6 augusti 2014

Om frankofonins kulturblandning

Göran Dahlgren

Frankofonin är enligt propagandan ”en hel värld”. Franska språket finns talat i alla världsdelar speciellt i de gamla kolonierna men även i de flesta länder som andra- eller tredjespråk. Franskans ställning i skolsystemen i de anglosaxiska länderna är till exempel stark. Där är franska ett av de mest studerade språken i skolan.
Det gamla kolonialväldet sträckte sig över de flesta världsdelar, Asien Amerika och Afrika. Genom att understödja franska språket och kulturen i dessa världsdelar kan Frankrike skapa ett världsomspännande kulturellt block som kan stå emot det anglosaxiska inflytandet.
Inför Afrika intar Frankrike en förment ödmjuk hållning. Kulturer och språk kommer att blandas. Den gamla assimilationspolitiken där afrikanerna kommer att införlivas i det franska folket och bli franska medborgare, där fransmännen var dominerande och afrikanerna gav upp sin egen kultur helt och hållet, ersätts av en ny tanke: den ömsesidiga assimilationen. Frankrike och Afrika kommer att uppleva en kulturblandning (”métissage culturel”) där båda sidor påverkas. Afrikanernas brist på intellektuell produktion i skriven form kompenseras av deras rytmkänsla och intuitiva medvetande och med dessa kan afrikanerna bidra till ”Det Universellas Civilisation” (enligt Senghors terminologi).

Men Frankrike spelar en tvetydig roll i detta sammanhang. Gentemot USA är landet i underlägsen ställning, gentemot Afrika har den ett stort övertag. Trots orden om ömsesidig assimilering är det afrikanerna som får betala mest i uppgörelsen. Frankrikes dominanta position gör att det mesta i den tänkta kulturblandningen blir franskt. På sikt räknar nog frankofoniförespråkarna på en utplåning av de afrikanska folkens kultur.

En fråga som upptar frankofoniförespråkarna är den om språkblandning. Ofta citeras de lokala ordbildningar som formas i de olika afrikanska länderna. Författare använder dem ibland för att skapa lokalfärg och en afrikansk prägel på sina texter. Detta uppmuntras av Frankrike. Man menar att detta berikar franska språket och det ses inte som förfulande.

”Blandningen” framstår dock som en fransk sådan. Språket som det skrivs på är franska och endast ringa delar uttrycks med andra språk. Det icke-franska inslaget består endast av en begränsad vokabulär.

I många länder existerar kreol-språk och Frankrike tycks förutspå att det ofta kommer att skapas sådana. Kulturblandningen blir här tydlig och får ett tydligt uttryck på det språkliga området. Denna utveckling tycks Frankrike föredra framför ett övertagande av amerikansk kultur, en anglifiering vilken är en av frankofonins stora fiender.

Kanske kan här uttydas ett inflytande från den franska historien. Frankrike har själv koloniserats (av romarna) och franska språket är produkt av en blandning av keltiskt och romerskt (för att inte tala om andra folkgrupper som spelat en stor roll som t.e.x frankerna och normanderna).

Men liksom franskan till största delen är en romersk dialekt kommer det kreolspråk som kanske en gång talas i Afrika att vara en fransk dialekt till största delen. Den franska självupptagenheten skulle därigenom vinna en seger: kreolspråket består till största delen av franska. Därav den franska öppenheten när det gäller språkblandning

Gentemot den anglosaxiska världen är dock generositeten inte densamma. Här strider Frankrike för sin fortsatta existens och inflytande och tänker inte tillåta sin egen upplösning och inlemmande i någon världscivilisation. Man vill inte att franskan ska upplösas i engelskan och förintas i ett liknande språkligt uppgående i engelskan.

Frankofonin som politik gentemot utvecklingsländer främst i de före detta kolonierna  har en egenhet i att den för fram kulturblandning som en politisk verksamhet, något som uppmuntras och initieras aktivt ovanifrån. Frankrike betalar artister, konstnärer, musiker för att de ska träffas, utbyta idéer och blanda sina kulturer för att sedan uppträda och ställa ut på den frankofona världsarenan.

Den dominanta ställning som Frankrike innehar leder dock till en obalans speciellt i relation de afrikanska kulturerna. Det franska språket dominerar när det gäller språkblandningen, och i kultursfären dominerar västvärldens kultur. Relationen präglas av en enorm ojämlikhet. De afrikanska kulturerna är uppsplittrade och i många fall små och kan inte hävda sig mot en stor kultur som den franska. De försvinner och går upp i den franska.

Och detta är kanske idén, en franskspråkig kulturblandning står mot en engelskspråkig sådan, två världar konfronteras i kampen om den rådande kulturordningen

Man kan fråga sig om frankofonins kultur är livskraftig. Denna kultur uppstår på order uppifrån och de kulturer som finansieras fram framstår ibland som utställningsobjekt på kulturjippon och allsköns konstlade framträdanden. Den franskfinansierade kulturblandningen skapar konst som är helt sprungen ur en subsidiekultur och offentlig kultursponsring.

Att hålla sig borta är kanske det bästa att göra för Frankrike, åtminstone att minska det direkta stödet. Misstankar om subsidier, stöd, etc., uppifrån skapar inte intresse för kulturprodukten, speciellt inom populärkulturen som ofta finner sin legitimitet i ett motstånd mot makten. Att få sina alster betalda av ett politiskt styrt etablissemang, driver den stödda kulturen in i isolering och utanförskap.