21 september 2015

Om nationallitteraturer i Afrika söder om Sahara

Göran Dahlgren

Man kan undra över litteraturen i Afrika. Hur ser den ut? Hur utvecklad är den? Finns det några nationallitteraturer? Hur är det med språkproblematiken, det finns ju så många afrikanska språk och hur ställer sig författarna inför frågan om kolonialspråkens dominans?

Bernth Lindfors begrundar dessa frågor i några artiklar i boken ”African textualities. Texts, Pre-texts and Contexts of African Literature”. På frågan om det finns några nationallitteraturer i Afrika söder om Sahara svarar han nekande: ”Nej - åtminstone inte än” (artikeln är publicerad 1997) ”Vilka standardkriterier man än väljer för att mäta en litteraturs nationella karaktär - språk, ämnesval, stil, publik, kvantitet och kvalitet, enhetlig världsåskådning - så kan inte moderna afrikanska litteraturer räknas som fullskaligt litterärt oberoende” (sid. 121).

Det första problemet har att göra med de afrikanska ländernas beskaffenhet. De är inte i egentlig mening nationer. Inre spänning, konflikter, ibland rena inbördeskrig gör att stabiliteten saknas för att nationer ska formas.

Länderna är för kulturellt heterogena för att nationallitteraturer ska uppstå. Den berömda gränsdragningen på Berlinkonferensen 1884-85 gjorde att många afrikanska kulturer splittrades och hamnade i olika länder.  Ewe-folket, t.ex. som bodde i vad som kallades Guldkusten i Västafrika, delades så att det hamnade i tre olika kultursfärer, den engelska, den franska och den tyska.

En svårighet för nationer att växa fram har varit den mängd språk som talas i de afrikanska länderna. Det är svårt för en litteratur att växa fram om man inte kan enas om vilket språk som ska användas. Därför har man oftast skrivit på kolonialspråket. Endast på femtio afrikanska språk finns det litterära alster, skriver Lindfors (av cirka tusen). 58% av all afrikanskspråkig litteratur har skrivits på sex språk: sydsotho, xlosa, zulu, nordsotho, swahili och yoruba. De flesta av dessa finns i Sydafrika där de befordrades av politiska skäl (kulturerna skulle skiljas åt).

När det gäller litteraturen på afrikanska språk, dess historia, så var den första litteraturen ofta skriven för eleverna i missionsskolor. Det var moralistiska skrifter riktad mot en yngre publik.
De som skrev på kolonialspråket kunde skapa för vuxna men var tvungna att anpassa sig till att skriva för en publik utomlands, i Europa och USA. De var tvungna att översätta alla afrikanska termer till de europeiska språken och hämtade ofta material från etnografin när de skulle beskriva afrikanska kulturer.

Ett annat problem som gjorde att en nationallitteratur inte skapades var den omfattande analfabetismen vilket ledde till att publiken än mer begränsades till den europeiska och amerikanska. I hemlandet kunde endast en elit läsa den.

För att en nationallitteratur ska uppstå måste den uppvisa karakteristiska drag som skiljer den från andra länders litteratur. De afrikanska ländernas litteratur behandlar ofta teman som svårigheterna att finna sin identitet, konflikten mellan tradition och modernitet, utvecklingen från en koloni till självständigheten. Men dessa fenomen delas av många afrikanska länder och därför blir de olika ländernas litteratur likartad. Den blir regional, eller till och med, kontinental.

Med några få undantag är en nationallitteratur på ett afrikanskt språk en omöjlighet, menar Lindfors. Det blir en etnisk litteratur som bara existerar som pendang till litteraturen på kolonialspråket.

Undantagen som Lindfors pekar på är litteraturerna på sydsotho i Lesotho och swahili i Tanzania. Sydsotho talas av de allra flesta i Lesotho, ett land vars territorium ligger omringat av det sydafrikanska. Här finns relativt lång litterär tradition med åtminstone en berömd författare (Thomas Mofolo). Men sydsotho talas också i Sydafrika. Om det inte uppstår några distinkta särdrag mellan litteraturen i Lesotho och den i Sydafrika kan man ifrågasätta om det uppstått någon nationallitteratur.

Swahili talas och skrivs i Tanzania, Kenya, Malawi, Uganda och Kongo-Kinshasa. Det är främst i Kenya och Tanzania som kulturen är stark med en litterär tradition. Men även här ställer sig Lindfors tvekande till att kalla litteraturen för en tanzaniansk eller kenyansk nationallitteratur. De flesta av dagens swahilitalare känner ingen samhörighet med den klassiska traditionen som utvecklades främst i samhällena på östkusten, t.ex. på Zanzibar, som länge inte tillhörde samma koloni som fastlandet. Är den tidiga swahilikulturen från Zanzibar då tanzaniansk?

När det gäller eventuella nationallitteraturer på europeiska språk skriven av svarta afrikaner nämner Lindfors två länder som han menar kommit längst: Nigeria och Sydafrika.

Nigeria är det land som haft flest författare de senaste 60 åren. Det har funnits dramatiker, romanförfattare, poeter av vilka en fått nobelpriset (Wole Soyinka). När det gäller kvantitet och kvalitet är Nigeria i tätposition i Afrika söder om Sahara. Litterära teman existerar som t.ex. inbördeskriget i Biafra, beskrivningen av de traditionella samhällen, det nya självständiga Nigerias historiska erfarenheter.

I fallet Sydafrika är den svarta litteraturen präglad av motståndet mot apartheid. En karakteristisk genre är självbiografiska berättelser om livet för förtryckta afrikaner i ett samhälle styrt av vita, ofta skrivna i exil. Litteraturen hyser både noveller dramer och romaner. Den sydafrikanska litteraturen skriven av svarta kan med tiden utvecklas till en nationallitteratur, menar Lindfors.



6 september 2015

Om politiska partier i Afrika

Göran Dahlgren

I en artikel med titeln « Political Parties, Elections and Patronage. Random thoughts on Neo-Partrimonialism and African Democratization » publicerad i “Votes, Money and Violence. Political Parties and Elections in Sub-Saharan Africa” gör E. Gyimah-Boadi några reflektioner kring den politiska kulturen i de nya demokratierna i Afrika. Mycket skiljer sig i Afrika från de västliga länderna när det gäller partiväsen, val och samhällsstruktur.
Det finns i Afrika två typer av partier hävdar författaren. Den första gruppen består av äldre partier som gått segrande ur frihetsrörelsernas strider på 50- 60- och 70-talen. Dessa blev dominerande partier som härskade oinskränkt. De var kärnan i enpartistater. Exempel är Zimbabwe African National Union-Patriotic Front (ZANU-PF), Kenyan National Union (KANU) United National Independance Parti (UNIP i Zambia) och Parti Démocratique de Côte d’Ivoire (PDCI, i Elfenbenskusten).
Den andra gruppen inkluderar diverse partier som bildats av demokratiförespråkare och oppositionella organisationer. Många skapades i början av 90-talet. Här kan nämnas som exempel Movement for Multi-Party Democracy (MMD i Zambia), National Patriotic Party (NPP, i Ghana), Alliance for Democracy in Mali (ADEMA) och Alliance for Democracy (AFORD, i Malawi).
De två typerna av partier har flera saker gemensamt trots skillnaderna. De har få medlemmar och inte många partivolontärer. De som engagerar sig förväntar sig belöning i form av pengar eller framtida gentjänster. Partierna är auktoritära och toppstyrda. Interna demokratiska procedurer saknas. Partierna kräver lojalitet gentemot ledaren.
Partier räknas främst som medel att tillskansa sig makten. Tvärt emot vad som karakteriserar partier i demokratierna i Väst så finns ingen egentlig folkrepresentation, de tjänar inte syftet att leda till konfliktlösningar, organiserad opposition eller ansvarstagande. Därför är aktiviteten låg i partierna mellan valen. Dessutom har partierna sällan några program som de presenterar och ideologiskt färgade positioner saknas. De saknar också analysinstrument och har oftast inga tankesmedjor.
Valen har också sina särskilda kännetecken som skiljer dem från valen i liberala demokratier i Väst. De är ofta riggade. De är fria från debattämnen och ingen driver valrörelse genom att föra fram ett politiskt program. Valen kretsar kring ledarfigurer, symboler och inte kring valfrågor. Mobilisering av väljare sker ofta på etnisk och regional grund vilket speglar en brist på politiska visioner och ideologiska skillnader mellan partierna.
I valen har sittande regering ett stort övertag gentemot oppositionen. En mängd sätt finns att utnyttjat sin maktposition till att vinna val. Det ledande partiet kontrollerar valrörelsen på olika sätt. Donationer till det egna partiet kan tvingas fram, man köper affärsmän och enrollerar makthavare på lägre nivå som sedan betalas tillbaka vid en eventuell valseger. Man driver populära projekt, speciellt om det är valår. Valmyndigheterna står under regeringens kontroll och kan användas för att styra logistik och planering. Oppositionen kan hindras att driva sin kampanj genom att t.ex. förhindras tillträde till media, regeringen kan använda statliga tvångsmedel för att hindra oppositionen från att organisera sig. Den kan också stoppa privat finansiering av oppositionen genom att hindra företag som stöder oppositionen från att verka.
Valen leder ofta till sociala spänningar och politisk instabilitet. Endast ett fåtal av valen i Afrika har klarat sig från sådana problem. Detta har också lett till en misstro mot demokratiska processer och ett avståndstagande från politik.
Denna styrelseform brukar av forskarna kallas neo-patrimonialism och författaren använder termen i sin titel till artikeln men ägnar sig inte åt att diskutera begreppet. Med neo-patrimonialism brukar avses en form av den weberska termen ”patrimonialism” som betecknar personliga band mellan makthavare och militära och religiösa ledare. Weber fann dessa strukturer i olika samhällen och stater genom historien t.ex. under antiken eller feodalismen. Neo-patrimonialism skulle vara ett liknande fenomen men förhärskande i moderna stater med rationella samhällsstrukturer, byråkrati och administration.
Enligt författaren är neo-patrimonialismen den rådande ordningen i Afrikas nya demokratier. Den styr hur korruptionen blir den viktigaste faktorn i de nya demokratierna. Efter valet, skriver författaren, samlas alla kring vinnaren och lovord från alla håll strömmar in. Affärsmän står i kö för att få stöd och lättnader i from av skattereduktioner, låneavskrivningar, hjälp i rättsfall etc. Andra ansluter sig för att få en attraktiv post inom administrationen eller någon annan favör.
Trots detta, avslutar Boadi, finns det hopp om förändring. Det finns många exempel på där oppositionen segrar trots de dåliga förutsättningarna. De senaste åren kan flera exempel nämnas t.ex. Good-Luck Jonathans valförlust i Nigeria 2015 och Abdoulay Wades nederlag i valet 2012 i Senegal. Glädjande är att dessa makthavare inte klamrat sig fast vid makten utan erkänt valresultatet och avgått.
Det råder ingen tvekan om att afrikanska demokratier har en lång väg att vandra tills den demokratiska utvecklingen utvecklas till en sakfrågebaserad politisk kultur. Men det finns som sagt hopp. Dock kan detta ta tid. I de västliga länderna tog den demokratiska utvecklingen tid att mogna, många decenniers politiska strider ledde fram till etablerandet av fungerande demokratier. Att det tar tid även i Afrika är naturligt.