19 september 2013

Akademiska sjukhusets väg in i väggen

Cecilia Viklund

Den nuvarande sjukhuschefen på Akademiska Lennart Persson har startat en egen liten filmkanal på sjukhusets intranät. Sviten av kortfilmer kallas Här och nu och består av mannen själv som talar in i kameran. Ibland bjuder han in gäster. Även Fredrik Skavlan började ganska lågmält en gång i norsk television med sitt Där och då. Tyvärr är Lennart Perssons pratshow inte tillgänglig för den stora allmänheten än.
       Det första Lennart Persson gjorde sedan han tillträtt var att åtgärda parkerings-eländet. Den stora bristen på parkerings-platser för personal men även patienter och anhöriga löste han drakoniskt genom att chockhöja avgifterna. Det tyder på en viss förståelse för prisets inverkan på tillgång och efterfrågan, men tyvärr ingen motsvarande förståelse för legitima mänskliga behov.
       I ett av avsnitten av Här och nu, från tidigare i år, talar han om budgeten och nödvändigheten att spara på personal och vårdplatser för att kunna upprätthålla Akademiskas status som ett modernt universitetssjukhus med det allra modernaste av behandlingar.
       Ironin är att man på detta moderna universitetssjukhus kan få de mest avancerade av medicinska behandlingar och kirurgi, men inte nödvändigtvis en fungerande eftervård eller ens en ren sjukhusmiljö. Man vill behålla höjden på vården men undergräver fundamentet - personal som städar, personal som bemannar vårdavdelningar. Den oordning och dysfunktion det ger upphov till och medföljande risker för patienterna har man från ledningens sida gjort allt för att bagatellisera. Den bristande städningen har åtgärdats med städronder, kvalitetskontroller och ändrade rutiner, men golven är fortfarande skitiga.
   
 I juni i år gav man sjuksköterskorna en extra löneförhöjning, därför att vi i jämförelse med resten av landet var underbetalda. Varifrån kom denna insikt? I åratal hade man då hållit nere lönerna eftersom det alltid gick att få nyexaminerade att ta de ledig platser som fanns. Dessutom har landstinget satt i system att förstå LAS (lagen om anställningsskydd) på så sätt att alla ska hållas i vikariat i två år innan de får anställning.
       År 2013 gick det plötsligt inte längre att få de nyutbildade sjuksköterskorna att acceptera villkoren. Sjukhuset hade brist på personal. Där kom insikten, men den var för liten och för sen. Kostnaden för att skola in ny personal när de gamla inte orkar eller vill längre är hög på detta sjukhus och bidrar inte till ett effektivt nyttjande av budgeten, och man får dessutom en förlust av kunskap som knappast kan ersättas.
       I det senaste Här och nu som handlar om sommarens överbelastning och överbeläggning vänder sig Lennart Persson på slutet direkt mot kameran och tackar personalen. Tror du att ett tack räcker? Var är ursäkten till personalen, var är belöningen för slitet, var är åtgärderna som ska hindra detta från att permanentas?
       Det är intressant att Världshälsoorganisationen (WHO) i sin rapport om finansiering av sjukvårdssystem, Health systems financing: the path to universal coverage, inte nämner för mycket personal som ett problem för effektiviteten i världens sjukvård, men däremot illa motiverad personal, tillsammans med en rad andra saker som felaktig medicinanvändning, tveksamma behandlingsval, korruption, dålig upphandling, för stort förlitande på högteknologi, för små eller för stora sjukhus, felaktiga vårdtider, bristande vårdkedjor och vårdskador.
       Man räknar med att en av tio patienter globalt drabbas av skador genom den vård de får, till en okänd kostnad och lika okänd mängd lidande. Detta är ett massivt problem i sjukvården vilket alltmer börjar få uppmärksamhet, kanske därför att man inte längre betraktar det som oundvikligt.
       Att i det läget börja underbemanna vårdavdelningar och dra in behövliga vårdplatser är inte förnuftigt eller effektivt. De senaste två åren har varningarna kommit tätt från Akademiskas personal om att patientsäkerheten är i fara - från infektionsavdelning, från förlossning och akutmottagning för att nämna några. Ledningens respons har regelmässigt varit densamma - att förneka, förneka och förneka igen. Ett uttalande såsom "Vi skulle aldrig riskera patientsäkerheten" är lika trovärdigt som om Bill Clinton uttalade att han aldrig skulle bedra sin fru. Alla vet redan.
       En sjukhuslednings uppgift kan inte rimligtvis vara att upprätthålla skenet och ägna sig åt PR-verksamhet. Vården finansieras av oss alla, den är till för oss alla och medborgarna har rätt till insyn i hur den fungerar. Om den inte fungerar behöver man diskutera åtgärder. Det är så en demokrati fungerar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.