Cecilia Viklund
I Grekland kan inte ens gudarna hålla sams. Hera, gudinnan med snövita
armar, tilltalar i regel sin make och bror Zeus, allhärskaren, med du
odräglige! Under ett familjegräl på Olympen går deras son smidesguden
Hefaistos emellan mor och far, och blir då av Zeus nedslängd från Olympens
höjder och landar på ön Lemnos, ”i det närmaste halvdöd”. Tillbaka kommer han
först nio år senare, då en krympling som Hera skäms för. Men det är han,
klumpfoten, som smider Zeus kopparpalats. (Iliadens första sång) I det
trojanska kriget står också gudarna ständigt på olika sidor, och ryker ihop i
rent kosmiska slagsmål.
En person kastade i ett
samtal om folkslag vresigt ur sig att orsaken till den grekiska krisen måste
vara grekernas otrevliga sätt att gapa och skrika i ständiga diskussioner. Det
må vara idiotiskt sagt, men kanske inte den mest idiotiska förklaring som
uttalats av en dödlig i det här sammanhanget. Greklands finansiella kris har
förföljts av en rad etniska och kulturella förklaringar, som delvis skyler det
faktum att hela eurozonen är i kris, om än i skiftande omfattning.
Krisis är det grekiska ord som betyder särskiljande eller avgörande. Som medicinsk
term betecknar det en plötslig stegring till en avgörande punkt i en svår
sjukdom då man antigen blir friskare eller dör. Dess motpol är inte utveckling,
utan lysis - lösning eller upplösning - som ett
stilla tillfrisknande genom en sakta sjunkande feber.
Ordet kris används om
vad som helst eller intet, men relevans får det först när det inte bara
benämner ”dåliga ting”, utan en situation som drivs till sin vändpunkt, alltså
den kritiska punkten, vilken sedan avgör den
följande utvecklingen.
Finansiell kris kan beskrivas som
att tillgångar förlorar sitt nominella värde, det vill säga det värde man trodde att de hade, det värde en marknad vid
ett visst tillfälle tillskrivit dem. Nästan alla finansiella kriser kan
beskrivas på detta sätt: bostadsbubblor som spricker, börskrascher,
valutakriser, de nära-bankkonkurser som västvärlden sett så många av de senaste
åren. Bostäderna, aktierna, valutan, lånen har inte haft de värden man velat
tro att de haft och räknat med. En specifik typ av kris, statsbankrutten, ser
annorlunda ut åtminstone på ytan. Den uppstår då en självständig stat inte kan
eller vill betala sina lån. Under ytan kan dock ligga samma värdeförrinnande:
statens tillgångar har visat sig inte ha det värde man velat tro, den vackra
BNP-tillväxten var byggd på luft, består av lån och inte produktion, och staten
tvingas ut på uppdrag att rädda banker, företag och bostadsägare vars
tillgångar inte längre håller uppe sitt värde.
Greklands kris är en bankkris minst lika mycket som en lånekris. Den del
av landets skuld som består av grekiska bankers nödlån
från ECB och grekiska centralbanken överstiger vid det här laget 150 miljarder
euro, att jämföras med landets totala skuld på ca 330 miljarder. För fastän man
tillhör en valutaunion med 16 andra medlemmar står varje land ensamt ansvarig
för sina banker.
Långt ifrån
att utplåna nationalstaten tycks medlemskap i eurozonen förstärka den. De
federalistiska planerna möter motstånd, dels i opinionen, dels i språken. I
motsats till USA är det inte lätt för människor i Europa att byta stat för att
få ett jobb. Språkskillnaderna är en hög barriär, men också de separata social-
och hälsoförsäkringssystemen. Ska man jobba i ett annat land behöver man ett
nytt bankkonto, ny fackförening, ny a-kassa, ny sjukvårdsförsäkring, och om man
har ett skyddat yrke - ny licens eller i värsta fall ny examen. Jobbar man
kortare tid än ett år kvalificerar det sällan till någon som helst pension, och
under tiden hinner man förlora de förmåner man hade i hemlandet. Den fria
rörligheten för arbetskraft är i praktiken mycket begränsad.
Det är
nationalstaten som är det politiska subjektet, det är nationalstaten som har
det finansiella ansvaret över sitt territorium. Det är nationalstaten som utför
det som blivit den mest signifikanta handlingen i eurozonens elvaåriga historia
- att skuldsätta sig. Den ekonomiska såväl som den moraliska skulden läggs i
och med detta på nationernas befolkningar. Det är grekerna, italienarna,
irländarna et cetera som är skuldsatta, inte eu-medborgarna. Och nog är man
skuldsatta! Den genomsnittliga skulden hos euroländerna låg 2011 på 75% av BNP.
Riskkapitalisten Jason Manolopoulos hävdar i boken Greece´s ”Odious” Debt att försöket med
euron var dömt att misslyckas, och att man borde ha vetat det innan. Tidigare
försök att knyta samman valutor med fasta växelkurser inom EU, eller Argentinas
bindning av valutan till den amerikanska dollarn, visade på fallgroparna. Det
är ogörligt att jämka ihop så olika starka ekonomier i en valutazon, som när
den starka d-marken och den svaga drachman skulle bli en. Växlingskursen
gynnade Tyskland som kunde exportera mer, medan de svaga ekonomierna i
periferin fick nöja sig med att importera - och att skuldsätta sig.
Greklands sviktande
demokratiska system och outvecklade ekonomi är dessutom ett olyckligt gifte.
Politiker kan lova vad som helst och bevilja det med lånade pengar, man kan
dessutom belöna partimedlemmar eller släktingar med jobb utan ansträngande
arbete inom statsförvaltningen. Sedan juntan störtades 1974 har parlamentsledamöter åtalsfrihet, vilket gjort
en omfattande politisk korruption utan påföljder möjlig. Både tyska och
amerikanska domstolar har konstaterat att Grekland varit föremål för det tyska
företaget Siemens globala korruption.
Siemenståg |
Man uppskattar merkostnaden för grekiska skattebetalare för de avtal som blivit en följd av mutorna till 2 miljarder
euro. En uppgörelse utanför domstol, vilken gav landet 270 miljoner euro, satte
stopp för vidare undersökningar. Regering efter regering, växlande mellan Ny
Demokrati och Pasok, har också tagit enorma lån. Hur dysfunktionell än ekonomin
är, så ställs ett helt folk till svars för handlingarna hos potentiellt
korrumperade politiker med amnesti. Politiska systemfel omvandlas till närmast
rasistiska skuldidéer, och extrema besparingsåtgärder förvandlar denna skuld
till reellt lidande, hunger, brist på medicin och framtid.
Planerna för Greklands ekonomiska framtid, nedskrivna i de olika
versionerna av Memorandum som ligger till grund för avtalen om nödlån,
talar om att ”fundamentalt minska statens fotavtryck i ekonomin”
främst genom budgetreformer och privatiseringar av offentliga tillgångar. Man
vill även minska kostnaderna för arbetskraft genom att skära ner lönerna och
reformera strukturerna på arbetsmarknaden, vilket i det här fallet lär betyda
minskat fackligt inflytande och förändringar i arbetslagstiftningen.
I Memorandum samsas
reformer som borde ha gjorts i ett lugnt läge för 10-15 år sedan, med extrema
och desperata åtgärder. Vilken hederlig människa har något emot ett fungerande
skatteupptag eller åtgärder mot pengatvätt? Att införa generiska läkemedel och
kontroll av läkare och apotek som överförskriver respektive översäljer vissa
läkemedel låter rimligt, likaså reform av ett illa fungerande domstolsväsen.
Digitalisering av viktiga data i samhället och successiv övergång till
elektronisk betalning av lön, skatt och sociala avgifter ska införas för att
möjliggöra kontroll.
Men här finns också krav att den nominella kostnaden för
arbetskraft ska ner med 15% totalt, och minimilönen sänkas med 22% för vuxna
och 32% för ungdomar. Den grekiska minimilönen var knappast hög innan, men
efter sänkningen ligger den på 586 euro - mindre än 5 000 svenska kronor per månad. Även på läkare och
sjukhus vill man spara kraftigt, och som alla sjukvårdsbesparingar beskrivs den
som en ökning av kvalitén medan man ska ”upprätthålla full tillgänglighet”,
dock ingen full täckning av försäkring då sjukvårdsförsäkringar i regel hänger
samman med en (tillräckligt god) anställning, ungefär som i USA.
S:ta Sofias barnsjukhus |
De privatiseringar som
planeras är omfattande: till ett beräknat värde av 50 miljarder euro under
kommande år ska följande säljas ut: försvarsindustrin Hellenic Defense System, statliga olje- och
gasbolag, post-, el- och vattenverk; järnvägen, flygplatser, hamnar och
motorvägar. Det skall ske utom demokratisk kontroll – ”isolerat från politiska
påtryckningar”. Här ingår alltså i stor omfattning samhällelig service
och kommunikationer, sådant som i civiliserade länder brukar betraktas som
rättigheter underställda visst samhälleligt beskydd. Omstruktureringsfonden som
redan nu äger dessa tillgångar har inte rätt att föra tillbaka dem till statlig
ägo; kan tillgångarna inte säljas i sin nuvarande form ska de säljas i delar
eller likvideras.
Detta är den grekiska
krisen: landet ska omvälvas snabbt, mångt är till salu och mycket utanför
medborgarnas kontroll. Lyckligt det land som får förbättra sin ekonomi lugnt
och sakta, under lysis istället
för krisis! Slippa sälja
ut landets tillgångar billigt. Slippa hungerns kaos och de tusen upploppen.
Nej |
Referenser:
Memorandum of economic and financial policies. 2012.
Memorandum of Understanding on Specific Economic Policy
Conditionality. Utkast 9 febr 2012.
(Citaten är mina översättningar från engelska)
Jason Manolopoulos, Greece´s ”Odious” Debt. The
Looting of the Hellenic Republic by the Euro, the Political Elite and the
Investment Community London & New York 2011.
Vid snabb genomläsning noterade jag specielt detta:
SvaraRaderaSedan juntan störtades 1974 har parlamentsledamöter åtalsfrihet, vilket gjort en omfattande politisk korruption utan påföljder möjlig. Både tyska och amerikanska domstolar har konstaterat att Grekland varit föremål för det tyska företaget Siemens globala korruption.
Det verkar ju i så fall som att hela den katastrofala utvecklingen skulle kunna ha orsakats av den där nämnda åtalsfriheten för grekiska parlamentariker. Kan det vara så?
Att även Siemens dras med på karusellen tycker jag visar att det är systemet snarare än individuella företag eller individer som bäddar för eländet.
Åtalsfriheten är väl en del av det, tillsammans med ett även i övrigt dysfunktionellt demokratiskt system. Men den viktigaste orsaken till krisen tror jag är medlemskapet i eurozonen.
RaderaVad gäller Siemens så hade man satt korruption i system, inte bara i Grekland, utan i stora delar av världen. Det var under decennier fullständigt lagligt, i Tyskland, för tyska företag att betala mutor utomlands. Dessa länders lagar däremot, tillät det knappast. Om man följer länkarna i texten leder de till artiklar om Siemens-affären.