3 juli 2014

Om forskning om Afrika


Göran Dahlgren
 
Mycket är problematiskt inom forskningen om Afrika och har varit det under lång tid. För det första framstår studieområdets ofantlighet som ett stort hinder. Hur ska ett ämne kunna studeras som är så vittomfamnande? En av de discipliner som studerar afrikanska fenomen heter ”Afrikanska studier” (”African Studies”). Den utgörs av en mängd ämnesområden med den gemensamma nämnaren att det studerade har sin upprinnelse i Afrika. Ofta kan det röra sig om fenomen som uppstått i Afrika, något som utspelar sig i Afrika. I Europa och västvärlden indelas ämnena i ämnesområden och studeras som sådana, discipliner som avgränsas baserat på skillnaderna i det vetenskapliga objektet. I de afrikanska studierna däremot innefattas alla discipliner, de afrikanska studierna är geografiskt definierade, inte intellektuellt eller vetenskapligt. Detta ställer till stora svårigheter vetenskapligt för afrikanska fenomen studeras inte av experter som behärskar en disciplin, som kan dess begreppsapparat och idéhistoria. I stället förs alla kunskaper in i ett speciellt fack, ett fack med allt som har med Afrika att göra. Detta strider mot en fundamental egenskap hos det som ska vara vetenskapligt, vetenskapens universalism. Ekonomi, filosofi, litteratur etc. är universella ämnen och tar inte hänsyn till, ska inte påverkas av var ifrån det studerade kommer geografiskt. De geografiska förhållandena borde inte definiera en vetenskaplig disciplins status.

Att kalla ett ämne ”Afrikanska studier ” är att vara ovetenskaplig. Problemet förvärras av att det är just i själva existensmomentet, tillblivelsen som problemet uppstår. Ämnets benämning leder till en omöjlig situation för dem som ska utöva verksamhet inom området. Om den grundläggande filosofin har en ontologisk falskhet berövas hela ämnet sin legitimitet och trovärdighet.

Att föra in allt som har med Afrika att göra i en kategori är ovetenskapligt eftersom ämnesindelningen gäller alla människor oavsett härkomst. Men detta är bara en första svaghet i studiet av Afrika.

Även människor är lika, den mänskliga naturen är universell. Kunskaper som rör afrikaner borde inte skilja sig från studiet av andra människor. Med hjälp av genetikens framsteg kan bevisas att skillnaderna mellan människor är försumbara, geografisk härkomst är inte en viktig faktor, rasskillnaderna är små.

Att Afrika är så stort och varierat är som sagt ett problem. Forskare, specialister på ”Afrika” reser från land till land, de sätter sig in i ett stort antal länders politiska historia, kultur och sociala förhållanden och blir tvungna att sammanfatta och reducera sina iakttagelser till enkla presentationer. Detta leder till en ytlighet i beskrivningen av afrikanska fenomen som inte gynnar det vetenskapliga resultatet.

I studiet av Afrika tycks heller inte kunskaper i afrikanska språk vara ett måste. I de flesta forskartraditioner är språkkunskaper obligatoriska när en kultur eller ett land ska studeras. Så inte i Afrika. Kolonialspråken räcker vilket leder till en oförståelse för afrikanska förhållanden. Stora faktorer som opinionsfrågor, frågor kring socialhistoria, och medvetande och tänkesätt förblir förborgade för forskaren. Genom språket förmedlas en historia, ett kulturarv, en världsuppfattning. Att inte kunna ta del av detta blir en avsevärd brist för hela forskningsområdet.

”Afrikanska studier” bygger på en lång historia av möten mellan Afrika och Europa och västvärlden. Man kan nämna traditioner som kolonialväldenas behov av kunskaper för att kontrollera och administrera kolonierna och missionärernas arbete för att omvända och instruera de lokala folken.

Ur vetenskaplig synvinkel är kanske den vetenskapliga traditionen skapad av antropologin en av de mest egenartade. Även här är främlingskapet ett problem, men ett problem som använts för att mejsla fram en hel metodologi. Främlingskapet är grunden för studiet; observationerna och kommunikationen med de lokala folken blir en besökares försök att förstå en främmande kultur. Det uppstår en ytterst märklig relation mellan det som studeras och den studerande. Bristfälliga språkkunskaper, tolkars godtycke bereder vägen för missförstånd och fragmentariska kunskaper med dubiösa och okontrollerbara vetenskapliga resultat.

Dock finns en positiv sida hos antropologin. Ofta inriktas den på en enda kultur, ett folk där antropologen sätter sig in i de lokala förhållandena så gott han kan; han/hon stannar ofta en längre tid och försöker bli en naturlig del av den kulturella miljön. Den splittring som kännetecknar afrikastudierna, hastverket undviker antropologen ofta. Trots kommunikationssvårigheter och kulturkrockar försöker antropologen gå på djupet. Med risk för att manipuleras och feltolka vistas han länge i en kultur.

Underliggande hos den problematiska relationen i vetenskapen om Afrika är den strukturella överlägsenheten hos den som studerar och underlägsenheten hos den studerade. Kolonialism och slaveri och de psykologiska tankemönster som därvid uppstått förskjuter jämvikten i slutsatserna och påverkar de vetenskapliga ansatserna.

De nedvärderande omdömena, den påstådda bristen på intelligens, historia, intellektuell verksamhet, skrivkonst etc. hos afrikanerna har kritiserats under lång tid. Men därmed har en annan skevhet eller tendens tagit vid som protesterar mod rasismen, kolonialismen, som tar afrikanerna i försvar, som hävdar att Afrika visst har en historia, afrikaner visst kan tänka lika klart som en europé. Ibland kan antirasismen ta sig uttryck i uttalanden om att afrikanen har andra meriter än europén men att den är jämlik och har sin värdighet.

Rasist eller antirasist, i båda fallen finns faror att en objektiv forskning inte kan bedrivas. Forskaren som tar parti för afrikaner eller Afrika kan hamna i partiskhet. Han blir föremål för nationell eller panafrikanska propaganda och instrumentaliseras av de nya staterna intressen. Med befrielsen försvann den enkelhet som präglade tiden före de afrikanska staternas självständighet då intellektuella samlades i London, Paris eller New York och tillsammans stred för självständighet. Efter självständigheten kvävdes frihetligheten och censuren gjorde intellektuell verksamhet besvärlig och riskfylld.

Ungefär samtidigt med självständigheten uppstod biståndspolitiken i de västliga länderna. Denna har i allt väsentligt finansierat all forskning om Afrika sedan dess. Här finns likartade problem som går igen. Det ojämlika förhållandet mellan Afrika och givarländer gör att forskaren från väst eller den afrikanska forskaren skolad i väst fortfarande är en del av västs dominans. Nu ska forskningen bedrivas som en hjälp till Afrika och afrikanerna. Det vetenskapliga står inte i förgrunden. Istället råder en välgörenhetsinfluerad kultur inom forskarvärlden, den har fortfarande hela Afrika som upptagningsområde och är fortfarande en fortsättning på den koloniala kulturen, nu med en antirasistisk anstrykning.

Detta kan få som konsekvens en okritisk hållning och en attityd som blundar för verkliga förhållanden och leder vilse på en mängd sätt.

Ett annat ämne med tveksam benämning på grunda av samma orsaker som hos Afrikastudier är ”Utvecklingsstudier”. Även detta ämne har en ontologisk problematik. Det rymmer också ofta en kritik av kolonialism och rasism. Biståndspolitiken har i själva verket lett till skapandet av ett eget ekonomiämne, ett som appliceras på alla fattiga länder som om deras ekonomier vore väsenskilda från de västerländska. Hur utveckling uppnås, hur fattiga länder ska erbjudas hjälp och stöd, hur hjälpen och stödet ska fördelas har blivit ett nytt ämne. Men borde inte ”ekonomi” vara ämnet att utföra studierna i? Utvecklingsstudier har avskiljt ett specifikt problem inom alla länders ekonomi, underutveckling, och satt upp det som ett ämne (även U-landskunskap är ett sådant ämne). Implicit ligger här en tanke att fattiga länders ekonomier är identiskt lika, ett recept kan skrivas ut till alla, och att det fattiga länderna ekonomier är annorlunda än de västerländska och därför bör studeras i ett speciellt ämne, ett som inte används för västerlandets ekonomier. Men så är det förmodligen inte. Alla länders ekonomier liknar varandra och bör studeras i det universella ämnet ekonomi.

Inom kultursfären kan påvisas ämnen som konstruerats för att enbart studera förhållanden som rör fattiga länder. Litteraturämnet har sett framväxten av postkolonial teori som ofta appliceras på konstämnen, speciellt litteratur. ”Postkoloniala studier” lyder en nybildning som betecknar studier av litteratur från fattiga länder med hänsyn till geografisk belägenhet, ekonomiska villkor och en historia av att vara förtryckt. Men ska inte t.ex. afrikansk litteratur studeras i ämnet litteratur med all den tradition av analys och studium som präglat litteraturstudierna i hundratals år i väst?

Den som använder begrepp och idéer inom postkoloniala studier för att läsa och försöka förstå afrikansk litteratur anser sig ofta göra en insats för Afrika och förtryckta kulturer. Men i själva verket tvingar han/hon in den afrikanska litteraturen i ett speciellt fack där litteraturen inte kan förstås på ett fördomsfritt sätt. Det blir en ny fördomsfullhet. Från nedvärderande till ett försvar. Detta försvar skiljer ut de afrikanska författarna från de västerländska och placerar dem på ett särskilt fält där andra lagar uppges gälla än för de västerländska, en speciell läsning erbjuds de afrikanska författarna. Men den afrikanska författaren vill ofta inget hellre än att läsas som litteratur, universell sådan, att mätas med samma måttstock som de västerländska. Om författaren skildrar livet i Afrika gör han det på samma villkor som när den västerländske författaren skildrar sin miljö.  De afrikanska författarnas idoler är ofta de stora klassikerna, de flesta av vilka är de västerländska.  Den afrikanska författaren vill utsättas för samma litteraturkritik och vetenskapliga analys som gäller för de västerländska författarna

Uppfinnandet av ett nytt ämne för ej västerländsk litteratur har förmodligen att göra med samma mekanismer som skapade afrikanska studier och utvecklingsstudier: en attityd som har sin upprinnelse i ett politiskt försvar för icke-vita raser och kulturer och ett försök att hjälpa till, att motverka främlingsfientlighet och rasism och ge stöd åt utveckling och nyfunnen värdighet; en reaktion på gångna tiders situation där icke-vita försmåddes och sattes åt sidan.

Det är bara att hoppas att den ekonomiska utvecklingen i Afrika fortsätter så att de afrikanska länderna kan försörja sin egen intellektuella utveckling, fostra ny självständig vetenskap om sina egna samhällen, fri från all partiskhet och tendentiösa problemformuleringar, t.ex. felslut i benämningen av själva disciplinerna. Den nya vetenskapen måste akta sig för att bli färgad av okritisk välvilja och blindhet för manipulationsförsök och felaktiga premisser för verksamheten.