24 november 2015

Om fransk-afrikanska relationer

Göran Dahlgren

Det finns en debatt i Frankrike när det gäller de fransk-afrikanska relationerna. En falang hävdar att Frankrike har dragit sig ut ur Afrika, att det har lämnat bakom sig traditionen med stöd till tvivelaktiga diktatorer, organiserandet av statskupper med hjälp av legosoldater, gödandet av korruption och bedrivandet av skumraskaffärer.

Andra menar att inte så mycket har förändrats. Det finns fortfarande strategiska råvaror som franska bolag utvinner, de gamla kolonierna kan fortfarande i många fall sägas ledas av envåldshärskare. Den demokratiseringsprocess som försökts igångsättas har inte gett några särskilda resultat.

På senare tid har den senare falangen kunnat stärkas i sin övertygelse. Frankrike har intervenerat militärt ett flertal gånger, i Mali i januari 2013 (Opération Serval) och i Centralafrikanska republiken i december 2013 (Opération Sangari).

Speciellt interventionen i Mali anses vara en vattendelare. Den har verkat opinionsbildande för en ökad aktivitet för franska intressen i Afrika och har lett till en större legitimitet för fransk närvaro. De som velat ha fortsatt starka band mellan Frankrike och Afrika har vunnit mark.

Det var i januari 2013 som Frankrike beslöt att militärt slå ned ett uppror i norra Mali. Tuareger och en salafistisk rörelse hotade att ta över hela Mali. Operationen (”Opération Serval”) varade till och med juli 2014. Frankrike mobiliserade styrkor från flera militärbaser i regionen och stoppade rebellernas framfart. Insatsen lyckades väl och ett val hölls i juli 2013.

De som hävdat att Frankrike inte längre har militära mål i Afrika kan därför sägas ha fel. Organisationen ”Survie” som tillhör de mest envisa belackarna av fransk neo-kolonialism i Afrika menar i boken ”Françafrique, la famille recomposée” att den franske presidenten François Hollande nu fortsätter traditionen med nära band till Afrika. Trots att FN, EU och andra afrikanska stater medverkar på ett eller annat plan (t.ex. deltar även Sverige i Mali) så är Frankrike ledande. Ett flertal toppmöten med afrikanska ledare har hållits i Paris och rollen som ”Afrikas gendarm” som kritiserats har återtagits.

Survie anser att de nära relationerna mellan Afrika och Frankrike har utvecklats men i grunden inte förändrats. ELF-skandalen, berömd för att ha avslöjat oljebolaget ELF:s ljusskygga verksamhet i Afrika och de olagliga transaktionerna mellan franska politiska partier och diktatorer i Afrika, ledde till att bolaget fusionerade med ett annat bolag, Total, och lades ner. Total, å sin sida, är inte specifikt intresserat av Afrika utan är ett internationellt bolag med intressen i hela världen.

Men verksamheten finns kvar i Afrika. Globaliseringen har öppnat för konkurrens vilket gjort att marknadsandelarna minskat men eftersom ekonomierna i Afrika växer så har vinsterna bestått.

Hollande har börjat skapa sitt eget nätverk i Afrika menar Survie, precis som Chirac och Mittérand gjorde före honom. En eventuell tacksamhetsskuld från de hjälpta länderna Mali och Centralafrikanska Republiken kan leda till nya kontrakt. Att få tillbaka vad man satsat är en vanlig tanke i sådana här sammanhang.

Frankrikes inflytande har således ökat militärt och diplomatiskt. Ekonomiskt kommer det nog också en positiv effekt med tiden eftersom banden har förnyats.

Mali-interventionen var en fransk militär seger, men framför allt, en propagandaseger. Frankrike framstår som oumbärligt i regionen när det gäller kampen mot terrorism. Även insatsen i Centralafrikanska Republiken ser ut att åtminstone inte bli något fiasko.

Hur det utvecklas i framtiden för Frankrike i Afrika är svårt att sia om. Nya operationer för att upprätthålla stabiliteten har igångsatts. Hollande har sagt att Frankrike inte längre styr över vem som leder de gamla kolonierna i Afrika.  Nedmonteringen av ELF och bortdöendet av det gamla gardet som verkade i Afrika sedan De Gaulles tidevarv har inneburet att de flest bedömare anser att nya tider har inträtt, med mindre fransk inblandning. Survie tycker annorlunda. Återstår att se vem som får rätt. Förmodligen ligger det något i bådas ståndpunkter.


31 oktober 2015

Om afrikanskt diplomatiskt motstånd mot kolonialmakterna

Göran Dahlgren

Under 1960-talet, när Afrika-studier ännu var i sin linda, var kunskapen om relationerna mellan de gamla afrikanska rikena och kolonialmakterna rudimentära. Man menade då att det fanns två typer av reaktioner från de afrikanska ledarnas sida: underkastelse eller militär konfrontation. De som underkastade sig västmakterna kallades ”kollaboratörer” och de som motstod med vapen i hand sågs som hjältar.

Detta synsätt har nyanserats under decenniernas gång. Kunskaperna om kontakterna mellan de europeiska länderna och de afrikanska rikena har ökat väsentligt.

I ”African Perspectives on Colonialisation” ägnar A. Adu Boahen ett kapitel åt frågan där han för fram argument för en annan bild av de afrikanska härskarnas beteende i kontakten med kolonialmakterna. De bemötte väst med flera strategier än bara med underkastelse eller väpnat motstånd.

Det Boahen främst för fram i sin analys är det faktum att långvariga diplomatiska förbindelser inleddes mellan kolonialmakterna och de afrikanska härskarna. Till en början rådde en jämbördighet i de diplomatiska relationerna. Man förhandlade mellan suveräna stater. I dessa förhandlingar ingicks bilaterala avtal som reglerade relationerna. Man förhandlade om ekonomiska förbindelser och om geostrategiska frågor. De afrikanska ledarna behövde ofta stärka sin position gentemot inre och yttre fiender och att ingå i allians, som det ofta var fråga om, var rationellt och klokt.

Författaren vänder sig mot att uppfatta militärt motstånd som den enda formen av avståndstagande och uttryck för motstånd. De flesta stater i Afrika hävdade sin rätt till oavhängighet och motstod kolonialmaktens maktanspråk. De ville vara självständiga och förhandlade om ekonomiska frågor och om beskydd. De såg sig på samma nivå som kolonialmakten och behandlades åtminstone officiellt med respekt till en början av kolonialmakterna.

Boahen föreslår fyra kategorier av reaktion hos de afrikanska härskarna på västmakternas diplomatiska och militära framstötar: underkastelse (som förekom), allians och konfrontation. Kategorin konfrontation delar han in i två typer, militär konfrontation och fredlig konfrontation eller diplomati.

En mängd exempel på de olika typerna av bemötande räknas upp av Baohen. Många av Yoruba-staterna gav upp utan strid. I södra Afrika underkastade sig Sotho-folket, Tswana och Lozi. I Senegambia fanns också exempel på stater som inte bjöd militärt motstånd. I många stater ingicks bilaterala avtal om beskydd och handel, t.ex. i Asanti-riket eller Tukulor-riket som mer ingående granskas av Boahen. Ofta finns en lång rad avtal som i slutändan kolonialmakterna bryter emot. Relationerna avslutas med regelrätta fälttåg där de afrikanska rikena besegras militärt.

De flesta afrikanska stater var således inte ”kollaboratörer” enligt Boahen och många som anklagats för det har inte förståtts på rätt sätt. Termen ”kollaboratör” har dessutom en sådan negativ klang att den bör undvikas. Situationen i Afrika under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet är en helt annan än den som rådde i Europa under nazismen (det är den kontexten det implicit refereras till).
De afrikanska ledarna handlade rationellt och försökte inte skaffa sig egna fördelar eller gynna västmakterna med sitt agerande utan ville värna sina länders intressen utan att ge vika diplomatiskt.

Ett exempel på en afrikansk härskare som felaktigt beskyllts för att vara ”kollaboratör”, enligt Boahen, är Sheikh Ahmadou (Tall), ledare för Tukulor-imperiet, som låg i det som i dag är Senegal och Guinea. Han ingick i början en allians med Frankrike, kolonialstaten i fråga, vilket kan försvaras. Hans rike var instabilt, med många upproriska folk.  Dessutom gjorde släktingar anspråk på hans tron. Att ingå allians med fransmännen värnade riket. 1878 slöts det första avtalet. Två år senare får han militärt bistånd i form av vapen och ett löfte att Frankrike aldrig ska invadera hans territorium eller bygga befästningar där. Avtalet hade varit framgångsrikt om Frankrike hållit sina löften. Men det gjorde inte Frankrike. 1891 besegras Tukulor-riket militärt. Endast under de sista två åren överger Sheikh Ahmadou de diplomatiska ansträngningarna och tar till vapen, men förgäves.

Var Sheikh Ahmadou en ”kollaboratör? Enligt Boahem var han inte det. Han bjöd motstånd med diplomati, handlade rättrådigt och rationellt men sveks av kolonialmakten. Många härskare som kallats kollaboratörer ingick allianser med kolonialmakterna för att främja sitt rike och inte för att vara inkräktarna till lags. De ville sitt lands bästa, förbli suveräna och självständiga stater. De gjorde motstånd på diplomatisk väg. När sedan de flesta övergår till militär konfrontation när inga andra möjligheter står till buds så faller dikotomin mellan ”kollaboratörer” och motståndshjältar.

Boahen avslutar kapitlet med att berätta om två motståndshjältar i kolonialkrigen: Samori Ture, som ledde Wassoulou-riket, och kejsar Menelik II av Etiopien. Båda hade stora arméer (Menelik uppbådade 100 000 man i slaget vid Adowa 1896, Ture hade 30 000 i sitt infanteri och 3000 kavallerister). De var också beväpnade med moderna vapen vilket gjorde att de kunde mäta sig med kolonialmakterna. Från 1882 till 1898 motstod Ture Frankrike men togs till slut till fånga och avled några år senare.

De flesta afrikanska stater reagerade med diplomati (”fredlig konfrontation”) till en början men övergick sedan till militärt motstånd. Skillnaden i numerär och militär utrustning var avgörande. Likaledes, menar Boahen, kan avsaknaden av allianser mellan afrikanska stater mot västmakterna ha spelat in. Kolonialmakterna kunde spela ut de afrikanska rikena mot varandra och enkelt besegra dem en efter en.


21 september 2015

Om nationallitteraturer i Afrika söder om Sahara

Göran Dahlgren

Man kan undra över litteraturen i Afrika. Hur ser den ut? Hur utvecklad är den? Finns det några nationallitteraturer? Hur är det med språkproblematiken, det finns ju så många afrikanska språk och hur ställer sig författarna inför frågan om kolonialspråkens dominans?

Bernth Lindfors begrundar dessa frågor i några artiklar i boken ”African textualities. Texts, Pre-texts and Contexts of African Literature”. På frågan om det finns några nationallitteraturer i Afrika söder om Sahara svarar han nekande: ”Nej - åtminstone inte än” (artikeln är publicerad 1997) ”Vilka standardkriterier man än väljer för att mäta en litteraturs nationella karaktär - språk, ämnesval, stil, publik, kvantitet och kvalitet, enhetlig världsåskådning - så kan inte moderna afrikanska litteraturer räknas som fullskaligt litterärt oberoende” (sid. 121).

Det första problemet har att göra med de afrikanska ländernas beskaffenhet. De är inte i egentlig mening nationer. Inre spänning, konflikter, ibland rena inbördeskrig gör att stabiliteten saknas för att nationer ska formas.

Länderna är för kulturellt heterogena för att nationallitteraturer ska uppstå. Den berömda gränsdragningen på Berlinkonferensen 1884-85 gjorde att många afrikanska kulturer splittrades och hamnade i olika länder.  Ewe-folket, t.ex. som bodde i vad som kallades Guldkusten i Västafrika, delades så att det hamnade i tre olika kultursfärer, den engelska, den franska och den tyska.

En svårighet för nationer att växa fram har varit den mängd språk som talas i de afrikanska länderna. Det är svårt för en litteratur att växa fram om man inte kan enas om vilket språk som ska användas. Därför har man oftast skrivit på kolonialspråket. Endast på femtio afrikanska språk finns det litterära alster, skriver Lindfors (av cirka tusen). 58% av all afrikanskspråkig litteratur har skrivits på sex språk: sydsotho, xlosa, zulu, nordsotho, swahili och yoruba. De flesta av dessa finns i Sydafrika där de befordrades av politiska skäl (kulturerna skulle skiljas åt).

När det gäller litteraturen på afrikanska språk, dess historia, så var den första litteraturen ofta skriven för eleverna i missionsskolor. Det var moralistiska skrifter riktad mot en yngre publik.
De som skrev på kolonialspråket kunde skapa för vuxna men var tvungna att anpassa sig till att skriva för en publik utomlands, i Europa och USA. De var tvungna att översätta alla afrikanska termer till de europeiska språken och hämtade ofta material från etnografin när de skulle beskriva afrikanska kulturer.

Ett annat problem som gjorde att en nationallitteratur inte skapades var den omfattande analfabetismen vilket ledde till att publiken än mer begränsades till den europeiska och amerikanska. I hemlandet kunde endast en elit läsa den.

För att en nationallitteratur ska uppstå måste den uppvisa karakteristiska drag som skiljer den från andra länders litteratur. De afrikanska ländernas litteratur behandlar ofta teman som svårigheterna att finna sin identitet, konflikten mellan tradition och modernitet, utvecklingen från en koloni till självständigheten. Men dessa fenomen delas av många afrikanska länder och därför blir de olika ländernas litteratur likartad. Den blir regional, eller till och med, kontinental.

Med några få undantag är en nationallitteratur på ett afrikanskt språk en omöjlighet, menar Lindfors. Det blir en etnisk litteratur som bara existerar som pendang till litteraturen på kolonialspråket.

Undantagen som Lindfors pekar på är litteraturerna på sydsotho i Lesotho och swahili i Tanzania. Sydsotho talas av de allra flesta i Lesotho, ett land vars territorium ligger omringat av det sydafrikanska. Här finns relativt lång litterär tradition med åtminstone en berömd författare (Thomas Mofolo). Men sydsotho talas också i Sydafrika. Om det inte uppstår några distinkta särdrag mellan litteraturen i Lesotho och den i Sydafrika kan man ifrågasätta om det uppstått någon nationallitteratur.

Swahili talas och skrivs i Tanzania, Kenya, Malawi, Uganda och Kongo-Kinshasa. Det är främst i Kenya och Tanzania som kulturen är stark med en litterär tradition. Men även här ställer sig Lindfors tvekande till att kalla litteraturen för en tanzaniansk eller kenyansk nationallitteratur. De flesta av dagens swahilitalare känner ingen samhörighet med den klassiska traditionen som utvecklades främst i samhällena på östkusten, t.ex. på Zanzibar, som länge inte tillhörde samma koloni som fastlandet. Är den tidiga swahilikulturen från Zanzibar då tanzaniansk?

När det gäller eventuella nationallitteraturer på europeiska språk skriven av svarta afrikaner nämner Lindfors två länder som han menar kommit längst: Nigeria och Sydafrika.

Nigeria är det land som haft flest författare de senaste 60 åren. Det har funnits dramatiker, romanförfattare, poeter av vilka en fått nobelpriset (Wole Soyinka). När det gäller kvantitet och kvalitet är Nigeria i tätposition i Afrika söder om Sahara. Litterära teman existerar som t.ex. inbördeskriget i Biafra, beskrivningen av de traditionella samhällen, det nya självständiga Nigerias historiska erfarenheter.

I fallet Sydafrika är den svarta litteraturen präglad av motståndet mot apartheid. En karakteristisk genre är självbiografiska berättelser om livet för förtryckta afrikaner i ett samhälle styrt av vita, ofta skrivna i exil. Litteraturen hyser både noveller dramer och romaner. Den sydafrikanska litteraturen skriven av svarta kan med tiden utvecklas till en nationallitteratur, menar Lindfors.



6 september 2015

Om politiska partier i Afrika

Göran Dahlgren

I en artikel med titeln « Political Parties, Elections and Patronage. Random thoughts on Neo-Partrimonialism and African Democratization » publicerad i “Votes, Money and Violence. Political Parties and Elections in Sub-Saharan Africa” gör E. Gyimah-Boadi några reflektioner kring den politiska kulturen i de nya demokratierna i Afrika. Mycket skiljer sig i Afrika från de västliga länderna när det gäller partiväsen, val och samhällsstruktur.
Det finns i Afrika två typer av partier hävdar författaren. Den första gruppen består av äldre partier som gått segrande ur frihetsrörelsernas strider på 50- 60- och 70-talen. Dessa blev dominerande partier som härskade oinskränkt. De var kärnan i enpartistater. Exempel är Zimbabwe African National Union-Patriotic Front (ZANU-PF), Kenyan National Union (KANU) United National Independance Parti (UNIP i Zambia) och Parti Démocratique de Côte d’Ivoire (PDCI, i Elfenbenskusten).
Den andra gruppen inkluderar diverse partier som bildats av demokratiförespråkare och oppositionella organisationer. Många skapades i början av 90-talet. Här kan nämnas som exempel Movement for Multi-Party Democracy (MMD i Zambia), National Patriotic Party (NPP, i Ghana), Alliance for Democracy in Mali (ADEMA) och Alliance for Democracy (AFORD, i Malawi).
De två typerna av partier har flera saker gemensamt trots skillnaderna. De har få medlemmar och inte många partivolontärer. De som engagerar sig förväntar sig belöning i form av pengar eller framtida gentjänster. Partierna är auktoritära och toppstyrda. Interna demokratiska procedurer saknas. Partierna kräver lojalitet gentemot ledaren.
Partier räknas främst som medel att tillskansa sig makten. Tvärt emot vad som karakteriserar partier i demokratierna i Väst så finns ingen egentlig folkrepresentation, de tjänar inte syftet att leda till konfliktlösningar, organiserad opposition eller ansvarstagande. Därför är aktiviteten låg i partierna mellan valen. Dessutom har partierna sällan några program som de presenterar och ideologiskt färgade positioner saknas. De saknar också analysinstrument och har oftast inga tankesmedjor.
Valen har också sina särskilda kännetecken som skiljer dem från valen i liberala demokratier i Väst. De är ofta riggade. De är fria från debattämnen och ingen driver valrörelse genom att föra fram ett politiskt program. Valen kretsar kring ledarfigurer, symboler och inte kring valfrågor. Mobilisering av väljare sker ofta på etnisk och regional grund vilket speglar en brist på politiska visioner och ideologiska skillnader mellan partierna.
I valen har sittande regering ett stort övertag gentemot oppositionen. En mängd sätt finns att utnyttjat sin maktposition till att vinna val. Det ledande partiet kontrollerar valrörelsen på olika sätt. Donationer till det egna partiet kan tvingas fram, man köper affärsmän och enrollerar makthavare på lägre nivå som sedan betalas tillbaka vid en eventuell valseger. Man driver populära projekt, speciellt om det är valår. Valmyndigheterna står under regeringens kontroll och kan användas för att styra logistik och planering. Oppositionen kan hindras att driva sin kampanj genom att t.ex. förhindras tillträde till media, regeringen kan använda statliga tvångsmedel för att hindra oppositionen från att organisera sig. Den kan också stoppa privat finansiering av oppositionen genom att hindra företag som stöder oppositionen från att verka.
Valen leder ofta till sociala spänningar och politisk instabilitet. Endast ett fåtal av valen i Afrika har klarat sig från sådana problem. Detta har också lett till en misstro mot demokratiska processer och ett avståndstagande från politik.
Denna styrelseform brukar av forskarna kallas neo-patrimonialism och författaren använder termen i sin titel till artikeln men ägnar sig inte åt att diskutera begreppet. Med neo-patrimonialism brukar avses en form av den weberska termen ”patrimonialism” som betecknar personliga band mellan makthavare och militära och religiösa ledare. Weber fann dessa strukturer i olika samhällen och stater genom historien t.ex. under antiken eller feodalismen. Neo-patrimonialism skulle vara ett liknande fenomen men förhärskande i moderna stater med rationella samhällsstrukturer, byråkrati och administration.
Enligt författaren är neo-patrimonialismen den rådande ordningen i Afrikas nya demokratier. Den styr hur korruptionen blir den viktigaste faktorn i de nya demokratierna. Efter valet, skriver författaren, samlas alla kring vinnaren och lovord från alla håll strömmar in. Affärsmän står i kö för att få stöd och lättnader i from av skattereduktioner, låneavskrivningar, hjälp i rättsfall etc. Andra ansluter sig för att få en attraktiv post inom administrationen eller någon annan favör.
Trots detta, avslutar Boadi, finns det hopp om förändring. Det finns många exempel på där oppositionen segrar trots de dåliga förutsättningarna. De senaste åren kan flera exempel nämnas t.ex. Good-Luck Jonathans valförlust i Nigeria 2015 och Abdoulay Wades nederlag i valet 2012 i Senegal. Glädjande är att dessa makthavare inte klamrat sig fast vid makten utan erkänt valresultatet och avgått.
Det råder ingen tvekan om att afrikanska demokratier har en lång väg att vandra tills den demokratiska utvecklingen utvecklas till en sakfrågebaserad politisk kultur. Men det finns som sagt hopp. Dock kan detta ta tid. I de västliga länderna tog den demokratiska utvecklingen tid att mogna, många decenniers politiska strider ledde fram till etablerandet av fungerande demokratier. Att det tar tid även i Afrika är naturligt.



23 juni 2015

Farväl till euron?

Cecilia Viklund

                      "Vill vi leva i en Europeisk Union som ser som sin uppgift att göra mos av stolta nationer för att  hålla andra nationer i ett tillstånd av svagsint skräck? Vi har stått inför sådana dilemman förr och reagerat storartat. Vi måste göra det igen." Yanis Varoufakis                         


Passioner kan sluta illa. Greklands nye finansminister Yanis Varoufakis i Syriza talar ofta om den dödliga omfamningen mellan konkursmässiga banker och lika konkursmässiga nationalstater.
     Greklands 12 år gamla åtrå till euron tycks nu vara på väg att döda landet genom kvävning. Euron innebar "billiga pengar" på finansiellt nyspråk, det vill säga små underutvecklade länder i Europas periferi kunde få krediter med samma låga ränta som Tyskland. Det finns en ekonomisk teori som säger att med tillräcklig tillgång till kapital uppnår alla länder inom kort tid samma nivå av välstånd. Det är en (av många) ekonomiska teorier som inte tål att granskas mot den realitet i tiden som vi kallar verkligheten. Det massiva inflöde av kapital i Sydeuropa som valutaunionen drog med sig ledde inte till en fantastisk industriell, informationsteknologisk eller ens infrastrukturell utveckling där. Man såg inte hållbara framsteg inom utbildning, forskning eller hälsovård som följd.
     I det korrupta och dysfunktionella politiska system som rådde i Grekland ledde kapitalinflödet till stor offentlig spendering på byggen av olika slag, mest känt kanske olympiastadier till orimliga kostnader, dessutom en ny flygplats, samt ett tunnelbane- och spårvagnsnät i Athen med vackra och effektiva Siemenståg, dessvärre en del av den globala mutskandal det tyska företaget senare avslöjades med. En del av dem var nyttiga satsningar förvisso, men i ett korrupt klimat är det inte bara mutorna som kostar skattepengar, utan de för framför allt med sig ökade kostnader för de dåliga upphandlingar som var mutornas själva grund.
     Att bli medlem i en valutaunion för med sig en radikal och närmast omedelbar prishöjning till nivå med de andra (rikaste) länderna. Löne- och pensionshöjningar följer med nödvändighet i spåren, men släpar efter. Produktiviteten kanske inte alls höjs. I gapet mellan pris- och lönehöjningar skuldsätter sig hushållen, och mellan löneökningar och stagnerad produktivitet öppnar sig en avgrund.
     Ekonomerna Acemoglu och Robinson beskriver i sitt verk Why Nations Fail hur länder med en fungerande representation och delaktighet i politiken och ekonomin för stora befolkningsgrupper och rättssystem leder till välstånd, medan brist på legitimt styre, korruption, politiska eliter som tjänar sina egna syften och rättsosäkerhet i samhället inte i längden kan åstadkomma annat än ekonomisk stagnation eller nedgång. Detta kan vara ett sätt att förklara varför tillgång till kapital i sig inte leder till något välstånd. Demokratiska institutioner och delaktighet tar decennier eller rentav sekler att bygga upp, och pengainflöde in i ett korrupt system kan närmast fördröja denna process.
"NER MED KLEPTOKRATIN"

          Eurozonen skapar sin egen form av dysfunktion och asymmetri. Om Tyskland bara vill exportera, men inte importera i samma mån, flödar ett överskott ut över den södra periferin. När syd som en följd av finanskrisen stryper krediterna flödar detta överskott ut ur eurozonen. Europa blir en exportör av passiva besparingar och deflation, hävdar Yanis Varoufakis. Förutom att Europa själv stagnerar och befinner sig på randen av deflation, påverkar man resten av världsekonomin.
     I The Rotten Heart of Europe beskriver Bernard Connolly, tidigare anställd av EU-kommisionen, hur ERM (the Exchange-Rate Mechanism), förstadiet till EMU och Eurozonen, kollapsade. Att upprätthålla mer eller mindre fasta växelkurser i ett landsöverskridande samarbete utan att ha gemensam ekonomisk politik verkar vara ogörligt i och med den obalans det skapar genom ländernas skiftande import, export, konkurrenskraft och budget. Utan möjlighet att låta valutans värde ta smällarna och bilda en buffert för skiftningarna kommer andra delar av ekonomin att förskjutas. Minnesvärt är Sveriges försök i början av 90-talet då vi knöt kronan till ECU:n, (EU:s då teoretiska valuta), med fasansfulla konsekvenser, och man kunde läsa på löpsedlarna att reporäntan stigit till den surrealistiska nivån 500%.
     Bernard Connolly skildrar från sin plats inifrån EU-kommissionen hur inte ekonomiska, utan maktpolitiska överväganden, framför allt i spelet mellan Frankrike och Tyskland, helt har dominerat, där Tysklands vilja till politisk makt och Frankrikes tro att man ska kunna styra över Tyskland i en valutaunion, har regerat hela processen som sedan lett rakt fram till EMU. Så fort The Rotten Heart of Europe publicerades förlorade Bernard Connolly sitt jobb. Det han kallar för Europas ruttna innanmäte är själva EMU, det som har bildat eurozonen. "För Frankrike (som för Tyskland) har `lika villkor´ på den inre marknaden alltid inneburit en brant lutning till deras fördel - resultatet av införandet av ERM och socialstadgan, båda med intentionen att hålla `perifera´ länder i unionen i ett tillstånd av ekonomisk svaghet och politiskt beroende."
     Grekland, ett dysfunktionellt land som drivits rakt in i den finansiella väggen, blev sedan epicentrum för besparingsåtgärder och insatser av Internationella Valutaunionen (IMF). IMF:s rapport om fondens program i Grekland är full av förvånade uttryck för misstag begångna i all oskuld, ett ständigt skrattretande "oj, vi räknade fel". Allt blev värre än det skulle vara. Inget hjälpte egentligen upp situationen. Inte heller har de mycket stränga besparingarna gjort ekonomin bättre. Siffrorna är i själva verket förfärande: BNP har krympt med 27% sedan krisen började, arbetslösheten är 27%, och statsskulden har överstigit 180% av BNP. Inget tyder på att ekonomin håller på att förbättras.
     Det är i denna situation som Syriza valts, på mandat att omförhandla villkoren för landets nödlån. Förhandlingarna kanske, eller kanske inte, kommer att bli framgångsrika. Den nya regeringen vägrar till exempel att minska pensionerna vilket kreditorerna just nu kräver. Finansminister Yanis Varoufakis säger att med de summor som kreditorerna vill ha skulle det innebära att man utarmar de fattigaste pensionärerna, stryper landets ekonomi ännu mer och ytterligare förvärrar den humanitära krisen i landet. Eftersom bara 9 % av de arbetslösa uppbär ersättning lever många familjer i praktiken på någon släktings ofta rätt usla pension, och detta kan vara deras enda räddning.
     Finansministern kallar den process man hittills har sett i förhållandet mellan Grekland och dess kreditorer för "extend and pretend" - man fortsätter på samma sätt som förut och låtsas att krisen går att lösa med åtstramning och kvävning även om inget tyder på det. Även i IMF:s officiella rapport finns en liknande formulering, att man låtsats som om en skuldavskrivning kunde undvikas, till den delvis inträffade 2012 för första, men troligtvis inte sista gången. Finansminister Varoufakis har presenterat sina förslag till åtgärder tillsammans med sina medförfattare Holland och Galbraith i A Modest Proposal for Resolving the Eurozone Crisisoch senast i Greece´s Proposals to End the Crisis: My intervention at today's Eurogroup. Förslagen är sannerligen modesta: att privatisera statens tillgångar bara då man kan få ett rimligt pris för dem, att få tillgång till unionens investeringsfonder, att på ett organiserat sätt avhjälpa den humanitära krisen i landet, att inte spara mer på pensioner, att omvandla lånen till finansiellt sett bättre fungerande lån.
     Det märkliga är att Syriza-regeringen håller fast vid att bli kvar i eurozonen. Och varför? Det är svårt att se att Grekland någonsin har annat än misär att vänta sig som medlemmar i valutaunionen. Att lämna den nu är naturligtvis en stor risk, och minister Varoufakis har gjort ett förstulet yttrande att det hade varit bättre om man hade behållit drachman. Nu som medlemmar är den officiella hållningen att man absolut ska bli kvar, och att eurozonen för att fungera borde bli en politisk union. Yanis Varoufakis går så långt att han hävdar att de flesta européer vill ha en sådan union. Kan han mena det på allvar? Vilken svensk skulle vilja gå in i en politisk union med Tyskland och Grekland, Italien och Estland? Istället för självstyre? Då vore vi galna. Tillhör även Syriza den politiska elit som tror att deras egenintresse gynnas av eurozonen? Eller har man några rimliga skäl att stanna?
   Om förhandlingarna mellan Grekland och kreditorerna går i stå vet ingen vad som händer, förutom att Grekland då har slut på pengar. Den 30 juni förfaller en miljardskuld till IMF. Christine Lagarde har tydligt sagt att inget uppskov kommer att ges. Om Grekland ställer in den betalningen, har man då uppnått den så fruktade statsbankrutten? Och börjar i så fall dominobrickorna att falla - att man lämnar eurozonen, att andra länder följer med, att hela zonen faller i bitar? Ingen vet.
     När Aristoteles såg ut över Europa såg han inte sitt hemland, han såg ett främmande landskap av heder och stäpper, bebott av primitiva stamfolk, en del av dem ljushyllta med pil och båge förfäder till oss skandinaver. Kommer vi att bilda ett ofrivilligt imperium med de andra stammarna, eller kommer vi att ramla i bitar?
     Vi lever i intressanta tider.

14 juni 2015

Om städer i Afrika

Göran Dahlgren

Enligt den koloniala historietraditionen som var förhärskande under 1800-talet och början på 1900-talet var Afrika inte civiliserat. Där fanns ingen skriv- och räknekonst, ansåg man, ingen handel, inget kulturliv.

Där fanns heller inga städer och detta ansågs vara ännu ett tecken på att det inte var civiliserat. Det är i städerna som allt som räknas till upphöjt kulturellt liv uppstår.

Sålunda, menade man, var de orter som fanns inga riktiga städer eftersom någon skriv- och räknekonst inte uppstått. Betalningsmedel, ett annat tecken på civilisation, fanns heller inte och ingen handel kunde således utvecklas. Ej heller kunde någon monumental arkitektur kunde skådas.

Dessa idéer, delvis framsprungna under inflytandet av kolonialism och rasism, började bestridas under 1900-talets andra hälft. Att Afrika hade upplevt urbanisering var ett uppenbart faktum, tyckte kritikerna av de gamla rasistiska teorierna. En av de första att skriva om detta var Basil Davidsson i boken ”The lost Cities of Africa” som utkom för första gången 1959. I den tar han fram de, för de flesta i Väst vid den tidpunkten, okända städerna på den afrikanska kontinenten.

Boken blir som en introduktion till Afrikas historia, från Egypten, Etiopien och Nubien under antiken till medeltidens berömda ökenstäder som uppstod söder om Sahara. Karavanhandeln med de muslimska rikena i norra Afrika gjorde att stora imperier skapades med stora huvudstäder. Ghana, Mali, Songhay var några av dessa riken. Muslimsk lärdom spreds hit. En av de viktigaste städerna härvidlag var Timbuktu.

Swahilikulturen längs med Afrikas östkust var också relativt okänd i Väst liksom de ruiner efter städer som upptäcktes i södra Rhodesia under 1800-talet. Den största av dem kallas Great Zimbabwe och europeiska forskare kunde inte tänka sig att den byggts av en afrikansk kultur. De måste komma från Mellersta Östern eller Indien.  Enligt en tysk geolog, Mauch, var staden ett verk av någon civiliserad kultur under antiken. Kanske var fortet på en av kullarna på platsen en kopia av Salomos tempel och den stora byggnaden belägen i dalen en kopia av palatset som drottningen av Saba hade bebott i Jerusalem på 100-talet före kristus (Davidson, sid 250).

Enligt Catherine Coquery-Vidrovitch i ”The History of African Cities South of the Sahara” kan antalet städer i Afrika väsentligt öka om kriterierna för vad som krävs för att en ort ska kallas stad förändras. Det kan saknas skriv- och räknekonst, betalningsmedel, monumental arkitektur  men ändå vara fråga om städer.

Det krävs således, enligt henne, att ett överskott av jordbruksprodukter möjliggör att vissa inte behöver arbeta på fälten utan kan syssla med annat. Ett andra kriterium är att handel skapar en köpmannaklass som är specialiserad på att samla in och fördela gods och varor. För det tredje behövs en politisk centralisering där statstjänstemän överinser hur överskottet ska fördelas. De kontrollerar och koordinerar de olika grupperna i samhället och bidrar till stabilitet. Auktoriteten är religiös och militär.

Om dessa villkor är uppfyllda talar vi om städer menar Coquery-Vidrovitch. Och i sådana fall fanns det många städer i Afrika. Vissa folk organiserade sig i stadsstater som t.ex. Yoruba-folket i Nigeria. Varje stad härskade över ett landområde som stod för dess matvaruförsörjning.
Hausa-folket från nuvarande Nigeria och Niger var ett annat folk som byggde städer, enligt Coquery-Vidrovitch’s defintion. Varje stad var omgärdad av murar. De var högt militariserade med kavalleri, musköter och tränade soldater. De blomstrade som mest under 16- och 1700-talen. En av de största städerna var Kano som hade upp till 40 000 invånare (sid 124).

Arkeologer har även funnit tecken på att det funnits städer väsentligt äldre än de städer som växte fram under medeltiden. 1977 upptäcktes en stad kallad Jenne-Jeno i nuvarande Mali där lämningar finns från så tidigt som 1000 år f.kr. Staden började bildas omkring 250 f.kr. Järn var känt från denna tid och koppar finns bevarat från 400-talet e. kr. År 200 e. kr. uppgick befolkningen till ungefär 4000 människor (sid. 46). När staden var som störst täckte den en yta av 80 tunnland (cirka 32 hektar) och omgärdades av en försvarsmur. Man misstänker att den var inbegripen i handel med andra kulturer.  Mycket återstår att gräva ut men det är redan en upptäckt som varit viktig. Den visar att det funnits städer i Afrika söder om Sahara före islams erövringar.

Under koloniseringen av Afrika förändrades gradvis läget för de afrikanska städerna. Många nya skapades av kolonialmakterna, vissa gamla städer marginaliserades medan andra fortsatte att vara centra för administration och handel.

Ännu återstår mycket att upptäcka om det tidiga Afrikas städer. Kolonialismens tes om att det inte funnits städer i Afrika kan inte sägas vara giltig. Städer fanns även om den största delen av invånarna i Afrika var lantbrukare vilket också var fallet i Europa.



  

11 februari 2015

Presentation av ”La promotion de la littérature de l’Afrique subsaharienne par l’État français 1960-1990” på svenska


Göran Dahlgren

Boken ”La promotion de la littérature francophone de l’Afrique subsaharienne par l’État français 1960-1990” försöker redogöra för det statliga franska stödet till franskspråkig litteratur söder om Sahara. Det jag studerat är de vinnande bidragen i en radioteatertävling som anordnades av Radio France Internationale, Frankrikes officiella internationella radiokanal. Tävlingen organiserades från och med 1960-talet till 90-talet.

Det första kapitlet ägnar jag åt teoridiskussioner, definitioner och en presentation av de metoder som använts.I det andra kapitlet går jag igenom litteraturstödets historia i Frankrike från de kungliga eller adliga mecenaterna till 1800-talets autonomi fram till dagens situation där en fri utgivning från förlagen samsas med olika former av statligt litteraturstöd.

Sedan följer en presentation av två ideologier som ligger till grund för stödet till den afrikanska litteraturen söder om Sahara: den om underutveckling och bistånd och den om frankofoni. Jag nämner ett antal nyckelord i dessa ideologiers språkbruk.

Det utförda arbetet av institutioner för att stödja den afrikanska litteraturen kartläggs sedan. Det rör sig om ett antal organisationer och institutioner som under årens lopp stöttat och finansierat afrikansk litteratur, däribland biståndsorgan och departement. Jag ser ansträngningarna som försök att höja den afrikanska litteraturens status och anseende; försök att främja dess symboliska värde.

Jag har använt ett analysinstrument från Gérard Genette för att komma åt främjandet: studiet av texter som omgärdar den litterära texten, förord, omslagstexter, texter som finns i den tryckta boken. Även texter som finns utanför boken men som handlar om litteratur har använts. Alla dessa texter kallar Genette ”paratexter”. Dessa analyseras i ett kapitel.

Boken avslutas med en analys av de teaterpjäser som tar upp underutvecklingsproblematik, förhållandet mellan Frankrike och Afrika, kolonialismens historia, relationerna mellan Väst och Afrika. Här finns en analys av de historiska förutsättningarna för en fredlig samexistens mellan Väst och Afrika som påminner om och tolkar biståndsideologin. Spår från frankofonidiskursen finns också om än i mindre grad. Dessa finns speciellt i paratexterna.

Resultat

Främjandet framstår som en förutsättning för textens existens; publiceringsbeslut, tryckning, distribution, insamling av manuskript genomläsning av tävlingsbidrag, samlandet av en jury, inspelning av radioteatern, etc.  Allt är organiserat och finansierat av Frankrike.

Spåren syns tydligt i paratexterna. Här presenteras tävlingen, författarna porträtteras, omslagen illustrerar ofta det afrikanska på olika sätt, i val av illustration, färger etc.

I den litterära texten däremot uppstår en likhet med ideologidiskurserna endast om handlingen åskådliggör relationer mellan Väst och Afrika eller när underutveckling, fattigdom, underlägsenhet, exploatering av Afrika kommer på tal.

Diskursen om franska språket återkommer i samtalen med författarna som publiceras i en del av böckerna. Här upprepas ofta de idéer om franska språket som uttalas av de institutioner som främjar franskspråkighet.

Kartläggningen av främjandet har visat att många aktörer befinner sig väldigt högt upp i den politiska hierarkin. Utrikesdepartementet (”Ministère des Affaires Étrangères”) visade sig vara viktig i utvecklingen av frankofonin. Även ”Haut Conseil de la Francophonie” (Frankofonins Höga Råd) kan sägas vara ett viktigt organ med franske presidenten som ordförande. Kultursponsringen sköts av ett stort antal organisationer och har med tiden vuxit till den utvecklade internationella samarbetsorganisation  för fransktalande stater som finns idag.

Den afrikanska litteraturen som studerats framstår som extremt osjälvständig, beroende av franskt stöd för sin existens. De som organiserar tävlingen är medvetna om detta och döljer det inte i de tryckta böckernas paratexter. Men de har försökt undvika allt för tydligt samröre med innehållet i pjäserna. 

Ibland blir det tydligt att den hjälpmentalitet som genomsyrar främjandet tar över helt. T.ex. i en bok med två pjäser som korats i litteraturtävlingen, en av Maoundoué Naïndouba, ”L’étudiant de Soweto” (Studenten från Soweto”) och en av Protais Asseng, ”Trop, c’est trop” (”Nu räcker det”) visar omslaget barn i trasiga kläder i en by. Men pjäserna utspelar sig i stadsmiljö och innehåller inga skildringar av fattiga barn. Här har bilden av Afrika som underutvecklat varit viktigare än innehållet i pjäserna, viktigare än det litterära.

Främjandet som avspeglas i paratexterna styr receptionen på ett negativt sätt. En framhjälpt litteratur, en som inte kan stå på egna ben visas fram. I exemplet ovan förstärks fördomarna om Afrika av illustrationen på bokomslaget och läsaren får en felaktig bild av det litterära verket.

Receptionen styrs av främjandet, litteraturen understöds och hjälps fram. I praktiken kan det leda till en okritisk attityd, viljan att bevisa att afrikaner också kan skriva böcker och främjandet blir i första hand en antirasistisk handling, inte en handling som premierar god konst.


Diskussion

Radioteatertävlingen framstår som ett problematiskt främjande. Man kan fråga om det verkligen gynnar framväxten av god litteratur. Motiven till främjandet är i huvudsak politiska om det så är viljan att utveckla Afrika eller sprida franskspråkighet. Man har försökt hjälpa med bistånd men detta bistånd gynnar givarna mer än de som tar emot det.

Man kan diskutera om en sådan hjälp är av godo. Det kommer för det första utifrån. Det är en för afrikanska länder främmande och okunnig aktör, Frankrike, som ligger bakom och finansierar stödet. Afrikanska personer har varit med i korandet av vinnande bidrag men projektet är styrt och planerat från Frankrike.

Hjälpen kommer också uppifrån. Frankrikes status som kulturland och en av världen rikaste länder gör att givaren befinner sig hierarkiskt på en skyhög nivå jämfört med de afrikanska länderna som tar emot hjälpen. Dess litteratur var på 60-talet då projektet initierades nästan obefintlig medan fransk litteratur går många hundra år tillbaka i tiden. Fransk kultur har också varit ledande i Europa under lång tid och vida beundrad.

En tredje problematisk aspekt härrör från den historia som vidhäftar relationen mellan Frankrike och länder i Afrika. Frankrike erövrade stora områden och ockuperade och koloniserade dem. Frankrikes position som gammal kolonialmakt med det arv av förtryck, rasism och nedvärdering av afrikanska samhällen och folk som kännetecknade attityden till Afrika under kolonialismen, gör att misstankar om försök att behålla makt uppstår. I det globala spelet om tillgångar till land, olika naturresurser och marknader vill Frankrike försvara sin position och behålla greppet över länder i Afrika. I de forna kolonierna har de ett övertag som gamla kolonialherrar. Litteraturfrämjande blir i denna kontext ett led i maktspelet kring Afrika. Att man stöttar just franskspråkig litteratur är givetvis inte en slump. Motiven är helt politiska, man konkurrerar med engelskan om det språkliga herraväldet.

Biståndsideologin bakom litteraturfrämjandet kan ifrågasättas. Biståndet som sedan de afrikanska ländernas frigörelse på 60-talet har flödat från Europa och Väst har inga goda resultat att uppvisa. De tusentals miljarder som spenderats i bistånd har inte lett till någon ekonomisk utveckling. Det är troligt att hjälpen inte heller varit effektiv på det kulturella området.

Afrikanska länders censur är också en faktor som hämmar utvecklingen. Biståndsprojekt bedrivs med de afrikanska ländernas samtycke och en fri litteratur kan inte tänkas. Det studerade teatertävlingsprojektet har organiserats som ett samarbete med de afrikanska ländernas nationella radiokanaler och därigenom har länderna kunnat stoppa eventuella oönskade författare eller verk.

Främjandet jag studerat har rört teater, en av de minst representerade i I den afrikanska traditionen. Biståndstanken blir här starkare. Frankrike skapar en repertoar för teater och sponsrar begynnande författarkarriärer. Litteratur uppstår som annars inte hade existerat. De vinnare som koras får möjlighet att studera i Frankrike och på detta sätt stärks Frankrikes position i den kulturella sfären. Stipendiaterna blir beroende av fransk välvilja i sina författarliv.

Avsaknaden av lokal förankring hos hjälpen till de afrikanska länderna riskerar att göra litteraturen främmande för afrikanska förhållanden. Franska språket är ett språk för de rika, de assimilerade, för stadsbor. Det tar inte hänsyn till den mångkulturalism som präglar det afrikanska livet. Det blir tveksamt hur genuin litteraturen blir. Motiven tas från Afrika men språket är finkulturens språk. Är litteraturen relevant eller är det något som framställer afrikanska scener för en västerländsk publik?  I Afrika kan bara ett fåtal tala och skriva god franska. Språkets prestige och dominerande position gör litteraturen till en lyxprodukt; mer så än vad som är fallet i Väst.

Kan ett äkta Afrika gestaltas i den franskspråkiga litteraturen? Försök görs att ”afrikanisera” språket men det blir till artificiella och av författaren uppfunna språkövningar, ej uttryck för en reell språklig verklighet.  I stället skapas en franskspråkig litteratur som blir en fortsättning på kolonialismens civiliseringsiver. Franska språket och biståndsideologin klär kolonialtänkandet i ny dräkt där kulturen blir en arena för påverkan och maktutövning.

I fallet den fransk-afrikanska litteraturen från Afrika söder om Sahara är det tydligt att den i högsta grad är beroende av fransk hjälp för att bli till och distribueras till en läsekrets som finns främst i Frankrike. Den är finansierad och ibland, som i fallet med den studerade radioteatertävlingen, initierad av Frankrike på grund av biståndstänkande eller viljan att främja franskspråkighet.

Kanske kan studien inspirera till en diskussion om litteraturfrämjandet i dagens utvecklade länder, ja, i alla länder, där man reflekterar över litteraturens förhållande till statsmakten och idealet från 1800-talet om en självständig litteratur, fristående från makthavare och mecenater, fokuserad på att skildra samhället och människor på ett ärligt sätt fri från påtryckningar och styrning.