6 september 2015

Om politiska partier i Afrika

Göran Dahlgren

I en artikel med titeln « Political Parties, Elections and Patronage. Random thoughts on Neo-Partrimonialism and African Democratization » publicerad i “Votes, Money and Violence. Political Parties and Elections in Sub-Saharan Africa” gör E. Gyimah-Boadi några reflektioner kring den politiska kulturen i de nya demokratierna i Afrika. Mycket skiljer sig i Afrika från de västliga länderna när det gäller partiväsen, val och samhällsstruktur.
Det finns i Afrika två typer av partier hävdar författaren. Den första gruppen består av äldre partier som gått segrande ur frihetsrörelsernas strider på 50- 60- och 70-talen. Dessa blev dominerande partier som härskade oinskränkt. De var kärnan i enpartistater. Exempel är Zimbabwe African National Union-Patriotic Front (ZANU-PF), Kenyan National Union (KANU) United National Independance Parti (UNIP i Zambia) och Parti Démocratique de Côte d’Ivoire (PDCI, i Elfenbenskusten).
Den andra gruppen inkluderar diverse partier som bildats av demokratiförespråkare och oppositionella organisationer. Många skapades i början av 90-talet. Här kan nämnas som exempel Movement for Multi-Party Democracy (MMD i Zambia), National Patriotic Party (NPP, i Ghana), Alliance for Democracy in Mali (ADEMA) och Alliance for Democracy (AFORD, i Malawi).
De två typerna av partier har flera saker gemensamt trots skillnaderna. De har få medlemmar och inte många partivolontärer. De som engagerar sig förväntar sig belöning i form av pengar eller framtida gentjänster. Partierna är auktoritära och toppstyrda. Interna demokratiska procedurer saknas. Partierna kräver lojalitet gentemot ledaren.
Partier räknas främst som medel att tillskansa sig makten. Tvärt emot vad som karakteriserar partier i demokratierna i Väst så finns ingen egentlig folkrepresentation, de tjänar inte syftet att leda till konfliktlösningar, organiserad opposition eller ansvarstagande. Därför är aktiviteten låg i partierna mellan valen. Dessutom har partierna sällan några program som de presenterar och ideologiskt färgade positioner saknas. De saknar också analysinstrument och har oftast inga tankesmedjor.
Valen har också sina särskilda kännetecken som skiljer dem från valen i liberala demokratier i Väst. De är ofta riggade. De är fria från debattämnen och ingen driver valrörelse genom att föra fram ett politiskt program. Valen kretsar kring ledarfigurer, symboler och inte kring valfrågor. Mobilisering av väljare sker ofta på etnisk och regional grund vilket speglar en brist på politiska visioner och ideologiska skillnader mellan partierna.
I valen har sittande regering ett stort övertag gentemot oppositionen. En mängd sätt finns att utnyttjat sin maktposition till att vinna val. Det ledande partiet kontrollerar valrörelsen på olika sätt. Donationer till det egna partiet kan tvingas fram, man köper affärsmän och enrollerar makthavare på lägre nivå som sedan betalas tillbaka vid en eventuell valseger. Man driver populära projekt, speciellt om det är valår. Valmyndigheterna står under regeringens kontroll och kan användas för att styra logistik och planering. Oppositionen kan hindras att driva sin kampanj genom att t.ex. förhindras tillträde till media, regeringen kan använda statliga tvångsmedel för att hindra oppositionen från att organisera sig. Den kan också stoppa privat finansiering av oppositionen genom att hindra företag som stöder oppositionen från att verka.
Valen leder ofta till sociala spänningar och politisk instabilitet. Endast ett fåtal av valen i Afrika har klarat sig från sådana problem. Detta har också lett till en misstro mot demokratiska processer och ett avståndstagande från politik.
Denna styrelseform brukar av forskarna kallas neo-patrimonialism och författaren använder termen i sin titel till artikeln men ägnar sig inte åt att diskutera begreppet. Med neo-patrimonialism brukar avses en form av den weberska termen ”patrimonialism” som betecknar personliga band mellan makthavare och militära och religiösa ledare. Weber fann dessa strukturer i olika samhällen och stater genom historien t.ex. under antiken eller feodalismen. Neo-patrimonialism skulle vara ett liknande fenomen men förhärskande i moderna stater med rationella samhällsstrukturer, byråkrati och administration.
Enligt författaren är neo-patrimonialismen den rådande ordningen i Afrikas nya demokratier. Den styr hur korruptionen blir den viktigaste faktorn i de nya demokratierna. Efter valet, skriver författaren, samlas alla kring vinnaren och lovord från alla håll strömmar in. Affärsmän står i kö för att få stöd och lättnader i from av skattereduktioner, låneavskrivningar, hjälp i rättsfall etc. Andra ansluter sig för att få en attraktiv post inom administrationen eller någon annan favör.
Trots detta, avslutar Boadi, finns det hopp om förändring. Det finns många exempel på där oppositionen segrar trots de dåliga förutsättningarna. De senaste åren kan flera exempel nämnas t.ex. Good-Luck Jonathans valförlust i Nigeria 2015 och Abdoulay Wades nederlag i valet 2012 i Senegal. Glädjande är att dessa makthavare inte klamrat sig fast vid makten utan erkänt valresultatet och avgått.
Det råder ingen tvekan om att afrikanska demokratier har en lång väg att vandra tills den demokratiska utvecklingen utvecklas till en sakfrågebaserad politisk kultur. Men det finns som sagt hopp. Dock kan detta ta tid. I de västliga länderna tog den demokratiska utvecklingen tid att mogna, många decenniers politiska strider ledde fram till etablerandet av fungerande demokratier. Att det tar tid även i Afrika är naturligt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.