Om slaveri i Afrika

Göran Dahlgren

Under 1800-talets andra hälft kulminerade det inhemska slaveriet i Afrika. När slaveriet förbjöds och avskaffades av de europeiska staterna och USA under 1800-talet betydde det inte att slavräderna och kommersen med slavar i Afrika avstannade. I stället blev slavarna så billiga och mångtaliga att ett afrikanskt slaveri blommade upp.

På många håll i Afrika uppstod regelrätta slavsamhällen där slavar skötte många sysslor jordbruk, hantverk, hushåll. Konkubiner var vanliga liksom slavsoldater. Dick Harrison skriver att på 1890-talet utgjorde slavarna mer än hälften av befolkningen vid mellersta Niger ( i ”Slaveri. En världshistoria om ofrihet”, del III, sid 400). Ett inhemskt slaveri uppstod på många håll i Afrika.

I Östafrika, på Zanzibar var antalet slavar under denna tid cirka 100 000. På Madagaskar mellan 500 000 och en miljon. Sokoto-kalifatet i Västafrika var ett av samtidens största slavsamhällen med cirka 2,5 miljoner slavar. Många av dessa var plantageslavar.

Det har sedan 1960-talet förts en debatt om hur mycket Europa ska lastas för det inhemska afrikanska slaveriet, hur mycket det var ett resultat av den transatlantiska slavhandeln ledd av västeuropeiska kolonialmakter.  Men slavhandel var ett känt fenomen sedan gammalt. Slavhandeln genom Sahara som försåg arabvärlden och den osmanska världen med slavar hade pågått sedan 600-talet. Under hela medeltiden försiggick en handel som både afrikanska slavjägarsamhällen och arabiska köpmän tjänade mycket på. Den transatlantiska handeln erbjöd bara en ny marknad som gav fler möjligheter att handla mer och oftare.

Det har också funnits en inomafrikansk handel med slavar, eller maktrelationer mellan slavägare och slavar sedan urminnes tider i de traditionella afrikanska samhällena så att peka ut européerna som de som skapat slaveriet i Afrika har övergivits. Dick Harrison menar att ”de mest extrema varianterna” av att skönmåla de afrikanska samhällena och utpeka dem som enbart offer är nu borta. All skuld faller inte på Europa : ”Slavsamhällen hade aldrig kunnat skapas om det inte redan funnits ett stabilt fundament för den här typen av makt- och arbetsrelationer långt innan portugiserna dök upp vid kusten” (del II sid. 242)

Sedan är det klart och tydligt att den transatlantiska slavhandeln lockade de afrikanska staterna till handel med slavar. Dessa kunde lätt fångas bland näraliggande folk. Den transatlantiska handeln bidrog till ett ökat inslag av slavar i den inhemska ekonomin.

Stater i Västafrika som stärktes och berikades av slavhandeln var t.ex. Asante (som faktiskt importerade slavar med portugiserna som mellanhänder), Dahomey och Oyo. I andra fall ledde slavhandeln till en försvagning och sönderfall som t.ex. i Kongo-riket.

Alla de stora medeltida imperierna på savannen söder om Sahara som Ghana, Mali och Songhay var alla utvecklade slavsamhällen. De handlade med slavar med de nordafrikanska staterna och nyttjade slavarbetare i sina egna samhällen.

Vissa riken levde nästan enbart på att röva människor och sälja dem som slavar till arabvärlden. De mest kända under medeltiden var Kanem och Bornu vid Tchadsjön. Även senare var dessa trakter skådeplatsen för mycket handel med slavar, t.ex. när Darfur-riket uppstod.

När Disa Håstad skriver (se blogginlägg från den 17 juni 2011)att problemet med dagens Afrika är att ledarna inte har respekt för sin egen befolkning, att rikedomarna som genereras inte kommer den till del kan man betänka detta förflutna. En afrikansk elit har genom historien alltid berikat sig på befolkningens bekostnad. Ofta har angränsande områden attackerats för att få krigsfångar men också den egna befolkningen har ibland sålts.

De kustområden där stater uppstått som levde på den transatlantiska slavhandeln och de områden som härjades av slavjägare för den arabiska marknaden bär på en tung skuldbörda som nog inte är bortglömd av folken som bor där. Vissa folk var härskarfolk och vissa var offer för slavhandeln. Afrikanerna är således inte endast offer för slavhandel. Vissa folk, ledare, stater levde gott på att sälja slavar till väst. Under historien av den koloniala epoken ligger komplicerade maktrelationer dolda. Dessa bör nämnas oftare för att skapa en bättre förståelse för afrikanska förhållanden.

Andra reflektioner kan göras. Slavar brukar anses vara skulden till sin egen situation. Teorier föds om att de inte har den intellektuella kapaciteten att vara fria, de är svagsinta, barnsliga eller ointelligenta, har diverse psykologiska defekter som förklarar deras underlägsenhet. Men om svarta också varit slavhandlare och slavägare faller den hypotesen. De var smarta nog att profitera på slavhandel de också.

Historien om det inhemska, afrikanska slaveriet är illa känt. Det förtjänar att lyftas fram för att öka kunskaperna om forna afrikanska maktförhållanden som ännu idag sätter sina spår i den afrikanska kulturen.