Göran Dahlgren
I en
artikel med titeln « Political
Parties, Elections and Patronage. Random thoughts on Neo-Partrimonialism and
African Democratization » publicerad i “Votes, Money and
Violence. Political Parties and Elections in Sub-Saharan Africa” gör E.
Gyimah-Boadi några reflektioner kring den politiska kulturen i de nya
demokratierna i Afrika. Mycket skiljer sig i Afrika från de västliga länderna
när det gäller partiväsen, val och samhällsstruktur.
Det finns i Afrika två typer av partier hävdar
författaren. Den första gruppen består av äldre partier som gått segrande ur
frihetsrörelsernas strider på 50- 60- och 70-talen. Dessa blev dominerande
partier som härskade oinskränkt. De var kärnan i enpartistater. Exempel är
Zimbabwe African National Union-Patriotic Front (ZANU-PF), Kenyan National
Union (KANU) United National Independance Parti (UNIP i Zambia) och Parti
Démocratique de Côte d’Ivoire (PDCI, i Elfenbenskusten).
Den andra gruppen inkluderar diverse partier som
bildats av demokratiförespråkare och oppositionella organisationer. Många
skapades i början av 90-talet. Här kan nämnas som exempel Movement for
Multi-Party Democracy (MMD i Zambia), National Patriotic Party (NPP, i Ghana),
Alliance for Democracy in Mali (ADEMA) och Alliance for Democracy (AFORD, i
Malawi).
De två typerna av partier har flera saker gemensamt
trots skillnaderna. De har få medlemmar och inte många partivolontärer. De som
engagerar sig förväntar sig belöning i form av pengar eller framtida
gentjänster. Partierna är auktoritära och toppstyrda. Interna demokratiska
procedurer saknas. Partierna kräver lojalitet gentemot ledaren.
Partier räknas främst som medel att tillskansa sig
makten. Tvärt emot vad som karakteriserar partier i demokratierna i Väst så
finns ingen egentlig folkrepresentation, de tjänar inte syftet att leda till
konfliktlösningar, organiserad opposition eller ansvarstagande. Därför är
aktiviteten låg i partierna mellan valen. Dessutom har partierna sällan några
program som de presenterar och ideologiskt färgade positioner saknas. De saknar
också analysinstrument och har oftast inga tankesmedjor.
Valen har också sina särskilda kännetecken som skiljer
dem från valen i liberala demokratier i Väst. De är ofta riggade. De är fria
från debattämnen och ingen driver valrörelse genom att föra fram ett politiskt
program. Valen kretsar kring ledarfigurer, symboler och inte kring valfrågor.
Mobilisering av väljare sker ofta på etnisk och regional grund vilket speglar
en brist på politiska visioner och ideologiska skillnader mellan partierna.
I valen har sittande regering ett stort övertag
gentemot oppositionen. En mängd sätt finns att utnyttjat sin maktposition till
att vinna val. Det ledande partiet kontrollerar valrörelsen på olika sätt.
Donationer till det egna partiet kan tvingas fram, man köper affärsmän och enrollerar
makthavare på lägre nivå som sedan betalas tillbaka vid en eventuell valseger.
Man driver populära projekt, speciellt om det är valår. Valmyndigheterna står
under regeringens kontroll och kan användas för att styra logistik och planering.
Oppositionen kan hindras att driva sin kampanj genom att t.ex. förhindras
tillträde till media, regeringen kan använda statliga tvångsmedel för att hindra
oppositionen från att organisera sig. Den kan också stoppa privat finansiering
av oppositionen genom att hindra företag som stöder oppositionen från att
verka.
Valen leder ofta till sociala spänningar och politisk
instabilitet. Endast ett fåtal av valen i Afrika har klarat sig från sådana
problem. Detta har också lett till en misstro mot demokratiska processer och
ett avståndstagande från politik.
Denna styrelseform brukar av forskarna kallas neo-patrimonialism
och författaren använder termen i sin titel till artikeln men ägnar sig inte åt
att diskutera begreppet. Med neo-patrimonialism brukar avses en form av den
weberska termen ”patrimonialism” som betecknar personliga band mellan
makthavare och militära och religiösa ledare. Weber fann dessa strukturer i olika
samhällen och stater genom historien t.ex. under antiken eller feodalismen.
Neo-patrimonialism skulle vara ett liknande fenomen men förhärskande i moderna
stater med rationella samhällsstrukturer, byråkrati och administration.
Enligt författaren är neo-patrimonialismen den
rådande ordningen i Afrikas nya demokratier. Den styr hur korruptionen blir den
viktigaste faktorn i de nya demokratierna. Efter valet, skriver författaren, samlas
alla kring vinnaren och lovord från alla håll strömmar in. Affärsmän står i kö
för att få stöd och lättnader i from av skattereduktioner, låneavskrivningar,
hjälp i rättsfall etc. Andra ansluter sig för att få en attraktiv post inom
administrationen eller någon annan favör.
Trots detta, avslutar Boadi, finns det hopp om
förändring. Det finns många exempel på där oppositionen segrar trots de dåliga
förutsättningarna. De senaste åren kan flera exempel nämnas t.ex. Good-Luck Jonathans
valförlust i Nigeria 2015 och Abdoulay Wades nederlag i valet 2012 i Senegal.
Glädjande är att dessa makthavare inte klamrat sig fast vid makten utan erkänt
valresultatet och avgått.
Det råder ingen tvekan om att afrikanska demokratier
har en lång väg att vandra tills den demokratiska utvecklingen utvecklas till en
sakfrågebaserad politisk kultur. Men det finns som sagt hopp. Dock kan detta ta
tid. I de västliga länderna tog den demokratiska utvecklingen tid att mogna,
många decenniers politiska strider ledde fram till etablerandet av fungerande
demokratier. Att det tar tid även i Afrika är naturligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.