19 december 2014

Om slaveri i Afrika

Göran Dahlgren

Under 1800-talets andra hälft kulminerade det inhemska slaveriet i Afrika. När slaveriet förbjöds och avskaffades av de europeiska staterna och USA under 1800-talet betydde det inte att slavräderna och kommersen med slavar i Afrika avstannade. I stället blev slavarna så billiga och mångtaliga att ett afrikanskt slaveri blommade upp.

På många håll i Afrika uppstod regelrätta slavsamhällen där slavar skötte många sysslor jordbruk, hantverk, hushåll. Konkubiner var vanliga liksom slavsoldater. Dick Harrison skriver att på 1890-talet utgjorde slavarna mer än hälften av befolkningen vid mellersta Niger ( i ”Slaveri. En världshistoria om ofrihet”, del III, sid 400). Ett inhemskt slaveri uppstod på många håll i Afrika.

I Östafrika, på Zanzibar var antalet slavar under denna tid cirka 100 000. På Madagaskar mellan 500 000 och en miljon. Sokoto-kalifatet i Västafrika var ett av samtidens största slavsamhällen med cirka 2,5 miljoner slavar. Många av dessa var plantageslavar.

Det har sedan 1960-talet förts en debatt om hur mycket Europa ska lastas för det inhemska afrikanska slaveriet, hur mycket det var ett resultat av den transatlantiska slavhandeln ledd av västeuropeiska kolonialmakter.  Men slavhandel var ett känt fenomen sedan gammalt. Slavhandeln genom Sahara som försåg arabvärlden och den osmanska världen med slavar hade pågått sedan 600-talet. Under hela medeltiden försiggick en handel som både afrikanska slavjägarsamhällen och arabiska köpmän tjänade mycket på. Den transatlantiska handeln erbjöd bara en ny marknad som gav fler möjligheter att handla mer och oftare.

Det har också funnits en inomafrikansk handel med slavar, eller maktrelationer mellan slavägare och slavar sedan urminnes tider i de traditionella afrikanska samhällena så att peka ut européerna som de som skapat slaveriet i Afrika har övergivits. Dick Harrison menar att ”de mest extrema varianterna” av att skönmåla de afrikanska samhällena och utpeka dem som enbart offer är nu borta. All skuld faller inte på Europa : ”Slavsamhällen hade aldrig kunnat skapas om det inte redan funnits ett stabilt fundament för den här typen av makt- och arbetsrelationer långt innan portugiserna dök upp vid kusten” (del II sid. 242)

Sedan är det klart och tydligt att den transatlantiska slavhandeln lockade de afrikanska staterna till handel med slavar. Dessa kunde lätt fångas bland näraliggande folk. Den transatlantiska handeln bidrog till ett ökat inslag av slavar i den inhemska ekonomin.

Stater i Västafrika som stärktes och berikades av slavhandeln var t.ex. Asante (som faktiskt importerade slavar med portugiserna som mellanhänder), Dahomey och Oyo. I andra fall ledde slavhandeln till en försvagning och sönderfall som t.ex. i Kongo-riket.
Alla de stora medeltida imperierna på savannen söder om Sahara som Ghana, Mali och Songhay var alla utvecklade slavsamhällen. De handlade med slavar med de nordafrikanska staterna och nyttjade slavarbetare i sina egna samhällen.

Vissa riken levde nästan enbart på att röva människor och sälja dem som slavar till arabvärlden. De mest kända under medeltiden var Kanem och Bornu vid Tchadsjön. Även senare var dessa trakter skådeplatsen för mycket handel med slavar, t.ex. när Darfur-riket uppstod.

När Disa Håstad skriver (se blogginlägg från den 17 juni 2011)att problemet med dagens Afrika är att ledarna inte har respekt för sin egen befolkning, att rikedomarna som genereras inte kommer den till del kan man betänka detta förflutna. En afrikansk elit har genom historien alltid berikat sig på befolkningens bekostnad. Ofta har angränsande områden attackerats för att få krigsfångar men också den egna befolkningen har ibland sålts.

De kustområden där stater uppstått som levde på den transatlantiska slavhandeln och de områden som härjades av slavjägare för den arabiska marknaden bär på en tung skuldbörda som nog inte är bortglömd av folken som bor där. Vissa folk var härskarfolk och vissa var offer för slavhandeln. Afrikanerna är således inte endast offer för slavhandel. Vissa folk, ledare, stater levde gott på att sälja slavar till väst. Under historien av den koloniala epoken ligger komplicerade maktrelationer dolda. Dessa bör nämnas oftare för att skapa en bättre förståelse för afrikanska förhållanden.

Andra reflektioner kan göras. Slavar brukar anses vara skulden till sin egen situation. Teorier föds om att de inte har den intellektuella kapaciteten att vara fria, de är svagsinta, barnsliga eller ointelligenta, har diverse psykologiska defekter som förklarar deras underlägsenhet. Men om svarta också varit slavhandlare och slavägare faller den hypotesen. De var smarta nog att profitera på slavhandel de också.

Historien om det inhemska, afrikanska slaveriet är illa känt. Det förtjänar att lyftas fram för att öka kunskaperna om forna afrikanska maktförhållanden som ännu idag sätter sina spår i den afrikanska kulturen.

13 november 2014

Om afrikanska språk

Göran Dahlgren

De afrikanska språken har ingen stark ställning i Afrika. De må talas av många miljoner i vissa fall men afrikanerna ser ned på sina egna språk. Det är inte genom att läsa och skriva dessa som man når framgång i livet, anser man. I stället ska man läsa de stora kolonialmakternas språk.

Därför är det svårt att främja de afrikanska språken, som inlärningsspråk, som språk i de offentliga institutionerna eller som språk som används i media. Politisk vilja saknas och de fåtal som kämpar för att de afrikanska språken ska utvecklas och användas gör det i motvind.

De afrikanska staterna har sällan velat främja de afrikanska språken. Detta av fyra skäl, enligt Kwesi Kwaa Prah (i « The language of Instruction. Conundrum in Africa” »  sid 143-164  i ”Language and Power. The implications of Language for Peace and Development” 2009). Det första är att det skulle finnas för många språk för att motivera det politiska etablissemanget att främja dem. För det andra skulle de afrikanska språken ha begränsad geografisk och demografisk betydelse . För det tredje skulle språken inte vara lämpade för att handskas med det moderna samhället och den tekniska utvecklingen. För det fjärde skulle afrikanska språk inte skapa någon gemensam identitet. (sid 156)

Prah tillbakavisar dessa argument. Tanken om ett Babels torn i Afrika är en myt. Många av de språk som antropologer och missionärer har klassificerat är dialekter av samma språk. ”Från och med det ögonblick vi förstår att, t.ex. i Sudan Bari, Mondari, Nyangbara, Fajelo, Kuku och Kakwa inte är separata språk utan dialektala varianter av samma språk och att, för att ta ett annat exempel, Asante, Fanti, Akyem, Akuapim, Kwawu inte är separata språk utan varianter av Akan, och så vidare så faller idén om ett Afrikas Babels torn platt till marken” (sid 157)

Sedan går det givetvis utmärkt att utveckla de afrikanska språken så att de kan uttrycka moderna företeelser. Inget språk har sedan Adam och Eva ensamrätt på att innehålla tekniska och vetenskapliga termer eller uttryck från det moderna livet. Det är möjligt att introducera lånord och neologismer i de afrikanska språken på samma sätt som sker i de stora europeiska språken.

Att man skulle skapa etnisk splittring inom ett land om man använde afrikanska språk stämmer inte  anser Prah. Ett multikulturalistiskt samhälle kan vara stabilt. Mångfald kan vara av godo och tillsammans med decentralisering leda till bättre samhällen.

De som försöker främja de afrikanska språken kämpar som sagt i motvind och med begränsade resurser. Den europeiserade eliten och de forna kolonialmakterna, speciellt Frankrike, gynnar kolonialspråket. Det finns forskarlag, universitetsbaserade organisationer, språkkommittéer etc. men det rör sig om små och obetydliga insatser, ofta med finansieringsproblem.

Ett försök är organisationen CASAS’ projekt att standardisera de afrikanska språken (sid 159-160). Enligt CASAS (som är baserat i Sydafrika) finns det 15-17 stora språkkluster. Dessa behärskas av 85% av den afrikanska befolkningen som första-, andra- eller tredjespråk. Många av dessa är modersmålet för över 50 millioner människor.

Det har funnits gott om offentliga deklarationer där man framhåller vikten av att främja de afrikanska språken t.ex. av FN, UNESCO, och nu på senare tid även Afrikanska Unionen. 1964 hölls en konferens för afrikanska utrikesministrar i UNESCO:s regi där man fastslog att alfabetisering på lokalspråket har stora fördelar för inlärningen. Denna tanke har varit framträdande ända tills våra dagar på ett otal andra viktiga sammankomster inom olika organ.  Men dessa storartade deklarationer har inte lett till stora förändringar. På senare har tid har OAU (The Organisation of African Unity) sagt att man ska främja de afrikanska språken. 1986 signalerade man ”…ett akut behov för varje medlemsstat i AU att formulera inom en minimal tidsram en språkpolicy som sätter de inhemska språken eller de språk som aktivt talas i centrum för dess socioekonomiska utveckling” ( sid. 155)
Tio år senare arbetade AU (Afrikanska Unionen) fram en Charta kallad ”För befrämjandet och användningen av afrikanska språk inom utbildning” (155).

Men lite har hänt sedan dess. De stora orden följs inte av handling. De stora kolonialspråken används fortfarande som förr. Kolonialspråket är för det mesta det enda officiella språket och lokalspråken används mest i hemmet och i det dagliga livet. I media t.ex. talas och skrivs det oftast på kolonialspråket.

Vissa ljusglimtar finns dock enligt Ingse Skattum som skriver om de forna franska kolonierna i samma skrift ( i artikeln « French or National Languages as Means of Instruction? Reflections on French Domination and Possible Future Changes » sid. 172-181). Speciellt har skolväsendet ibland sagts vara en plats där de afrikanska språken har en möjlighet att introduceras, särskilt i de lägre klasserna (i enlighet med UNESCO:s rekommendation). Ett annat faktum tycks vara att en skriven korpus i de nationella språken börjar skapas. Vissa författare har börjat skriva på afrikanska språk. De informella kommunikationerna med hjälp av modern  teknologi, SMS-meddelanden, e-post och chat har också sänkt trösklarna för vanliga människor att skriva på nationella språk. (sid. 179)

Men de afrikanska språkens status kommer länge än vara låg avslutar Skattum. ”Det verkar vara så att utan myndigheternas vilja att främja nationella språk kommer attityderna inte att förändras. Människor kommer att fortsätta se de europeiska språken som överlägsna deras egna och de kommer att ogilla införandet av nationella språk i deras utbildningssystem.” (sid. 180) 

6 augusti 2014

Om frankofonins kulturblandning

Göran Dahlgren

Frankofonin är enligt propagandan ”en hel värld”. Franska språket finns talat i alla världsdelar speciellt i de gamla kolonierna men även i de flesta länder som andra- eller tredjespråk. Franskans ställning i skolsystemen i de anglosaxiska länderna är till exempel stark. Där är franska ett av de mest studerade språken i skolan.
Det gamla kolonialväldet sträckte sig över de flesta världsdelar, Asien Amerika och Afrika. Genom att understödja franska språket och kulturen i dessa världsdelar kan Frankrike skapa ett världsomspännande kulturellt block som kan stå emot det anglosaxiska inflytandet.
Inför Afrika intar Frankrike en förment ödmjuk hållning. Kulturer och språk kommer att blandas. Den gamla assimilationspolitiken där afrikanerna kommer att införlivas i det franska folket och bli franska medborgare, där fransmännen var dominerande och afrikanerna gav upp sin egen kultur helt och hållet, ersätts av en ny tanke: den ömsesidiga assimilationen. Frankrike och Afrika kommer att uppleva en kulturblandning (”métissage culturel”) där båda sidor påverkas. Afrikanernas brist på intellektuell produktion i skriven form kompenseras av deras rytmkänsla och intuitiva medvetande och med dessa kan afrikanerna bidra till ”Det Universellas Civilisation” (enligt Senghors terminologi).

Men Frankrike spelar en tvetydig roll i detta sammanhang. Gentemot USA är landet i underlägsen ställning, gentemot Afrika har den ett stort övertag. Trots orden om ömsesidig assimilering är det afrikanerna som får betala mest i uppgörelsen. Frankrikes dominanta position gör att det mesta i den tänkta kulturblandningen blir franskt. På sikt räknar nog frankofoniförespråkarna på en utplåning av de afrikanska folkens kultur.

En fråga som upptar frankofoniförespråkarna är den om språkblandning. Ofta citeras de lokala ordbildningar som formas i de olika afrikanska länderna. Författare använder dem ibland för att skapa lokalfärg och en afrikansk prägel på sina texter. Detta uppmuntras av Frankrike. Man menar att detta berikar franska språket och det ses inte som förfulande.

”Blandningen” framstår dock som en fransk sådan. Språket som det skrivs på är franska och endast ringa delar uttrycks med andra språk. Det icke-franska inslaget består endast av en begränsad vokabulär.

I många länder existerar kreol-språk och Frankrike tycks förutspå att det ofta kommer att skapas sådana. Kulturblandningen blir här tydlig och får ett tydligt uttryck på det språkliga området. Denna utveckling tycks Frankrike föredra framför ett övertagande av amerikansk kultur, en anglifiering vilken är en av frankofonins stora fiender.

Kanske kan här uttydas ett inflytande från den franska historien. Frankrike har själv koloniserats (av romarna) och franska språket är produkt av en blandning av keltiskt och romerskt (för att inte tala om andra folkgrupper som spelat en stor roll som t.e.x frankerna och normanderna).

Men liksom franskan till största delen är en romersk dialekt kommer det kreolspråk som kanske en gång talas i Afrika att vara en fransk dialekt till största delen. Den franska självupptagenheten skulle därigenom vinna en seger: kreolspråket består till största delen av franska. Därav den franska öppenheten när det gäller språkblandning

Gentemot den anglosaxiska världen är dock generositeten inte densamma. Här strider Frankrike för sin fortsatta existens och inflytande och tänker inte tillåta sin egen upplösning och inlemmande i någon världscivilisation. Man vill inte att franskan ska upplösas i engelskan och förintas i ett liknande språkligt uppgående i engelskan.

Frankofonin som politik gentemot utvecklingsländer främst i de före detta kolonierna  har en egenhet i att den för fram kulturblandning som en politisk verksamhet, något som uppmuntras och initieras aktivt ovanifrån. Frankrike betalar artister, konstnärer, musiker för att de ska träffas, utbyta idéer och blanda sina kulturer för att sedan uppträda och ställa ut på den frankofona världsarenan.

Den dominanta ställning som Frankrike innehar leder dock till en obalans speciellt i relation de afrikanska kulturerna. Det franska språket dominerar när det gäller språkblandningen, och i kultursfären dominerar västvärldens kultur. Relationen präglas av en enorm ojämlikhet. De afrikanska kulturerna är uppsplittrade och i många fall små och kan inte hävda sig mot en stor kultur som den franska. De försvinner och går upp i den franska.

Och detta är kanske idén, en franskspråkig kulturblandning står mot en engelskspråkig sådan, två världar konfronteras i kampen om den rådande kulturordningen

Man kan fråga sig om frankofonins kultur är livskraftig. Denna kultur uppstår på order uppifrån och de kulturer som finansieras fram framstår ibland som utställningsobjekt på kulturjippon och allsköns konstlade framträdanden. Den franskfinansierade kulturblandningen skapar konst som är helt sprungen ur en subsidiekultur och offentlig kultursponsring.

Att hålla sig borta är kanske det bästa att göra för Frankrike, åtminstone att minska det direkta stödet. Misstankar om subsidier, stöd, etc., uppifrån skapar inte intresse för kulturprodukten, speciellt inom populärkulturen som ofta finner sin legitimitet i ett motstånd mot makten. Att få sina alster betalda av ett politiskt styrt etablissemang, driver den stödda kulturen in i isolering och utanförskap.

3 juli 2014

Om forskning om Afrika


Göran Dahlgren
 
Mycket är problematiskt inom forskningen om Afrika och har varit det under lång tid. För det första framstår studieområdets ofantlighet som ett stort hinder. Hur ska ett ämne kunna studeras som är så vittomfamnande? En av de discipliner som studerar afrikanska fenomen heter ”Afrikanska studier” (”African Studies”). Den utgörs av en mängd ämnesområden med den gemensamma nämnaren att det studerade har sin upprinnelse i Afrika. Ofta kan det röra sig om fenomen som uppstått i Afrika, något som utspelar sig i Afrika. I Europa och västvärlden indelas ämnena i ämnesområden och studeras som sådana, discipliner som avgränsas baserat på skillnaderna i det vetenskapliga objektet. I de afrikanska studierna däremot innefattas alla discipliner, de afrikanska studierna är geografiskt definierade, inte intellektuellt eller vetenskapligt. Detta ställer till stora svårigheter vetenskapligt för afrikanska fenomen studeras inte av experter som behärskar en disciplin, som kan dess begreppsapparat och idéhistoria. I stället förs alla kunskaper in i ett speciellt fack, ett fack med allt som har med Afrika att göra. Detta strider mot en fundamental egenskap hos det som ska vara vetenskapligt, vetenskapens universalism. Ekonomi, filosofi, litteratur etc. är universella ämnen och tar inte hänsyn till, ska inte påverkas av var ifrån det studerade kommer geografiskt. De geografiska förhållandena borde inte definiera en vetenskaplig disciplins status.

Att kalla ett ämne ”Afrikanska studier ” är att vara ovetenskaplig. Problemet förvärras av att det är just i själva existensmomentet, tillblivelsen som problemet uppstår. Ämnets benämning leder till en omöjlig situation för dem som ska utöva verksamhet inom området. Om den grundläggande filosofin har en ontologisk falskhet berövas hela ämnet sin legitimitet och trovärdighet.

Att föra in allt som har med Afrika att göra i en kategori är ovetenskapligt eftersom ämnesindelningen gäller alla människor oavsett härkomst. Men detta är bara en första svaghet i studiet av Afrika.

Även människor är lika, den mänskliga naturen är universell. Kunskaper som rör afrikaner borde inte skilja sig från studiet av andra människor. Med hjälp av genetikens framsteg kan bevisas att skillnaderna mellan människor är försumbara, geografisk härkomst är inte en viktig faktor, rasskillnaderna är små.

Att Afrika är så stort och varierat är som sagt ett problem. Forskare, specialister på ”Afrika” reser från land till land, de sätter sig in i ett stort antal länders politiska historia, kultur och sociala förhållanden och blir tvungna att sammanfatta och reducera sina iakttagelser till enkla presentationer. Detta leder till en ytlighet i beskrivningen av afrikanska fenomen som inte gynnar det vetenskapliga resultatet.

I studiet av Afrika tycks heller inte kunskaper i afrikanska språk vara ett måste. I de flesta forskartraditioner är språkkunskaper obligatoriska när en kultur eller ett land ska studeras. Så inte i Afrika. Kolonialspråken räcker vilket leder till en oförståelse för afrikanska förhållanden. Stora faktorer som opinionsfrågor, frågor kring socialhistoria, och medvetande och tänkesätt förblir förborgade för forskaren. Genom språket förmedlas en historia, ett kulturarv, en världsuppfattning. Att inte kunna ta del av detta blir en avsevärd brist för hela forskningsområdet.

”Afrikanska studier” bygger på en lång historia av möten mellan Afrika och Europa och västvärlden. Man kan nämna traditioner som kolonialväldenas behov av kunskaper för att kontrollera och administrera kolonierna och missionärernas arbete för att omvända och instruera de lokala folken.

Ur vetenskaplig synvinkel är kanske den vetenskapliga traditionen skapad av antropologin en av de mest egenartade. Även här är främlingskapet ett problem, men ett problem som använts för att mejsla fram en hel metodologi. Främlingskapet är grunden för studiet; observationerna och kommunikationen med de lokala folken blir en besökares försök att förstå en främmande kultur. Det uppstår en ytterst märklig relation mellan det som studeras och den studerande. Bristfälliga språkkunskaper, tolkars godtycke bereder vägen för missförstånd och fragmentariska kunskaper med dubiösa och okontrollerbara vetenskapliga resultat.

Dock finns en positiv sida hos antropologin. Ofta inriktas den på en enda kultur, ett folk där antropologen sätter sig in i de lokala förhållandena så gott han kan; han/hon stannar ofta en längre tid och försöker bli en naturlig del av den kulturella miljön. Den splittring som kännetecknar afrikastudierna, hastverket undviker antropologen ofta. Trots kommunikationssvårigheter och kulturkrockar försöker antropologen gå på djupet. Med risk för att manipuleras och feltolka vistas han länge i en kultur.

Underliggande hos den problematiska relationen i vetenskapen om Afrika är den strukturella överlägsenheten hos den som studerar och underlägsenheten hos den studerade. Kolonialism och slaveri och de psykologiska tankemönster som därvid uppstått förskjuter jämvikten i slutsatserna och påverkar de vetenskapliga ansatserna.

De nedvärderande omdömena, den påstådda bristen på intelligens, historia, intellektuell verksamhet, skrivkonst etc. hos afrikanerna har kritiserats under lång tid. Men därmed har en annan skevhet eller tendens tagit vid som protesterar mod rasismen, kolonialismen, som tar afrikanerna i försvar, som hävdar att Afrika visst har en historia, afrikaner visst kan tänka lika klart som en europé. Ibland kan antirasismen ta sig uttryck i uttalanden om att afrikanen har andra meriter än europén men att den är jämlik och har sin värdighet.

Rasist eller antirasist, i båda fallen finns faror att en objektiv forskning inte kan bedrivas. Forskaren som tar parti för afrikaner eller Afrika kan hamna i partiskhet. Han blir föremål för nationell eller panafrikanska propaganda och instrumentaliseras av de nya staterna intressen. Med befrielsen försvann den enkelhet som präglade tiden före de afrikanska staternas självständighet då intellektuella samlades i London, Paris eller New York och tillsammans stred för självständighet. Efter självständigheten kvävdes frihetligheten och censuren gjorde intellektuell verksamhet besvärlig och riskfylld.

Ungefär samtidigt med självständigheten uppstod biståndspolitiken i de västliga länderna. Denna har i allt väsentligt finansierat all forskning om Afrika sedan dess. Här finns likartade problem som går igen. Det ojämlika förhållandet mellan Afrika och givarländer gör att forskaren från väst eller den afrikanska forskaren skolad i väst fortfarande är en del av västs dominans. Nu ska forskningen bedrivas som en hjälp till Afrika och afrikanerna. Det vetenskapliga står inte i förgrunden. Istället råder en välgörenhetsinfluerad kultur inom forskarvärlden, den har fortfarande hela Afrika som upptagningsområde och är fortfarande en fortsättning på den koloniala kulturen, nu med en antirasistisk anstrykning.

Detta kan få som konsekvens en okritisk hållning och en attityd som blundar för verkliga förhållanden och leder vilse på en mängd sätt.

Ett annat ämne med tveksam benämning på grunda av samma orsaker som hos Afrikastudier är ”Utvecklingsstudier”. Även detta ämne har en ontologisk problematik. Det rymmer också ofta en kritik av kolonialism och rasism. Biståndspolitiken har i själva verket lett till skapandet av ett eget ekonomiämne, ett som appliceras på alla fattiga länder som om deras ekonomier vore väsenskilda från de västerländska. Hur utveckling uppnås, hur fattiga länder ska erbjudas hjälp och stöd, hur hjälpen och stödet ska fördelas har blivit ett nytt ämne. Men borde inte ”ekonomi” vara ämnet att utföra studierna i? Utvecklingsstudier har avskiljt ett specifikt problem inom alla länders ekonomi, underutveckling, och satt upp det som ett ämne (även U-landskunskap är ett sådant ämne). Implicit ligger här en tanke att fattiga länders ekonomier är identiskt lika, ett recept kan skrivas ut till alla, och att det fattiga länderna ekonomier är annorlunda än de västerländska och därför bör studeras i ett speciellt ämne, ett som inte används för västerlandets ekonomier. Men så är det förmodligen inte. Alla länders ekonomier liknar varandra och bör studeras i det universella ämnet ekonomi.

Inom kultursfären kan påvisas ämnen som konstruerats för att enbart studera förhållanden som rör fattiga länder. Litteraturämnet har sett framväxten av postkolonial teori som ofta appliceras på konstämnen, speciellt litteratur. ”Postkoloniala studier” lyder en nybildning som betecknar studier av litteratur från fattiga länder med hänsyn till geografisk belägenhet, ekonomiska villkor och en historia av att vara förtryckt. Men ska inte t.ex. afrikansk litteratur studeras i ämnet litteratur med all den tradition av analys och studium som präglat litteraturstudierna i hundratals år i väst?

Den som använder begrepp och idéer inom postkoloniala studier för att läsa och försöka förstå afrikansk litteratur anser sig ofta göra en insats för Afrika och förtryckta kulturer. Men i själva verket tvingar han/hon in den afrikanska litteraturen i ett speciellt fack där litteraturen inte kan förstås på ett fördomsfritt sätt. Det blir en ny fördomsfullhet. Från nedvärderande till ett försvar. Detta försvar skiljer ut de afrikanska författarna från de västerländska och placerar dem på ett särskilt fält där andra lagar uppges gälla än för de västerländska, en speciell läsning erbjuds de afrikanska författarna. Men den afrikanska författaren vill ofta inget hellre än att läsas som litteratur, universell sådan, att mätas med samma måttstock som de västerländska. Om författaren skildrar livet i Afrika gör han det på samma villkor som när den västerländske författaren skildrar sin miljö.  De afrikanska författarnas idoler är ofta de stora klassikerna, de flesta av vilka är de västerländska.  Den afrikanska författaren vill utsättas för samma litteraturkritik och vetenskapliga analys som gäller för de västerländska författarna

Uppfinnandet av ett nytt ämne för ej västerländsk litteratur har förmodligen att göra med samma mekanismer som skapade afrikanska studier och utvecklingsstudier: en attityd som har sin upprinnelse i ett politiskt försvar för icke-vita raser och kulturer och ett försök att hjälpa till, att motverka främlingsfientlighet och rasism och ge stöd åt utveckling och nyfunnen värdighet; en reaktion på gångna tiders situation där icke-vita försmåddes och sattes åt sidan.

Det är bara att hoppas att den ekonomiska utvecklingen i Afrika fortsätter så att de afrikanska länderna kan försörja sin egen intellektuella utveckling, fostra ny självständig vetenskap om sina egna samhällen, fri från all partiskhet och tendentiösa problemformuleringar, t.ex. felslut i benämningen av själva disciplinerna. Den nya vetenskapen måste akta sig för att bli färgad av okritisk välvilja och blindhet för manipulationsförsök och felaktiga premisser för verksamheten.

 

 

 

18 maj 2014

Om frankofonins falska litteraturkanon

Göran Dahlgren
 
I artikeln ”L’Ordre des mots. Langue française et francophonie” (Ordens ordning. Franska språket och frankofoni”) i tidskriften ”Peuples noirs, peuples africains” (”Svarta folk, afrikanska folk”) nummer 59-62 från år 1988 (ett specialnummer ägnat åt frankofoni) diskuterar Odile Tobner, fru till författaren Mongo Beti,(se artikel från 2 mars 2012 på denna blogg) frankofonin och dess inverkan på franskspråkig afrikansk litteraturkanon. Frankofonin finansierar i stor utsträckning denna franskspråkiga litteratur (det är litteraturen som Tobner skriver om, frankofonin stöttar även musik, film etc.), åtminstone historiskt har frankofonin varit en politisk kraft som Frankrike har använt för att knyta afrikanska intellektuella till sig i en franskspråkig kulturell gemenskap.
Artikeln tar upp något som har haft en stor betydelse för frankofonin: den ställning Léopold Sédar Senghor haft och hans insatser som politiker, författare och filosof.

Senghor var från början poet och intellektuell. Han startade tillsammans med Aimé Césaire och Léon Damas en tidskrift på trettio-talet i Paris som hette ”L’Étudiant noir” (Den svarte studenten”). Där fomulerades tankar kring vad de kallade ”négritude”  en kritik av rasismen och en uppvärdering av den svarta rasen. Den svarta rasen har också den kvaliteter, menade de. Om den vita rasen har sitt förnuft så har den svarta känslan, rytmen och intuitionen. Den svarta rasen har något att bidra med.

Denna tes väckte stor debatt och diskuteras än i dag. Jean-Paul Sartre kallade det för en ”antirasistisk rasism” och svarta intellektuella hade kritiska synpunkter. Skulle svarta inte ha samma förutsättningar som de vita när det gällde intellektuell verksamhet?

Senghors inflytande fortsatte under 60-talet med lanserandet av ”frankofonin”. Denna liknade négritude men var nu tillämpad på den franska kulturen. Frankrike kunde bidra med sin egenart till den anglosaxiska dominansen. De franskspråkiga i världen kunde förenas och tillsammans skapa en kultur att räkna med i världen, bli ett komplement.

Under sextiotalet blev Senghor en frontfigur inom frankofonin. Hans rykte som intellektuell, poet, filosof och som statsman (han var Senegals president under åren 1960-1980) gjorde honom till den perfekte förgrundsgestalten för en kulturpolitik som främjade en franskspråkig gemenskap som kunde stå upp mot USA’s dominerande position.

Men detta har, enligt Tobner, lett till problem inom historieskrivningen inom den franskspråkiga litteraturen. Senghors poesi ägnas stort utrymme i alla presentationer i Frankrike av den afrikanska franskspråkiga litteraturen. Detta helt oförtjänt, enligt Tobner.

Andra författare från samma tidiga och grundläggande epok är större hävdar hon. Hon nämner särskilt Aimé Césaire och René Maran. Aimé Césaires främsta verk är ”Cahier d’un retour au pays natal” (”Anteckningar från en återresa till hemlandet” från 1939) och ”Les armes miraculeuses” (”De underbara vapnen” från 1946). René Maran var diktare och romanförfattare och fick det prestigefyllda Goncourt-priset 1921 för romanen ” Batouala”.

Frankofonin förvränger litteraturhistorien och hyllar inte de bästa. Kulturpolitiken som frankofonin är gör inte litteraturen rättvisa.

Tobner nämner att flera uttolkare av Frankrikes storhet inom kulturområdet (Du Bellay i ” Défense et Illustration de la langue française” (”Försvar och upphöjande av det franska språket” 1549 och Rivarol i ”Discours de l’Universalité de la langue française” (”Tal över det franska språkets universalitet” 1784) menar att ett språks och en kulturs storhet bestäms av litteraturens storhet. ”…liksom Du Bellay, anser Rivarol väsentlig den största och enda kulturfrågan: att ha eller inte ha stora författare.” Utan stora verk ingen storhet för frankofonin, således, enligt detta tänkesätt. Och om de största författarna inte erkänns och hyllas efter förtjänst kommer det att göra frankofonin ihålig.

I Césaires fall har en unik situation uppstått menar Tobner. Césaire förminskas och placeras tillsammans med Senghors namn och förlorar sin egen identitet som konstnär. Hans roll inom négritude (en politisk rörelse) betonas och hans insatser som poet (det konstnärliga) förringas.

Césaire och Senghors öden tycks sammanvävda på grund av deras samarbete när de som unga poeter skrev om rasism och négritude. Césaire blir i själva verket en pendang till Senghor, han blir ”CésaireochSenghor”. Tobner refererar till en dokumentär hon sett på fransk TV, en dokumentär som ska presentera Césaire men som handlar mer om Senghor och négritude. ” Liksom många andra manipulationer av samma typ så tenderar…[programmet]…att visa att den frankofona négrituden har två författare, Senghor, det vet alla, och CésaireochSenghor, som skrivit, det försäkrar vi, exakt samma sak som den första, saker om négritude. Känner man till den ene så känner man till den andre”.

Att inte framhäva  t.ex. Cesaire och Maran inom den franskspråkiga litteraturen förlöjligas av Tobner. Senghor som alltid nämns först är inte annat än en pedant (”cuistre”), en vars poesi väcker sympati men som inte är särskilt högtstående. Hans öppna beundran för franska språket och kulturen ingår som ett vanligt inslag i hans litterära verk. Hans frankofili har enligt många gjort honom till den förgrundsgestalt som han är inom frankofonin.

Detta är Tobner inte ensam om att tycka. Många intellektuella, speciellt på vänsterkanten, har framfört denna kritik. Men hon uttrycker sina åsikter med mycket ironi och spetsfundiga formuleringar.

Frankofonin behöver storverk för att legitimera franskans betydelse i världsamfundet , tycks Tobner mena. Om franskspråkiga författare lyckades frambringa verkligt stora konstverk skulle det gynna frankofonin avsevärt. Det skulle finnas en anledning att hålla föreläsningar, kollokvier, festivaler. Man skulle kunna göra detta på ett internationellt plan. Ett erkännande från experter på den globala arenan skulle göra frankofonin till något som bidrar till det som frankofonin och négrituden kallar ”det universellas civilisation”.

En förutsättning är kanske att historieskrivningen blir korrekt. Frankofonin borde hylla sina stora författare och tona ner Senghor. Som det ser ut nu är poesin ”krossad  av frankofoni och négritude”.

”Kulturpolitiken måste i själva verket välja mellan politik och kultur”, skriver hon. ”Att frankofonin har valt politiken och inte kulturen det visar en granskning av dess kulturella propagandaprodukter väldigt tydligt….Närvaron av mästerverk gör …[främjandet]… obehövligt, frånvaron av mästerverk gör det löjeväckande”.

Att vårda sin kulturhistoria blir extra viktig i konkurrensen med andra länders kulturpolitik. Det är också genom sin historia, sina författare, konstnärer och filosofer som Frankrike nu åtnjuter så stor kulturell prestige i världen. Frankofonin kanske skadar mer än den gynnar franska språkets och därmed Frankrikes långsiktiga intressen? Litteraturen är bara ett exempel. Hur är det t.ex. med populärkulturen som frankofonin satsar så mycket på? Är fallet detsamma här? Är kanon korrekt och lyckas man frambringa några stora franskspråkiga kulturprodukter?

 

 

 

29 april 2014

Norge visar vägen

Cecilia Viklund

Det har sagts att den nya tidens socialism innebär en privatisering av inkomsterna, men en socialisering av kostnaderna. Det främsta exemplet därpå är de europeiska och amerikanska bankerna som räddats för skattepengar för att återigen kunna generera vinster åt de privata ägarna. Den ofta ideologiskt grundade vågen av privatiseringar i Västeuropa visar ett likartat mönster – många av kostnaderna ligger kvar på det offentliga, sedan affärsmöjligheter sålts ut till ibland löjligt låga priser.
       Hur stora kostnader för att privata företag ska kunna tjäna pengar är det rimligt att det allmänna står för? Av hävd står samhället för infrastruktur, men är det självklart att man bygger vägar också till gruvor? Företag betalar just nu några promille (två) av mineralvärdet för att få rätt att utvinna det. Jonas Sjöstedt föreslår i en debattartikel i Aftonbladet 2013-01-23 att det i stället borde höjas till procent (tio), av vilka lejonparten (nio och en halv) skulle gå till en nationell gruvfond, och den resterande lilla delen (en halv) till markägare och samebyar. Gruvfondens pengar är tänkta att användas för infrastruktur och annan utveckling som gynnar gruvnäringen.
       En modern gruva som öppnas kan beräknas vara i drift 10-20 år framåt, sedan är det slut. Radioprogrammet Kaliber i P1 beskriver hur man anställer gruvarbetare som jobbar två veckor åt gången, sedan är lediga två veckor, som flygs in för att jobba och bo i barack och sedan flygs ut igen för att komma hem.  De är gott betalda, det är inte problemet, men så länge de egentligen bor stadigt och är mantalsskrivna på annan ort så betalar de ingen skatt till gruvkommunen där de bara är tillfälliga besökare, om än under flera år. Förutom att miljöbelastningen av allt flygande knappast kan ses som en önskvärd utveckling, så riskerar kommunerna att stå utan intäkter av denna industri. För att locka motvilliga gruvarbetare att bosätta sig i lokalsamhället får kommunerna börja bygga bostäder, rusta upp primärvården och öka ut förskolan, så kanske några flyttar in under ett decennium eller två, garantier finns inte. Men kostnaden finns, långt innan några skattepengar trillar in. Enligt Sjöstedts förslag skulle en liten del av gruvfondens pengar gå till just dessa kommuners behov av expansion, men varför inte gå längre än så?
        Sverige är inget u-land som behöver ge bort sina naturresurser och ta lån för att bygga vägar för dem som vill forsla rikedomarna ut ur landet, och inte heller behöver vi nöja oss med en liten spillra. Norge har gått en helt annan väg – där har ett statligt oljebolag utvunnit oljan och pengarna är lagda på bok, fonderade för landets framtida välfärd. Island, strax innan krisen, la miljarder av lånade pengar på att bygga förutsättningar för etablerandet av ett av världens största smältverk för aluminium, ett privat företag, med ekonomisk boom som följd med uppblåsta huspriser. Detta var en av de faktorer som ledde till landets ekonomiska kollaps. Om Sverige ska följa någons exempel är det Norges. Vi har alla förutsättningar för att själva kunna utvinna våra mineraler, på ett genomtänkt och kontrollerat sätt som inte behöver leda till boom-ekonomier med deras kända destruktiva följder. Vinsterna kan gå till landet för vår välfärd och framtid, om vi nu behöver fler högstadieskolor, förlossningsavdelningar, parker eller forskning om plankton. Det finns inget skäl att de ska gå oavkortade till gruvnäringen.
        Låt landets rikedomar komma folket till del!

Artikeln har tidigare publicerats i ETC som debattinlägg 8 mars 2013 men är inte längre tillgänglig på deras webbplats.

5 mars 2014

Om socialförsäkringar i fattiga länder


Göran Dahlgren


Biståndet till de fattigaste länderna (”låginkomstländerna” som det nu heter) har en del specifika särdrag. Det har ofta varit fråga om olika gåvor eller indirekta bidrag. Det som ofta erbjudits har varit uppbyggandet av saker man tycker har saknats; skolor, sjukhus, organisationer.

En annan variant har föreslagits och implementerats av Mohammad Yunus: mikrokrediter. Med hjälp av små lån till de fattigaste ska de kunna arbeta sig upp ur fattigdomen av egen kraft. Idén har visat sig framgångsrik. Många andra aktörer har tagit efter Yunus’ recept och mikrokrediter är idag en vanligt förekommande metod för att bekämpa fattigdom.

Mer sällan har en modell för fattigdomsbekämpning använts som liknar vår egen. Den västerländska välfärdsmodellen bygger till stor del på bidrag i form av ekonomiskt stöd som betalas ut direkt till mottagaren och han eller hon förväntas kunna köpa det han eller hon behöver för de pengar som distribueras. Så utrotades och utrotas fattigdom i Sverige idag. De fattiga får pengar för att klara nödtorften.
Detta ekonomiska direktstöd som modell har inte införts ofta i fattiga länder. Kanske tror man att de fattiga inte kan hantera egna pengar. Kanske har låginkomstländernas regeringar inte haft råd eller lust att stötta sina medborgare på detta sätt. Västs biståndsgivare har insett detta och ansett att införandet av västerländsk välfärd inte varit möjlig.

Nu håller detta på att ändras. Den förbättrade ekonomin i en del fattiga länder har lett till att en välfärdspolitik liknande den i väst håller på att ta form.

I en intressant och givande artikel publicerad i Le Monde(http://www.lemonde.fr/planete/article/2013/11/15/les-pays-en-developpement-cherchent-a-etendre-leurs-systemes-de-protection-sociale_3514299_3244.html) kan man läsa att den 15 november avslutade International Social Security Organisation ett toppmöte i Doha. Denna organisation främjar införandet av olika sjukförsäkringssystem i världens alla länder. ISSA grundades 1927 och har sitt säte i Internationella Arbetsorganisations (ILO:s) huvudkontor i Genève. ISSA samlar de ledande organen i världen som sysslar med socialförsäkringsfrågor (http://www.issa.int/)

På senare tid har nytt hopp satts till att fattigdomen i världen kan bekämpas och att klyftor kan minska med hjälp av nationella socialförsäkringssystem. I juni 2010 satte Internationella Arbetsorganisationen som mål att alla länder ska sträva mot ett socialförsäkringssystem.

Man brukar säga att en stor del av problemen med världsfattigdomen stammat från en fördelningsproblematik. Fattiga länder plågas av korruption och dåligt styre och rikedomarna som finns kommer inte de fattiga till del. Ledarna vill helt enkelt inte bekämpa fattigdom. (se t.ex. inlägg från den 17 juni 2011 på denna blogg om Disa Håstads bok ”Frihetens frestelse”.

Men de senaste årens ekonomiska utveckling har beledsagats av reformer inom den sociala sektorn i många länder.

Framgångarna har främst skett i de s.k. BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) Mest berömda är de s.k. CCT-programmen (Conditional Cash Transfer) i Latinamerika. I Brasilien infördes 2003 Bolsa Familia, ett program där mödrar ansvariga för hushållet får bidrag i utbyte mot att barnen vaccineras och går i skolan. Hjälpen har varit en succé och nått 50 miljoner människor ur den mest utsatta delen av befolkningen. Modellen har sedan kopierats speciellt i andra länder i Sydamerika.

Ett annat exempel på att försäkringsfilosofin har vunnit insteg är Kina: där hade år 2010 94% av befolkningen en sjukförsäkring, en ökning från 24% år 2005. Även i Afrika pågår försök att experimentera med sjukförsäkringar.  Burkina Faso vill t.ex. skapa en allmän sjukförsäkring som ska träda i kraft 2014.

Problemen för fattiga länder är bristen på resurser. I Burkina Faso arbetar 80 % av befolkningen i den informella sektorn, endast 10% betalar skatt. Med sådana siffror är det givetvis svårt att finansiera försäkringssystem i stor skala. Fattiga utvecklingsländer måste därför ” …l ära sig att rikta sina insatser, att inte sprida ut dem för mycket, att samordna dem så att de blir mer effektiva” säger Edmundo Martinho, chef för Observatoriet för Sociala Försäkringar på ISSA.

Ett viktigt inslag i politiken är att skapa förtroende för verksamheten. För detta krävs att hjälpen är tillgänglig, transparent och av kvalitet. Tilltron till staten är låg och en ny kultur behöver skapas, en som kan göra både givare och tagare av stödet positivt inställda till programmen, en socialförsäkringskultur.

Just CCT-programmen har studerats mycket. Många har opponerat sig mot att de är villkorade, mottagaren måste prestera något för att ha rätt till bidraget vilket går på tvärs mot mycket av filosofin som säger att en socialförsäkring är en mänsklig rättighet, inte något man behöver förtjäna. Och varför skulle socialförsäkringssystemen i fattiga länder vara sådana när de inte ser ut så i de rika länderna. Rika länder ger ekonomiskt stöd utan att villkora det.

Dock har det kunnat påvisas att skolgång och hälsovård har förbättrats mer med villkorade bidrag än om de varit helt utan motprestation (http://en.wikipedia.org/wiki/Conditional_cash_transfer)
Att uppnå millenniemålen till 2015 (mål 1: att halvera jordens fattigdom och hunger, mål 2: att alla barn får gå i grundskola, de tre hälsomålen http://www.millenniemalen.nu/)  kanske kan bli verklighet genom att man  med vissa modifikationer efterliknar den rika världens socialförsäkringssystem.

En fördel med ekonomisk direktstöd skulle vara att det förmodligen skulle gynna mottagaren på ett mer påtagligt sätt. Mellanhänder skulle kunna undvikas och hjälpen skulle nå fram. Med hjälp av ny teknologi (t.ex. mobiltelefoni) och en medveten satsning från biståndsländer och låginkomstländernas regeringar kan kanske steg tas mot en västerländsk välfärdspolitik.