Kris är ett grekiskt ord

Cecilia Viklund

I Grekland kan inte ens gudarna hålla sams. Hera, gudinnan med snövita armar, tilltalar i regel sin make och bror Zeus, allhärskaren, med du odräglige! Under ett familjegräl på Olympen går deras son smidesguden Hefaistos emellan mor och far, och blir då av Zeus nedslängd från Olympens höjder och landar på ön Lemnos, ”i det närmaste halvdöd”. Tillbaka kommer han först nio år senare, då en krympling som Hera skäms för. Men det är han, klumpfoten, som smider Zeus kopparpalats. (Iliadens första sång) I det trojanska kriget står också gudarna ständigt på olika sidor, och ryker ihop i rent kosmiska slagsmål.

       En person kastade i ett samtal om folkslag vresigt ur sig att orsaken till den grekiska krisen måste vara grekernas otrevliga sätt att gapa och skrika i ständiga diskussioner. Det må vara idiotiskt sagt, men kanske inte den mest idiotiska förklaring som uttalats av en dödlig i det här sammanhanget. Greklands finansiella kris har förföljts av en rad etniska och kulturella förklaringar, som delvis skyler det faktum att hela eurozonen är i kris, om än i skiftande omfattning.

       Krisis är det grekiska ord som betyder särskiljande eller avgörande. Som medicinsk term betecknar det en plötslig stegring till en avgörande punkt i en svår sjukdom då man antigen blir friskare eller dör. Dess motpol är inte utveckling, utan lysis - lösning eller upplösning - som ett stilla tillfrisknande genom en sakta sjunkande feber.   

  

       Ordet kris används om vad som helst eller intet, men relevans får det först när det inte bara benämner ”dåliga ting”, utan en situation som drivs till sin vändpunkt, alltså den kritiska punkten, vilken sedan avgör den följande utvecklingen.

      Finansiell kris kan beskrivas som att tillgångar förlorar sitt nominella värde, det vill säga det värde man trodde att de hade, det värde en marknad vid ett visst tillfälle tillskrivit dem. Nästan alla finansiella kriser kan beskrivas på detta sätt: bostadsbubblor som spricker, börskrascher, valutakriser, de nära-bankkonkurser som västvärlden sett så många av de senaste åren. Bostäderna, aktierna, valutan, lånen har inte haft de värden man velat tro att de haft och räknat med. En specifik typ av kris, statsbankrutten, ser annorlunda ut åtminstone på ytan. Den uppstår då en självständig stat inte kan eller vill betala sina lån. Under ytan kan dock ligga samma värdeförrinnande: statens tillgångar har visat sig inte ha det värde man velat tro, den vackra BNP-tillväxten var byggd på luft, består av lån och inte produktion, och staten tvingas ut på uppdrag att rädda banker, företag och bostadsägare vars tillgångar inte längre håller uppe sitt värde.

       Greklands kris är en bankkris minst lika mycket som en lånekris. Den del av landets skuld som består av grekiska bankers nödlån från ECB och grekiska centralbanken överstiger vid det här laget 150 miljarder euro, att jämföras med landets totala skuld på ca 330 miljarder. För fastän man tillhör en valutaunion med 16 andra medlemmar står varje land ensamt ansvarig för sina banker.

       Långt ifrån att utplåna nationalstaten tycks medlemskap i eurozonen förstärka den. De federalistiska planerna möter motstånd, dels i opinionen, dels i språken. I motsats till USA är det inte lätt för människor i Europa att byta stat för att få ett jobb. Språkskillnaderna är en hög barriär, men också de separata social- och hälsoförsäkringssystemen. Ska man jobba i ett annat land behöver man ett nytt bankkonto, ny fackförening, ny a-kassa, ny sjukvårdsförsäkring, och om man har ett skyddat yrke - ny licens eller i värsta fall ny examen. Jobbar man kortare tid än ett år kvalificerar det sällan till någon som helst pension, och under tiden hinner man förlora de förmåner man hade i hemlandet. Den fria rörligheten för arbetskraft är i praktiken mycket begränsad.

       Det är nationalstaten som är det politiska subjektet, det är nationalstaten som har det finansiella ansvaret över sitt territorium. Det är nationalstaten som utför det som blivit den mest signifikanta handlingen i eurozonens elvaåriga historia - att skuldsätta sig. Den ekonomiska såväl som den moraliska skulden läggs i och med detta på nationernas befolkningar. Det är grekerna, italienarna, irländarna et cetera som är skuldsatta, inte eu-medborgarna. Och nog är man skuldsatta! Den genomsnittliga skulden hos euroländerna låg 2011 på 75% av BNP. 

           Riskkapitalisten Jason Manolopoulos hävdar i boken Greece´s ”Odious” Debt att försöket med euron var dömt att misslyckas, och att man borde ha vetat det innan. Tidigare försök att knyta samman valutor med fasta växelkurser inom EU, eller Argentinas bindning av valutan till den amerikanska dollarn, visade på fallgroparna. Det är ogörligt att jämka ihop så olika starka ekonomier i en valutazon, som när den starka d-marken och den svaga drachman skulle bli en. Växlingskursen gynnade Tyskland som kunde exportera mer, medan de svaga ekonomierna i periferin fick nöja sig med att importera - och att skuldsätta sig.

       Greklands sviktande demokratiska system och outvecklade ekonomi är dessutom ett olyckligt gifte. Politiker kan lova vad som helst och bevilja det med lånade pengar, man kan dessutom belöna partimedlemmar eller släktingar med jobb utan ansträngande arbete inom statsförvaltningen. Sedan juntan störtades 1974 har parlamentsledamöter åtalsfrihet, vilket gjort en omfattande politisk korruption utan påföljder möjlig. Både tyska och amerikanska domstolar har konstaterat att Grekland varit föremål för det tyska företaget Siemens globala korruption. 

Siemenståg

       Man uppskattar merkostnaden för grekiska skattebetalare för de avtal som blivit en följd av mutorna till 2 miljarder euro. En uppgörelse utanför domstol, vilken gav landet 270 miljoner euro, satte stopp för vidare undersökningar. Regering efter regering, växlande mellan Ny Demokrati och Pasok, har också tagit enorma lån. Hur dysfunktionell än ekonomin är, så ställs ett helt folk till svars för handlingarna hos potentiellt korrumperade politiker med amnesti. Politiska systemfel omvandlas till närmast rasistiska skuldidéer, och extrema besparingsåtgärder förvandlar denna skuld till reellt lidande, hunger, brist på medicin och framtid.

       Planerna för Greklands ekonomiska framtid, nedskrivna i de olika versionerna av Memorandum som ligger till grund för avtalen om nödlån, talar om att ”fundamentalt minska statens fotavtryck i ekonomin” främst genom budgetreformer och privatiseringar av offentliga tillgångar. Man vill även minska kostnaderna för arbetskraft genom att skära ner lönerna och reformera strukturerna på arbetsmarknaden, vilket i det här fallet lär betyda minskat fackligt inflytande och förändringar i arbetslagstiftningen.

 I  Memorandum samsas reformer som borde ha gjorts i ett lugnt läge för 10-15 år sedan, med extrema och desperata åtgärder. Vilken hederlig människa har något emot ett fungerande skatteupptag eller åtgärder mot pengatvätt? Att införa generiska läkemedel och kontroll av läkare och apotek som överförskriver respektive översäljer vissa läkemedel låter rimligt, likaså reform av ett illa fungerande domstolsväsen. Digitalisering av viktiga data i samhället och successiv övergång till elektronisk betalning av lön, skatt och sociala avgifter ska införas för att möjliggöra kontroll. 

       Men här finns också krav att den nominella kostnaden för arbetskraft ska ner med 15% totalt, och minimilönen sänkas med 22% för vuxna och 32% för ungdomar. Den grekiska minimilönen var knappast hög innan, men efter sänkningen ligger den på 586 euro - mindre än 5 000 svenska kronor per månad. Även på läkare och sjukhus vill man spara kraftigt, och som alla sjukvårdsbesparingar beskrivs den som en ökning av kvalitén medan man ska ”upprätthålla full tillgänglighet”, dock ingen full täckning av försäkring då sjukvårdsförsäkringar i regel hänger samman med en (tillräckligt god) anställning, ungefär som i USA.

S:ta Sofias barnsjukhus

       De privatiseringar som planeras är omfattande: till ett beräknat värde av 50 miljarder euro under kommande år ska följande säljas ut: försvarsindustrin Hellenic Defense System, statliga olje- och gasbolag, post-, el- och vattenverk; järnvägen, flygplatser, hamnar och motorvägar. Det skall ske utom demokratisk kontroll – ”isolerat från politiska påtryckningar”. Här ingår alltså i stor omfattning samhällelig service och kommunikationer, sådant som i civiliserade länder brukar betraktas som rättigheter underställda visst samhälleligt beskydd. Omstruktureringsfonden som redan nu äger dessa tillgångar har inte rätt att föra tillbaka dem till statlig ägo; kan tillgångarna inte säljas i sin nuvarande form ska de säljas i delar eller likvideras.

       Detta är den grekiska krisen: landet ska omvälvas snabbt, mångt är till salu och mycket utanför medborgarnas kontroll. Lyckligt det land som får förbättra sin ekonomi lugnt och sakta, under lysis istället för krisis! Slippa sälja ut landets tillgångar billigt. Slippa hungerns kaos och de tusen upploppen.

Nej 

Referenser:

Memorandum of economic and financial policies. 2012.

Memorandum of Understanding on Specific Economic Policy Conditionality. Utkast 9 febr 2012.

(Citaten är mina översättningar från engelska)

Jason Manolopoulos, Greece´s ”Odious” Debt. The Looting of the Hellenic Republic by the Euro, the Political Elite and the Investment Community London & New York 2011.