29 april 2014

Norge visar vägen

Cecilia Viklund

Det har sagts att den nya tidens socialism innebär en privatisering av inkomsterna, men en socialisering av kostnaderna. Det främsta exemplet därpå är de europeiska och amerikanska bankerna som räddats för skattepengar för att återigen kunna generera vinster åt de privata ägarna. Den ofta ideologiskt grundade vågen av privatiseringar i Västeuropa visar ett likartat mönster – många av kostnaderna ligger kvar på det offentliga, sedan affärsmöjligheter sålts ut till ibland löjligt låga priser.
       Hur stora kostnader för att privata företag ska kunna tjäna pengar är det rimligt att det allmänna står för? Av hävd står samhället för infrastruktur, men är det självklart att man bygger vägar också till gruvor? Företag betalar just nu några promille (två) av mineralvärdet för att få rätt att utvinna det. Jonas Sjöstedt föreslår i en debattartikel i Aftonbladet 2013-01-23 att det i stället borde höjas till procent (tio), av vilka lejonparten (nio och en halv) skulle gå till en nationell gruvfond, och den resterande lilla delen (en halv) till markägare och samebyar. Gruvfondens pengar är tänkta att användas för infrastruktur och annan utveckling som gynnar gruvnäringen.
       En modern gruva som öppnas kan beräknas vara i drift 10-20 år framåt, sedan är det slut. Radioprogrammet Kaliber i P1 beskriver hur man anställer gruvarbetare som jobbar två veckor åt gången, sedan är lediga två veckor, som flygs in för att jobba och bo i barack och sedan flygs ut igen för att komma hem.  De är gott betalda, det är inte problemet, men så länge de egentligen bor stadigt och är mantalsskrivna på annan ort så betalar de ingen skatt till gruvkommunen där de bara är tillfälliga besökare, om än under flera år. Förutom att miljöbelastningen av allt flygande knappast kan ses som en önskvärd utveckling, så riskerar kommunerna att stå utan intäkter av denna industri. För att locka motvilliga gruvarbetare att bosätta sig i lokalsamhället får kommunerna börja bygga bostäder, rusta upp primärvården och öka ut förskolan, så kanske några flyttar in under ett decennium eller två, garantier finns inte. Men kostnaden finns, långt innan några skattepengar trillar in. Enligt Sjöstedts förslag skulle en liten del av gruvfondens pengar gå till just dessa kommuners behov av expansion, men varför inte gå längre än så?
        Sverige är inget u-land som behöver ge bort sina naturresurser och ta lån för att bygga vägar för dem som vill forsla rikedomarna ut ur landet, och inte heller behöver vi nöja oss med en liten spillra. Norge har gått en helt annan väg – där har ett statligt oljebolag utvunnit oljan och pengarna är lagda på bok, fonderade för landets framtida välfärd. Island, strax innan krisen, la miljarder av lånade pengar på att bygga förutsättningar för etablerandet av ett av världens största smältverk för aluminium, ett privat företag, med ekonomisk boom som följd med uppblåsta huspriser. Detta var en av de faktorer som ledde till landets ekonomiska kollaps. Om Sverige ska följa någons exempel är det Norges. Vi har alla förutsättningar för att själva kunna utvinna våra mineraler, på ett genomtänkt och kontrollerat sätt som inte behöver leda till boom-ekonomier med deras kända destruktiva följder. Vinsterna kan gå till landet för vår välfärd och framtid, om vi nu behöver fler högstadieskolor, förlossningsavdelningar, parker eller forskning om plankton. Det finns inget skäl att de ska gå oavkortade till gruvnäringen.
        Låt landets rikedomar komma folket till del!

Artikeln har tidigare publicerats i ETC som debattinlägg 8 mars 2013 men är inte längre tillgänglig på deras webbplats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.