23 juni 2015

Farväl till euron?

Cecilia Viklund

                      "Vill vi leva i en Europeisk Union som ser som sin uppgift att göra mos av stolta nationer för att  hålla andra nationer i ett tillstånd av svagsint skräck? Vi har stått inför sådana dilemman förr och reagerat storartat. Vi måste göra det igen." Yanis Varoufakis                         


Passioner kan sluta illa. Greklands nye finansminister Yanis Varoufakis i Syriza talar ofta om den dödliga omfamningen mellan konkursmässiga banker och lika konkursmässiga nationalstater.
     Greklands 12 år gamla åtrå till euron tycks nu vara på väg att döda landet genom kvävning. Euron innebar "billiga pengar" på finansiellt nyspråk, det vill säga små underutvecklade länder i Europas periferi kunde få krediter med samma låga ränta som Tyskland. Det finns en ekonomisk teori som säger att med tillräcklig tillgång till kapital uppnår alla länder inom kort tid samma nivå av välstånd. Det är en (av många) ekonomiska teorier som inte tål att granskas mot den realitet i tiden som vi kallar verkligheten. Det massiva inflöde av kapital i Sydeuropa som valutaunionen drog med sig ledde inte till en fantastisk industriell, informationsteknologisk eller ens infrastrukturell utveckling där. Man såg inte hållbara framsteg inom utbildning, forskning eller hälsovård som följd.
     I det korrupta och dysfunktionella politiska system som rådde i Grekland ledde kapitalinflödet till stor offentlig spendering på byggen av olika slag, mest känt kanske olympiastadier till orimliga kostnader, dessutom en ny flygplats, samt ett tunnelbane- och spårvagnsnät i Athen med vackra och effektiva Siemenståg, dessvärre en del av den globala mutskandal det tyska företaget senare avslöjades med. En del av dem var nyttiga satsningar förvisso, men i ett korrupt klimat är det inte bara mutorna som kostar skattepengar, utan de för framför allt med sig ökade kostnader för de dåliga upphandlingar som var mutornas själva grund.
     Att bli medlem i en valutaunion för med sig en radikal och närmast omedelbar prishöjning till nivå med de andra (rikaste) länderna. Löne- och pensionshöjningar följer med nödvändighet i spåren, men släpar efter. Produktiviteten kanske inte alls höjs. I gapet mellan pris- och lönehöjningar skuldsätter sig hushållen, och mellan löneökningar och stagnerad produktivitet öppnar sig en avgrund.
     Ekonomerna Acemoglu och Robinson beskriver i sitt verk Why Nations Fail hur länder med en fungerande representation och delaktighet i politiken och ekonomin för stora befolkningsgrupper och rättssystem leder till välstånd, medan brist på legitimt styre, korruption, politiska eliter som tjänar sina egna syften och rättsosäkerhet i samhället inte i längden kan åstadkomma annat än ekonomisk stagnation eller nedgång. Detta kan vara ett sätt att förklara varför tillgång till kapital i sig inte leder till något välstånd. Demokratiska institutioner och delaktighet tar decennier eller rentav sekler att bygga upp, och pengainflöde in i ett korrupt system kan närmast fördröja denna process.
"NER MED KLEPTOKRATIN"

          Eurozonen skapar sin egen form av dysfunktion och asymmetri. Om Tyskland bara vill exportera, men inte importera i samma mån, flödar ett överskott ut över den södra periferin. När syd som en följd av finanskrisen stryper krediterna flödar detta överskott ut ur eurozonen. Europa blir en exportör av passiva besparingar och deflation, hävdar Yanis Varoufakis. Förutom att Europa själv stagnerar och befinner sig på randen av deflation, påverkar man resten av världsekonomin.
     I The Rotten Heart of Europe beskriver Bernard Connolly, tidigare anställd av EU-kommisionen, hur ERM (the Exchange-Rate Mechanism), förstadiet till EMU och Eurozonen, kollapsade. Att upprätthålla mer eller mindre fasta växelkurser i ett landsöverskridande samarbete utan att ha gemensam ekonomisk politik verkar vara ogörligt i och med den obalans det skapar genom ländernas skiftande import, export, konkurrenskraft och budget. Utan möjlighet att låta valutans värde ta smällarna och bilda en buffert för skiftningarna kommer andra delar av ekonomin att förskjutas. Minnesvärt är Sveriges försök i början av 90-talet då vi knöt kronan till ECU:n, (EU:s då teoretiska valuta), med fasansfulla konsekvenser, och man kunde läsa på löpsedlarna att reporäntan stigit till den surrealistiska nivån 500%.
     Bernard Connolly skildrar från sin plats inifrån EU-kommissionen hur inte ekonomiska, utan maktpolitiska överväganden, framför allt i spelet mellan Frankrike och Tyskland, helt har dominerat, där Tysklands vilja till politisk makt och Frankrikes tro att man ska kunna styra över Tyskland i en valutaunion, har regerat hela processen som sedan lett rakt fram till EMU. Så fort The Rotten Heart of Europe publicerades förlorade Bernard Connolly sitt jobb. Det han kallar för Europas ruttna innanmäte är själva EMU, det som har bildat eurozonen. "För Frankrike (som för Tyskland) har `lika villkor´ på den inre marknaden alltid inneburit en brant lutning till deras fördel - resultatet av införandet av ERM och socialstadgan, båda med intentionen att hålla `perifera´ länder i unionen i ett tillstånd av ekonomisk svaghet och politiskt beroende."
     Grekland, ett dysfunktionellt land som drivits rakt in i den finansiella väggen, blev sedan epicentrum för besparingsåtgärder och insatser av Internationella Valutaunionen (IMF). IMF:s rapport om fondens program i Grekland är full av förvånade uttryck för misstag begångna i all oskuld, ett ständigt skrattretande "oj, vi räknade fel". Allt blev värre än det skulle vara. Inget hjälpte egentligen upp situationen. Inte heller har de mycket stränga besparingarna gjort ekonomin bättre. Siffrorna är i själva verket förfärande: BNP har krympt med 27% sedan krisen började, arbetslösheten är 27%, och statsskulden har överstigit 180% av BNP. Inget tyder på att ekonomin håller på att förbättras.
     Det är i denna situation som Syriza valts, på mandat att omförhandla villkoren för landets nödlån. Förhandlingarna kanske, eller kanske inte, kommer att bli framgångsrika. Den nya regeringen vägrar till exempel att minska pensionerna vilket kreditorerna just nu kräver. Finansminister Yanis Varoufakis säger att med de summor som kreditorerna vill ha skulle det innebära att man utarmar de fattigaste pensionärerna, stryper landets ekonomi ännu mer och ytterligare förvärrar den humanitära krisen i landet. Eftersom bara 9 % av de arbetslösa uppbär ersättning lever många familjer i praktiken på någon släktings ofta rätt usla pension, och detta kan vara deras enda räddning.
     Finansministern kallar den process man hittills har sett i förhållandet mellan Grekland och dess kreditorer för "extend and pretend" - man fortsätter på samma sätt som förut och låtsas att krisen går att lösa med åtstramning och kvävning även om inget tyder på det. Även i IMF:s officiella rapport finns en liknande formulering, att man låtsats som om en skuldavskrivning kunde undvikas, till den delvis inträffade 2012 för första, men troligtvis inte sista gången. Finansminister Varoufakis har presenterat sina förslag till åtgärder tillsammans med sina medförfattare Holland och Galbraith i A Modest Proposal for Resolving the Eurozone Crisisoch senast i Greece´s Proposals to End the Crisis: My intervention at today's Eurogroup. Förslagen är sannerligen modesta: att privatisera statens tillgångar bara då man kan få ett rimligt pris för dem, att få tillgång till unionens investeringsfonder, att på ett organiserat sätt avhjälpa den humanitära krisen i landet, att inte spara mer på pensioner, att omvandla lånen till finansiellt sett bättre fungerande lån.
     Det märkliga är att Syriza-regeringen håller fast vid att bli kvar i eurozonen. Och varför? Det är svårt att se att Grekland någonsin har annat än misär att vänta sig som medlemmar i valutaunionen. Att lämna den nu är naturligtvis en stor risk, och minister Varoufakis har gjort ett förstulet yttrande att det hade varit bättre om man hade behållit drachman. Nu som medlemmar är den officiella hållningen att man absolut ska bli kvar, och att eurozonen för att fungera borde bli en politisk union. Yanis Varoufakis går så långt att han hävdar att de flesta européer vill ha en sådan union. Kan han mena det på allvar? Vilken svensk skulle vilja gå in i en politisk union med Tyskland och Grekland, Italien och Estland? Istället för självstyre? Då vore vi galna. Tillhör även Syriza den politiska elit som tror att deras egenintresse gynnas av eurozonen? Eller har man några rimliga skäl att stanna?
   Om förhandlingarna mellan Grekland och kreditorerna går i stå vet ingen vad som händer, förutom att Grekland då har slut på pengar. Den 30 juni förfaller en miljardskuld till IMF. Christine Lagarde har tydligt sagt att inget uppskov kommer att ges. Om Grekland ställer in den betalningen, har man då uppnått den så fruktade statsbankrutten? Och börjar i så fall dominobrickorna att falla - att man lämnar eurozonen, att andra länder följer med, att hela zonen faller i bitar? Ingen vet.
     När Aristoteles såg ut över Europa såg han inte sitt hemland, han såg ett främmande landskap av heder och stäpper, bebott av primitiva stamfolk, en del av dem ljushyllta med pil och båge förfäder till oss skandinaver. Kommer vi att bilda ett ofrivilligt imperium med de andra stammarna, eller kommer vi att ramla i bitar?
     Vi lever i intressanta tider.

14 juni 2015

Om städer i Afrika

Göran Dahlgren

Enligt den koloniala historietraditionen som var förhärskande under 1800-talet och början på 1900-talet var Afrika inte civiliserat. Där fanns ingen skriv- och räknekonst, ansåg man, ingen handel, inget kulturliv.

Där fanns heller inga städer och detta ansågs vara ännu ett tecken på att det inte var civiliserat. Det är i städerna som allt som räknas till upphöjt kulturellt liv uppstår.

Sålunda, menade man, var de orter som fanns inga riktiga städer eftersom någon skriv- och räknekonst inte uppstått. Betalningsmedel, ett annat tecken på civilisation, fanns heller inte och ingen handel kunde således utvecklas. Ej heller kunde någon monumental arkitektur kunde skådas.

Dessa idéer, delvis framsprungna under inflytandet av kolonialism och rasism, började bestridas under 1900-talets andra hälft. Att Afrika hade upplevt urbanisering var ett uppenbart faktum, tyckte kritikerna av de gamla rasistiska teorierna. En av de första att skriva om detta var Basil Davidsson i boken ”The lost Cities of Africa” som utkom för första gången 1959. I den tar han fram de, för de flesta i Väst vid den tidpunkten, okända städerna på den afrikanska kontinenten.

Boken blir som en introduktion till Afrikas historia, från Egypten, Etiopien och Nubien under antiken till medeltidens berömda ökenstäder som uppstod söder om Sahara. Karavanhandeln med de muslimska rikena i norra Afrika gjorde att stora imperier skapades med stora huvudstäder. Ghana, Mali, Songhay var några av dessa riken. Muslimsk lärdom spreds hit. En av de viktigaste städerna härvidlag var Timbuktu.

Swahilikulturen längs med Afrikas östkust var också relativt okänd i Väst liksom de ruiner efter städer som upptäcktes i södra Rhodesia under 1800-talet. Den största av dem kallas Great Zimbabwe och europeiska forskare kunde inte tänka sig att den byggts av en afrikansk kultur. De måste komma från Mellersta Östern eller Indien.  Enligt en tysk geolog, Mauch, var staden ett verk av någon civiliserad kultur under antiken. Kanske var fortet på en av kullarna på platsen en kopia av Salomos tempel och den stora byggnaden belägen i dalen en kopia av palatset som drottningen av Saba hade bebott i Jerusalem på 100-talet före kristus (Davidson, sid 250).

Enligt Catherine Coquery-Vidrovitch i ”The History of African Cities South of the Sahara” kan antalet städer i Afrika väsentligt öka om kriterierna för vad som krävs för att en ort ska kallas stad förändras. Det kan saknas skriv- och räknekonst, betalningsmedel, monumental arkitektur  men ändå vara fråga om städer.

Det krävs således, enligt henne, att ett överskott av jordbruksprodukter möjliggör att vissa inte behöver arbeta på fälten utan kan syssla med annat. Ett andra kriterium är att handel skapar en köpmannaklass som är specialiserad på att samla in och fördela gods och varor. För det tredje behövs en politisk centralisering där statstjänstemän överinser hur överskottet ska fördelas. De kontrollerar och koordinerar de olika grupperna i samhället och bidrar till stabilitet. Auktoriteten är religiös och militär.

Om dessa villkor är uppfyllda talar vi om städer menar Coquery-Vidrovitch. Och i sådana fall fanns det många städer i Afrika. Vissa folk organiserade sig i stadsstater som t.ex. Yoruba-folket i Nigeria. Varje stad härskade över ett landområde som stod för dess matvaruförsörjning.
Hausa-folket från nuvarande Nigeria och Niger var ett annat folk som byggde städer, enligt Coquery-Vidrovitch’s defintion. Varje stad var omgärdad av murar. De var högt militariserade med kavalleri, musköter och tränade soldater. De blomstrade som mest under 16- och 1700-talen. En av de största städerna var Kano som hade upp till 40 000 invånare (sid 124).

Arkeologer har även funnit tecken på att det funnits städer väsentligt äldre än de städer som växte fram under medeltiden. 1977 upptäcktes en stad kallad Jenne-Jeno i nuvarande Mali där lämningar finns från så tidigt som 1000 år f.kr. Staden började bildas omkring 250 f.kr. Järn var känt från denna tid och koppar finns bevarat från 400-talet e. kr. År 200 e. kr. uppgick befolkningen till ungefär 4000 människor (sid. 46). När staden var som störst täckte den en yta av 80 tunnland (cirka 32 hektar) och omgärdades av en försvarsmur. Man misstänker att den var inbegripen i handel med andra kulturer.  Mycket återstår att gräva ut men det är redan en upptäckt som varit viktig. Den visar att det funnits städer i Afrika söder om Sahara före islams erövringar.

Under koloniseringen av Afrika förändrades gradvis läget för de afrikanska städerna. Många nya skapades av kolonialmakterna, vissa gamla städer marginaliserades medan andra fortsatte att vara centra för administration och handel.

Ännu återstår mycket att upptäcka om det tidiga Afrikas städer. Kolonialismens tes om att det inte funnits städer i Afrika kan inte sägas vara giltig. Städer fanns även om den största delen av invånarna i Afrika var lantbrukare vilket också var fallet i Europa.