5 mars 2014

Om socialförsäkringar i fattiga länder


Göran Dahlgren


Biståndet till de fattigaste länderna (”låginkomstländerna” som det nu heter) har en del specifika särdrag. Det har ofta varit fråga om olika gåvor eller indirekta bidrag. Det som ofta erbjudits har varit uppbyggandet av saker man tycker har saknats; skolor, sjukhus, organisationer.

En annan variant har föreslagits och implementerats av Mohammad Yunus: mikrokrediter. Med hjälp av små lån till de fattigaste ska de kunna arbeta sig upp ur fattigdomen av egen kraft. Idén har visat sig framgångsrik. Många andra aktörer har tagit efter Yunus’ recept och mikrokrediter är idag en vanligt förekommande metod för att bekämpa fattigdom.

Mer sällan har en modell för fattigdomsbekämpning använts som liknar vår egen. Den västerländska välfärdsmodellen bygger till stor del på bidrag i form av ekonomiskt stöd som betalas ut direkt till mottagaren och han eller hon förväntas kunna köpa det han eller hon behöver för de pengar som distribueras. Så utrotades och utrotas fattigdom i Sverige idag. De fattiga får pengar för att klara nödtorften.
Detta ekonomiska direktstöd som modell har inte införts ofta i fattiga länder. Kanske tror man att de fattiga inte kan hantera egna pengar. Kanske har låginkomstländernas regeringar inte haft råd eller lust att stötta sina medborgare på detta sätt. Västs biståndsgivare har insett detta och ansett att införandet av västerländsk välfärd inte varit möjlig.

Nu håller detta på att ändras. Den förbättrade ekonomin i en del fattiga länder har lett till att en välfärdspolitik liknande den i väst håller på att ta form.

I en intressant och givande artikel publicerad i Le Monde(http://www.lemonde.fr/planete/article/2013/11/15/les-pays-en-developpement-cherchent-a-etendre-leurs-systemes-de-protection-sociale_3514299_3244.html) kan man läsa att den 15 november avslutade International Social Security Organisation ett toppmöte i Doha. Denna organisation främjar införandet av olika sjukförsäkringssystem i världens alla länder. ISSA grundades 1927 och har sitt säte i Internationella Arbetsorganisations (ILO:s) huvudkontor i Genève. ISSA samlar de ledande organen i världen som sysslar med socialförsäkringsfrågor (http://www.issa.int/)

På senare tid har nytt hopp satts till att fattigdomen i världen kan bekämpas och att klyftor kan minska med hjälp av nationella socialförsäkringssystem. I juni 2010 satte Internationella Arbetsorganisationen som mål att alla länder ska sträva mot ett socialförsäkringssystem.

Man brukar säga att en stor del av problemen med världsfattigdomen stammat från en fördelningsproblematik. Fattiga länder plågas av korruption och dåligt styre och rikedomarna som finns kommer inte de fattiga till del. Ledarna vill helt enkelt inte bekämpa fattigdom. (se t.ex. inlägg från den 17 juni 2011 på denna blogg om Disa Håstads bok ”Frihetens frestelse”.

Men de senaste årens ekonomiska utveckling har beledsagats av reformer inom den sociala sektorn i många länder.

Framgångarna har främst skett i de s.k. BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) Mest berömda är de s.k. CCT-programmen (Conditional Cash Transfer) i Latinamerika. I Brasilien infördes 2003 Bolsa Familia, ett program där mödrar ansvariga för hushållet får bidrag i utbyte mot att barnen vaccineras och går i skolan. Hjälpen har varit en succé och nått 50 miljoner människor ur den mest utsatta delen av befolkningen. Modellen har sedan kopierats speciellt i andra länder i Sydamerika.

Ett annat exempel på att försäkringsfilosofin har vunnit insteg är Kina: där hade år 2010 94% av befolkningen en sjukförsäkring, en ökning från 24% år 2005. Även i Afrika pågår försök att experimentera med sjukförsäkringar.  Burkina Faso vill t.ex. skapa en allmän sjukförsäkring som ska träda i kraft 2014.

Problemen för fattiga länder är bristen på resurser. I Burkina Faso arbetar 80 % av befolkningen i den informella sektorn, endast 10% betalar skatt. Med sådana siffror är det givetvis svårt att finansiera försäkringssystem i stor skala. Fattiga utvecklingsländer måste därför ” …l ära sig att rikta sina insatser, att inte sprida ut dem för mycket, att samordna dem så att de blir mer effektiva” säger Edmundo Martinho, chef för Observatoriet för Sociala Försäkringar på ISSA.

Ett viktigt inslag i politiken är att skapa förtroende för verksamheten. För detta krävs att hjälpen är tillgänglig, transparent och av kvalitet. Tilltron till staten är låg och en ny kultur behöver skapas, en som kan göra både givare och tagare av stödet positivt inställda till programmen, en socialförsäkringskultur.

Just CCT-programmen har studerats mycket. Många har opponerat sig mot att de är villkorade, mottagaren måste prestera något för att ha rätt till bidraget vilket går på tvärs mot mycket av filosofin som säger att en socialförsäkring är en mänsklig rättighet, inte något man behöver förtjäna. Och varför skulle socialförsäkringssystemen i fattiga länder vara sådana när de inte ser ut så i de rika länderna. Rika länder ger ekonomiskt stöd utan att villkora det.

Dock har det kunnat påvisas att skolgång och hälsovård har förbättrats mer med villkorade bidrag än om de varit helt utan motprestation (http://en.wikipedia.org/wiki/Conditional_cash_transfer)
Att uppnå millenniemålen till 2015 (mål 1: att halvera jordens fattigdom och hunger, mål 2: att alla barn får gå i grundskola, de tre hälsomålen http://www.millenniemalen.nu/)  kanske kan bli verklighet genom att man  med vissa modifikationer efterliknar den rika världens socialförsäkringssystem.

En fördel med ekonomisk direktstöd skulle vara att det förmodligen skulle gynna mottagaren på ett mer påtagligt sätt. Mellanhänder skulle kunna undvikas och hjälpen skulle nå fram. Med hjälp av ny teknologi (t.ex. mobiltelefoni) och en medveten satsning från biståndsländer och låginkomstländernas regeringar kan kanske steg tas mot en västerländsk välfärdspolitik.