna i megafon. Invandrarna får aldrig några jobb och heller inga resedokument som skulle kunna rädda dem ut. Ingenting fungerar här, säger en flykting från Rwanda, byråkratin är vansinnig.

       Det talas om den köpfest som pågick i Grekland efter eurons införande 2002 och ett antal år framåt: billiga lån, import av tyska lyxbilar, hushållskonsumtion, ett allmänt partajande. Grekland vann fotbolls-VM och melodifestivalen, höll OS 2004 och allt var fest. Åtminstone om man tror BBC:s dokumentär av Michael Portillo, eller SVT:s av Alexandra Pascalidou, eller den i övrigt utmärkta boken Greece´s ”Odious” Debt av Jason Manolopoulos. Och det råder nog ingen tvekan om att vissa köpte bilar och fortfarande gör det, och lyxjakter för den delen som hamnarna är fulla av, men ALLA VAR INTE INBJUDNA TILL FESTEN. Långtifrån alla. Krisen var på många sätt mer synlig och påtaglig i Athen 2005 än den är idag.

     
     Sent 2012 är megafonerna borta på TEI, studenterna ägnar sig åt kaffe och mobiltelefoner som var som helst i världen. Väggarna är täckta av politiska affischer som ingen vill tala om. Lunchen har tredubblats i pris och risotton innehåller mikroskopiska mängder skaldjur. Tillbaka i Neos Kosmos präglas gatubilden av normalitet. Allt är lugnt, poliserna som ofta är närvarande står mest bredvid sina motorcyklar och pratar. Kanske är de där för att fika. 

       Kyrkorna är stängda sedan månader tillbaka, där som i övriga Athen. Vill man se Kristus Allhärskaren bre ut sig över innertaket i den vita kupolkyrkan med hala marmortrappor får man gå dit under liturgin, annars är det låst. – Allt stjäls i dem av desperata människor, säger syster Dorothea. Grekland är porten till Orienten, de landar här med små båtar hela tiden, illegala flyktingar som tror att Europa är ett paradis av guld. Vad de misstar sig! Inte ens restaurangerna är kvar, annat än på turiststråken kring Akropolis. I Neos Kosmos kan man välja på snabbmat och en oroande mängd bakelser, eller stadens billigaste kaffe frappé för 60 cent att ta med sig, men vill man ha en riktig middag får man laga den hemma.

       Michel Foucault talar i en föreläsning på College de France om livsmedelsbristen i 1700-talets Frankrike och försöken att häva denna genom en nästintill fri marknad över regioner och länder, en plan där man var beredd att riskera att vissa regioner kunde drabbas av höga livsmedelspriser, hunger och rentav svältdöd för att systemet i sin helhet skulle fungera, och livsmedelsbrist för hela samhället undvikas. Om priserna steg för mycket skulle det driva fram export från andra regioner och länder och priserna stabiliseras. Att vissa människor skulle drabbas hårt var inte så mycket ett offer man måste göra, som något irrelevant för den ekonomiska och politiska helheten. De få individer, i begränsade geografiska områden, under begränsade tidsperioder som det rörde sig om, kunde räknas bort. Det var befolkningen som helhet som var relevant.

       När det gäller Grekland är det få som tror att det på en nationell nivå kommer att hjälpa att betala gamla lån med nya lån, och svälta ut (delar av) befolkningen - åtgärderna är relevanta först på EU-nivån. Det handlar om att skapa stabilitet i systemet, i första hand i eurozonen, men även de yttre ringar som utgörs av EU och hela Europa. Det är de svenska pensionerna som ska räddas, bland andra saker. Att säga att besparingspaketen och lånen inte kommer att få Grekland på fötter eller ge grekiska barn mat att äta är att missa målet, för målet har aldrig varit att få Grekland på fötter, utan att bevara stabiliteten och förtroendet i den gemensamma marknaden. Om några svälter i Athen eller är utan sjukvård kan man alltid sända dit biståndsorganisationer, för europeisk svält gör sig inte bra på TV. Nu är biståndsorganisationerna redan där, inte de som skulle märkas mest som Röda Korset och Läkare utan gränser, utan inhemska organisationer som sköter matbespisning och delar ut kassar med livsmedel, och Medicins du Monde som ger gratis läkarvård och mediciner till de som inte har råd.

       Standard and Poor har uppgraderat Greklands kreditvärdighet till B-, vilket gör att landet kan börja få lån på marknaden igen, och motiverat höjningen med att de andra eurozonsländerna är beredda att rädda landet kvar i zonen och sannolikheten för att Grekland lämnar eurozonen därmed har sjunkit.

        Samtidigt i Grekland pågår en sorts ovidkommande revolt, där människor som inte alls spelar den roll som tilldelats dem av helheten, eurozonen, går ut och skriker, gapar och kastar brandbomber, ser till sin egen överlevnad och sin nations framtid snarare än till eurozonens stabila valuta, och inte vill inse att ingen riktigt lyssnar på dem, för att själva historien gjort dem irrelevanta. Hur ska en grekisk medborgare återfå sin politiska betydelse vid Syntagma, bara några hundratals meter från Areopagen, där demokratin lär ha fötts? Vad är en fri medborgare idag?

 

Referenser:

Michel Foucault, Säkerhet, territorium, befolkning. College de France 1977-1978.  Hägersten       2010.  (Föreläsning 18 jan 1978)

Jason Manolopoulos, Greece´s ”Odious” Debt. London & New York 2011.

The Great Euro Crisis. Dokumentär BBC 2012

Vad är det för fel på grekerna? Dokumentär SVT 2011