Göran Dahlgren
Under 1800-talets andra hälft kulminerade det inhemska
slaveriet i Afrika. När slaveriet förbjöds och avskaffades av de europeiska staterna
och USA under 1800-talet betydde det inte att slavräderna och kommersen med slavar i Afrika avstannade.
I stället blev slavarna så billiga och mångtaliga att ett afrikanskt slaveri
blommade upp.
På många håll i Afrika uppstod regelrätta slavsamhällen där
slavar skötte många sysslor jordbruk, hantverk, hushåll. Konkubiner var vanliga
liksom slavsoldater. Dick Harrison skriver att på 1890-talet utgjorde slavarna
mer än hälften av befolkningen vid mellersta Niger ( i ”Slaveri. En
världshistoria om ofrihet”, del III, sid 400). Ett inhemskt slaveri uppstod på
många håll i Afrika.
I Östafrika, på Zanzibar var antalet slavar under denna tid
cirka 100 000. På Madagaskar mellan 500 000 och en miljon.
Sokoto-kalifatet i Västafrika var ett av samtidens största slavsamhällen med
cirka 2,5 miljoner slavar. Många av dessa var plantageslavar.
Det har sedan 1960-talet förts en debatt om hur mycket
Europa ska lastas för det inhemska afrikanska slaveriet, hur mycket det var ett
resultat av den transatlantiska slavhandeln ledd av västeuropeiska kolonialmakter. Men slavhandel var ett känt fenomen sedan
gammalt. Slavhandeln genom Sahara som försåg arabvärlden och den osmanska
världen med slavar hade pågått sedan 600-talet. Under hela medeltiden
försiggick en handel som både afrikanska slavjägarsamhällen och arabiska köpmän
tjänade mycket på. Den transatlantiska handeln erbjöd bara en ny marknad som
gav fler möjligheter att handla mer och oftare.
Det har också funnits en inomafrikansk handel med slavar,
eller maktrelationer mellan slavägare och slavar sedan urminnes tider i de
traditionella afrikanska samhällena så att peka ut européerna som de som skapat
slaveriet i Afrika har övergivits. Dick Harrison menar att ”de mest extrema
varianterna” av att skönmåla de afrikanska samhällena och utpeka dem som enbart
offer är nu borta. All skuld faller inte på Europa : ”Slavsamhällen hade aldrig
kunnat skapas om det inte redan funnits ett stabilt fundament för den här typen
av makt- och arbetsrelationer långt innan portugiserna dök upp vid kusten” (del
II sid. 242)
Sedan är det klart och tydligt att den transatlantiska
slavhandeln lockade de afrikanska staterna till handel med slavar. Dessa kunde
lätt fångas bland näraliggande folk. Den transatlantiska handeln bidrog till
ett ökat inslag av slavar i den inhemska ekonomin.
Stater i Västafrika som stärktes och berikades av slavhandeln
var t.ex. Asante (som faktiskt importerade slavar med portugiserna som
mellanhänder), Dahomey och Oyo. I andra fall ledde slavhandeln till en
försvagning och sönderfall som t.ex. i Kongo-riket.
Alla de stora medeltida imperierna på savannen söder om Sahara
som Ghana, Mali och Songhay var alla utvecklade slavsamhällen. De handlade med
slavar med de nordafrikanska staterna och nyttjade slavarbetare i sina egna
samhällen.
Vissa riken levde nästan enbart på att röva människor och
sälja dem som slavar till arabvärlden. De mest kända under medeltiden var Kanem
och Bornu vid Tchadsjön. Även senare var dessa trakter skådeplatsen för mycket
handel med slavar, t.ex. när Darfur-riket uppstod.
När Disa Håstad skriver (se blogginlägg från den 17 juni
2011)att problemet med dagens Afrika är att ledarna inte har respekt för sin
egen befolkning, att rikedomarna som genereras inte kommer den till del kan man
betänka detta förflutna. En afrikansk elit har genom historien alltid berikat
sig på befolkningens bekostnad. Ofta har angränsande områden attackerats för
att få krigsfångar men också den egna befolkningen har ibland sålts.
De kustområden där stater uppstått som levde på den
transatlantiska slavhandeln och de områden som härjades av slavjägare för den
arabiska marknaden bär på en tung skuldbörda som nog inte är bortglömd av
folken som bor där. Vissa folk var härskarfolk och vissa var offer för
slavhandeln. Afrikanerna är således inte endast offer för slavhandel. Vissa
folk, ledare, stater levde gott på att sälja slavar till väst. Under historien
av den koloniala epoken ligger komplicerade maktrelationer dolda. Dessa bör
nämnas oftare för att skapa en bättre förståelse för afrikanska förhållanden.
Andra reflektioner kan göras. Slavar brukar anses vara
skulden till sin egen situation. Teorier föds om att de inte har den
intellektuella kapaciteten att vara fria, de är svagsinta, barnsliga eller
ointelligenta, har diverse psykologiska defekter som förklarar deras
underlägsenhet. Men om svarta också varit slavhandlare och slavägare faller den
hypotesen. De var smarta nog att profitera på slavhandel de också.
Historien om det inhemska, afrikanska slaveriet är illa
känt. Det förtjänar att lyftas fram för att öka kunskaperna om forna afrikanska
maktförhållanden som ännu idag sätter sina spår i den afrikanska kulturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.