18 maj 2014

Om frankofonins falska litteraturkanon

Göran Dahlgren
 
I artikeln ”L’Ordre des mots. Langue française et francophonie” (Ordens ordning. Franska språket och frankofoni”) i tidskriften ”Peuples noirs, peuples africains” (”Svarta folk, afrikanska folk”) nummer 59-62 från år 1988 (ett specialnummer ägnat åt frankofoni) diskuterar Odile Tobner, fru till författaren Mongo Beti,(se artikel från 2 mars 2012 på denna blogg) frankofonin och dess inverkan på franskspråkig afrikansk litteraturkanon. Frankofonin finansierar i stor utsträckning denna franskspråkiga litteratur (det är litteraturen som Tobner skriver om, frankofonin stöttar även musik, film etc.), åtminstone historiskt har frankofonin varit en politisk kraft som Frankrike har använt för att knyta afrikanska intellektuella till sig i en franskspråkig kulturell gemenskap.
Artikeln tar upp något som har haft en stor betydelse för frankofonin: den ställning Léopold Sédar Senghor haft och hans insatser som politiker, författare och filosof.

Senghor var från början poet och intellektuell. Han startade tillsammans med Aimé Césaire och Léon Damas en tidskrift på trettio-talet i Paris som hette ”L’Étudiant noir” (Den svarte studenten”). Där fomulerades tankar kring vad de kallade ”négritude”  en kritik av rasismen och en uppvärdering av den svarta rasen. Den svarta rasen har också den kvaliteter, menade de. Om den vita rasen har sitt förnuft så har den svarta känslan, rytmen och intuitionen. Den svarta rasen har något att bidra med.

Denna tes väckte stor debatt och diskuteras än i dag. Jean-Paul Sartre kallade det för en ”antirasistisk rasism” och svarta intellektuella hade kritiska synpunkter. Skulle svarta inte ha samma förutsättningar som de vita när det gällde intellektuell verksamhet?

Senghors inflytande fortsatte under 60-talet med lanserandet av ”frankofonin”. Denna liknade négritude men var nu tillämpad på den franska kulturen. Frankrike kunde bidra med sin egenart till den anglosaxiska dominansen. De franskspråkiga i världen kunde förenas och tillsammans skapa en kultur att räkna med i världen, bli ett komplement.

Under sextiotalet blev Senghor en frontfigur inom frankofonin. Hans rykte som intellektuell, poet, filosof och som statsman (han var Senegals president under åren 1960-1980) gjorde honom till den perfekte förgrundsgestalten för en kulturpolitik som främjade en franskspråkig gemenskap som kunde stå upp mot USA’s dominerande position.

Men detta har, enligt Tobner, lett till problem inom historieskrivningen inom den franskspråkiga litteraturen. Senghors poesi ägnas stort utrymme i alla presentationer i Frankrike av den afrikanska franskspråkiga litteraturen. Detta helt oförtjänt, enligt Tobner.

Andra författare från samma tidiga och grundläggande epok är större hävdar hon. Hon nämner särskilt Aimé Césaire och René Maran. Aimé Césaires främsta verk är ”Cahier d’un retour au pays natal” (”Anteckningar från en återresa till hemlandet” från 1939) och ”Les armes miraculeuses” (”De underbara vapnen” från 1946). René Maran var diktare och romanförfattare och fick det prestigefyllda Goncourt-priset 1921 för romanen ” Batouala”.

Frankofonin förvränger litteraturhistorien och hyllar inte de bästa. Kulturpolitiken som frankofonin är gör inte litteraturen rättvisa.

Tobner nämner att flera uttolkare av Frankrikes storhet inom kulturområdet (Du Bellay i ” Défense et Illustration de la langue française” (”Försvar och upphöjande av det franska språket” 1549 och Rivarol i ”Discours de l’Universalité de la langue française” (”Tal över det franska språkets universalitet” 1784) menar att ett språks och en kulturs storhet bestäms av litteraturens storhet. ”…liksom Du Bellay, anser Rivarol väsentlig den största och enda kulturfrågan: att ha eller inte ha stora författare.” Utan stora verk ingen storhet för frankofonin, således, enligt detta tänkesätt. Och om de största författarna inte erkänns och hyllas efter förtjänst kommer det att göra frankofonin ihålig.

I Césaires fall har en unik situation uppstått menar Tobner. Césaire förminskas och placeras tillsammans med Senghors namn och förlorar sin egen identitet som konstnär. Hans roll inom négritude (en politisk rörelse) betonas och hans insatser som poet (det konstnärliga) förringas.

Césaire och Senghors öden tycks sammanvävda på grund av deras samarbete när de som unga poeter skrev om rasism och négritude. Césaire blir i själva verket en pendang till Senghor, han blir ”CésaireochSenghor”. Tobner refererar till en dokumentär hon sett på fransk TV, en dokumentär som ska presentera Césaire men som handlar mer om Senghor och négritude. ” Liksom många andra manipulationer av samma typ så tenderar…[programmet]…att visa att den frankofona négrituden har två författare, Senghor, det vet alla, och CésaireochSenghor, som skrivit, det försäkrar vi, exakt samma sak som den första, saker om négritude. Känner man till den ene så känner man till den andre”.

Att inte framhäva  t.ex. Cesaire och Maran inom den franskspråkiga litteraturen förlöjligas av Tobner. Senghor som alltid nämns först är inte annat än en pedant (”cuistre”), en vars poesi väcker sympati men som inte är särskilt högtstående. Hans öppna beundran för franska språket och kulturen ingår som ett vanligt inslag i hans litterära verk. Hans frankofili har enligt många gjort honom till den förgrundsgestalt som han är inom frankofonin.

Detta är Tobner inte ensam om att tycka. Många intellektuella, speciellt på vänsterkanten, har framfört denna kritik. Men hon uttrycker sina åsikter med mycket ironi och spetsfundiga formuleringar.

Frankofonin behöver storverk för att legitimera franskans betydelse i världsamfundet , tycks Tobner mena. Om franskspråkiga författare lyckades frambringa verkligt stora konstverk skulle det gynna frankofonin avsevärt. Det skulle finnas en anledning att hålla föreläsningar, kollokvier, festivaler. Man skulle kunna göra detta på ett internationellt plan. Ett erkännande från experter på den globala arenan skulle göra frankofonin till något som bidrar till det som frankofonin och négrituden kallar ”det universellas civilisation”.

En förutsättning är kanske att historieskrivningen blir korrekt. Frankofonin borde hylla sina stora författare och tona ner Senghor. Som det ser ut nu är poesin ”krossad  av frankofoni och négritude”.

”Kulturpolitiken måste i själva verket välja mellan politik och kultur”, skriver hon. ”Att frankofonin har valt politiken och inte kulturen det visar en granskning av dess kulturella propagandaprodukter väldigt tydligt….Närvaron av mästerverk gör …[främjandet]… obehövligt, frånvaron av mästerverk gör det löjeväckande”.

Att vårda sin kulturhistoria blir extra viktig i konkurrensen med andra länders kulturpolitik. Det är också genom sin historia, sina författare, konstnärer och filosofer som Frankrike nu åtnjuter så stor kulturell prestige i världen. Frankofonin kanske skadar mer än den gynnar franska språkets och därmed Frankrikes långsiktiga intressen? Litteraturen är bara ett exempel. Hur är det t.ex. med populärkulturen som frankofonin satsar så mycket på? Är fallet detsamma här? Är kanon korrekt och lyckas man frambringa några stora franskspråkiga kulturprodukter?