13 november 2014

Om afrikanska språk

Göran Dahlgren

De afrikanska språken har ingen stark ställning i Afrika. De må talas av många miljoner i vissa fall men afrikanerna ser ned på sina egna språk. Det är inte genom att läsa och skriva dessa som man når framgång i livet, anser man. I stället ska man läsa de stora kolonialmakternas språk.

Därför är det svårt att främja de afrikanska språken, som inlärningsspråk, som språk i de offentliga institutionerna eller som språk som används i media. Politisk vilja saknas och de fåtal som kämpar för att de afrikanska språken ska utvecklas och användas gör det i motvind.

De afrikanska staterna har sällan velat främja de afrikanska språken. Detta av fyra skäl, enligt Kwesi Kwaa Prah (i « The language of Instruction. Conundrum in Africa” »  sid 143-164  i ”Language and Power. The implications of Language for Peace and Development” 2009). Det första är att det skulle finnas för många språk för att motivera det politiska etablissemanget att främja dem. För det andra skulle de afrikanska språken ha begränsad geografisk och demografisk betydelse . För det tredje skulle språken inte vara lämpade för att handskas med det moderna samhället och den tekniska utvecklingen. För det fjärde skulle afrikanska språk inte skapa någon gemensam identitet. (sid 156)

Prah tillbakavisar dessa argument. Tanken om ett Babels torn i Afrika är en myt. Många av de språk som antropologer och missionärer har klassificerat är dialekter av samma språk. ”Från och med det ögonblick vi förstår att, t.ex. i Sudan Bari, Mondari, Nyangbara, Fajelo, Kuku och Kakwa inte är separata språk utan dialektala varianter av samma språk och att, för att ta ett annat exempel, Asante, Fanti, Akyem, Akuapim, Kwawu inte är separata språk utan varianter av Akan, och så vidare så faller idén om ett Afrikas Babels torn platt till marken” (sid 157)

Sedan går det givetvis utmärkt att utveckla de afrikanska språken så att de kan uttrycka moderna företeelser. Inget språk har sedan Adam och Eva ensamrätt på att innehålla tekniska och vetenskapliga termer eller uttryck från det moderna livet. Det är möjligt att introducera lånord och neologismer i de afrikanska språken på samma sätt som sker i de stora europeiska språken.

Att man skulle skapa etnisk splittring inom ett land om man använde afrikanska språk stämmer inte  anser Prah. Ett multikulturalistiskt samhälle kan vara stabilt. Mångfald kan vara av godo och tillsammans med decentralisering leda till bättre samhällen.

De som försöker främja de afrikanska språken kämpar som sagt i motvind och med begränsade resurser. Den europeiserade eliten och de forna kolonialmakterna, speciellt Frankrike, gynnar kolonialspråket. Det finns forskarlag, universitetsbaserade organisationer, språkkommittéer etc. men det rör sig om små och obetydliga insatser, ofta med finansieringsproblem.

Ett försök är organisationen CASAS’ projekt att standardisera de afrikanska språken (sid 159-160). Enligt CASAS (som är baserat i Sydafrika) finns det 15-17 stora språkkluster. Dessa behärskas av 85% av den afrikanska befolkningen som första-, andra- eller tredjespråk. Många av dessa är modersmålet för över 50 millioner människor.

Det har funnits gott om offentliga deklarationer där man framhåller vikten av att främja de afrikanska språken t.ex. av FN, UNESCO, och nu på senare tid även Afrikanska Unionen. 1964 hölls en konferens för afrikanska utrikesministrar i UNESCO:s regi där man fastslog att alfabetisering på lokalspråket har stora fördelar för inlärningen. Denna tanke har varit framträdande ända tills våra dagar på ett otal andra viktiga sammankomster inom olika organ.  Men dessa storartade deklarationer har inte lett till stora förändringar. På senare har tid har OAU (The Organisation of African Unity) sagt att man ska främja de afrikanska språken. 1986 signalerade man ”…ett akut behov för varje medlemsstat i AU att formulera inom en minimal tidsram en språkpolicy som sätter de inhemska språken eller de språk som aktivt talas i centrum för dess socioekonomiska utveckling” ( sid. 155)
Tio år senare arbetade AU (Afrikanska Unionen) fram en Charta kallad ”För befrämjandet och användningen av afrikanska språk inom utbildning” (155).

Men lite har hänt sedan dess. De stora orden följs inte av handling. De stora kolonialspråken används fortfarande som förr. Kolonialspråket är för det mesta det enda officiella språket och lokalspråken används mest i hemmet och i det dagliga livet. I media t.ex. talas och skrivs det oftast på kolonialspråket.

Vissa ljusglimtar finns dock enligt Ingse Skattum som skriver om de forna franska kolonierna i samma skrift ( i artikeln « French or National Languages as Means of Instruction? Reflections on French Domination and Possible Future Changes » sid. 172-181). Speciellt har skolväsendet ibland sagts vara en plats där de afrikanska språken har en möjlighet att introduceras, särskilt i de lägre klasserna (i enlighet med UNESCO:s rekommendation). Ett annat faktum tycks vara att en skriven korpus i de nationella språken börjar skapas. Vissa författare har börjat skriva på afrikanska språk. De informella kommunikationerna med hjälp av modern  teknologi, SMS-meddelanden, e-post och chat har också sänkt trösklarna för vanliga människor att skriva på nationella språk. (sid. 179)

Men de afrikanska språkens status kommer länge än vara låg avslutar Skattum. ”Det verkar vara så att utan myndigheternas vilja att främja nationella språk kommer attityderna inte att förändras. Människor kommer att fortsätta se de europeiska språken som överlägsna deras egna och de kommer att ogilla införandet av nationella språk i deras utbildningssystem.” (sid. 180)