21 september 2015

Om nationallitteraturer i Afrika söder om Sahara

Göran Dahlgren

Man kan undra över litteraturen i Afrika. Hur ser den ut? Hur utvecklad är den? Finns det några nationallitteraturer? Hur är det med språkproblematiken, det finns ju så många afrikanska språk och hur ställer sig författarna inför frågan om kolonialspråkens dominans?

Bernth Lindfors begrundar dessa frågor i några artiklar i boken ”African textualities. Texts, Pre-texts and Contexts of African Literature”. På frågan om det finns några nationallitteraturer i Afrika söder om Sahara svarar han nekande: ”Nej - åtminstone inte än” (artikeln är publicerad 1997) ”Vilka standardkriterier man än väljer för att mäta en litteraturs nationella karaktär - språk, ämnesval, stil, publik, kvantitet och kvalitet, enhetlig världsåskådning - så kan inte moderna afrikanska litteraturer räknas som fullskaligt litterärt oberoende” (sid. 121).

Det första problemet har att göra med de afrikanska ländernas beskaffenhet. De är inte i egentlig mening nationer. Inre spänning, konflikter, ibland rena inbördeskrig gör att stabiliteten saknas för att nationer ska formas.

Länderna är för kulturellt heterogena för att nationallitteraturer ska uppstå. Den berömda gränsdragningen på Berlinkonferensen 1884-85 gjorde att många afrikanska kulturer splittrades och hamnade i olika länder.  Ewe-folket, t.ex. som bodde i vad som kallades Guldkusten i Västafrika, delades så att det hamnade i tre olika kultursfärer, den engelska, den franska och den tyska.

En svårighet för nationer att växa fram har varit den mängd språk som talas i de afrikanska länderna. Det är svårt för en litteratur att växa fram om man inte kan enas om vilket språk som ska användas. Därför har man oftast skrivit på kolonialspråket. Endast på femtio afrikanska språk finns det litterära alster, skriver Lindfors (av cirka tusen). 58% av all afrikanskspråkig litteratur har skrivits på sex språk: sydsotho, xlosa, zulu, nordsotho, swahili och yoruba. De flesta av dessa finns i Sydafrika där de befordrades av politiska skäl (kulturerna skulle skiljas åt).

När det gäller litteraturen på afrikanska språk, dess historia, så var den första litteraturen ofta skriven för eleverna i missionsskolor. Det var moralistiska skrifter riktad mot en yngre publik.
De som skrev på kolonialspråket kunde skapa för vuxna men var tvungna att anpassa sig till att skriva för en publik utomlands, i Europa och USA. De var tvungna att översätta alla afrikanska termer till de europeiska språken och hämtade ofta material från etnografin när de skulle beskriva afrikanska kulturer.

Ett annat problem som gjorde att en nationallitteratur inte skapades var den omfattande analfabetismen vilket ledde till att publiken än mer begränsades till den europeiska och amerikanska. I hemlandet kunde endast en elit läsa den.

För att en nationallitteratur ska uppstå måste den uppvisa karakteristiska drag som skiljer den från andra länders litteratur. De afrikanska ländernas litteratur behandlar ofta teman som svårigheterna att finna sin identitet, konflikten mellan tradition och modernitet, utvecklingen från en koloni till självständigheten. Men dessa fenomen delas av många afrikanska länder och därför blir de olika ländernas litteratur likartad. Den blir regional, eller till och med, kontinental.

Med några få undantag är en nationallitteratur på ett afrikanskt språk en omöjlighet, menar Lindfors. Det blir en etnisk litteratur som bara existerar som pendang till litteraturen på kolonialspråket.

Undantagen som Lindfors pekar på är litteraturerna på sydsotho i Lesotho och swahili i Tanzania. Sydsotho talas av de allra flesta i Lesotho, ett land vars territorium ligger omringat av det sydafrikanska. Här finns relativt lång litterär tradition med åtminstone en berömd författare (Thomas Mofolo). Men sydsotho talas också i Sydafrika. Om det inte uppstår några distinkta särdrag mellan litteraturen i Lesotho och den i Sydafrika kan man ifrågasätta om det uppstått någon nationallitteratur.

Swahili talas och skrivs i Tanzania, Kenya, Malawi, Uganda och Kongo-Kinshasa. Det är främst i Kenya och Tanzania som kulturen är stark med en litterär tradition. Men även här ställer sig Lindfors tvekande till att kalla litteraturen för en tanzaniansk eller kenyansk nationallitteratur. De flesta av dagens swahilitalare känner ingen samhörighet med den klassiska traditionen som utvecklades främst i samhällena på östkusten, t.ex. på Zanzibar, som länge inte tillhörde samma koloni som fastlandet. Är den tidiga swahilikulturen från Zanzibar då tanzaniansk?

När det gäller eventuella nationallitteraturer på europeiska språk skriven av svarta afrikaner nämner Lindfors två länder som han menar kommit längst: Nigeria och Sydafrika.

Nigeria är det land som haft flest författare de senaste 60 åren. Det har funnits dramatiker, romanförfattare, poeter av vilka en fått nobelpriset (Wole Soyinka). När det gäller kvantitet och kvalitet är Nigeria i tätposition i Afrika söder om Sahara. Litterära teman existerar som t.ex. inbördeskriget i Biafra, beskrivningen av de traditionella samhällen, det nya självständiga Nigerias historiska erfarenheter.

I fallet Sydafrika är den svarta litteraturen präglad av motståndet mot apartheid. En karakteristisk genre är självbiografiska berättelser om livet för förtryckta afrikaner i ett samhälle styrt av vita, ofta skrivna i exil. Litteraturen hyser både noveller dramer och romaner. Den sydafrikanska litteraturen skriven av svarta kan med tiden utvecklas till en nationallitteratur, menar Lindfors.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.