31 oktober 2015

Om afrikanskt diplomatiskt motstånd mot kolonialmakterna

Göran Dahlgren

Under 1960-talet, när Afrika-studier ännu var i sin linda, var kunskapen om relationerna mellan de gamla afrikanska rikena och kolonialmakterna rudimentära. Man menade då att det fanns två typer av reaktioner från de afrikanska ledarnas sida: underkastelse eller militär konfrontation. De som underkastade sig västmakterna kallades ”kollaboratörer” och de som motstod med vapen i hand sågs som hjältar.

Detta synsätt har nyanserats under decenniernas gång. Kunskaperna om kontakterna mellan de europeiska länderna och de afrikanska rikena har ökat väsentligt.

I ”African Perspectives on Colonialisation” ägnar A. Adu Boahen ett kapitel åt frågan där han för fram argument för en annan bild av de afrikanska härskarnas beteende i kontakten med kolonialmakterna. De bemötte väst med flera strategier än bara med underkastelse eller väpnat motstånd.

Det Boahen främst för fram i sin analys är det faktum att långvariga diplomatiska förbindelser inleddes mellan kolonialmakterna och de afrikanska härskarna. Till en början rådde en jämbördighet i de diplomatiska relationerna. Man förhandlade mellan suveräna stater. I dessa förhandlingar ingicks bilaterala avtal som reglerade relationerna. Man förhandlade om ekonomiska förbindelser och om geostrategiska frågor. De afrikanska ledarna behövde ofta stärka sin position gentemot inre och yttre fiender och att ingå i allians, som det ofta var fråga om, var rationellt och klokt.

Författaren vänder sig mot att uppfatta militärt motstånd som den enda formen av avståndstagande och uttryck för motstånd. De flesta stater i Afrika hävdade sin rätt till oavhängighet och motstod kolonialmaktens maktanspråk. De ville vara självständiga och förhandlade om ekonomiska frågor och om beskydd. De såg sig på samma nivå som kolonialmakten och behandlades åtminstone officiellt med respekt till en början av kolonialmakterna.

Boahen föreslår fyra kategorier av reaktion hos de afrikanska härskarna på västmakternas diplomatiska och militära framstötar: underkastelse (som förekom), allians och konfrontation. Kategorin konfrontation delar han in i två typer, militär konfrontation och fredlig konfrontation eller diplomati.

En mängd exempel på de olika typerna av bemötande räknas upp av Baohen. Många av Yoruba-staterna gav upp utan strid. I södra Afrika underkastade sig Sotho-folket, Tswana och Lozi. I Senegambia fanns också exempel på stater som inte bjöd militärt motstånd. I många stater ingicks bilaterala avtal om beskydd och handel, t.ex. i Asanti-riket eller Tukulor-riket som mer ingående granskas av Boahen. Ofta finns en lång rad avtal som i slutändan kolonialmakterna bryter emot. Relationerna avslutas med regelrätta fälttåg där de afrikanska rikena besegras militärt.

De flesta afrikanska stater var således inte ”kollaboratörer” enligt Boahen och många som anklagats för det har inte förståtts på rätt sätt. Termen ”kollaboratör” har dessutom en sådan negativ klang att den bör undvikas. Situationen i Afrika under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet är en helt annan än den som rådde i Europa under nazismen (det är den kontexten det implicit refereras till).
De afrikanska ledarna handlade rationellt och försökte inte skaffa sig egna fördelar eller gynna västmakterna med sitt agerande utan ville värna sina länders intressen utan att ge vika diplomatiskt.

Ett exempel på en afrikansk härskare som felaktigt beskyllts för att vara ”kollaboratör”, enligt Boahen, är Sheikh Ahmadou (Tall), ledare för Tukulor-imperiet, som låg i det som i dag är Senegal och Guinea. Han ingick i början en allians med Frankrike, kolonialstaten i fråga, vilket kan försvaras. Hans rike var instabilt, med många upproriska folk.  Dessutom gjorde släktingar anspråk på hans tron. Att ingå allians med fransmännen värnade riket. 1878 slöts det första avtalet. Två år senare får han militärt bistånd i form av vapen och ett löfte att Frankrike aldrig ska invadera hans territorium eller bygga befästningar där. Avtalet hade varit framgångsrikt om Frankrike hållit sina löften. Men det gjorde inte Frankrike. 1891 besegras Tukulor-riket militärt. Endast under de sista två åren överger Sheikh Ahmadou de diplomatiska ansträngningarna och tar till vapen, men förgäves.

Var Sheikh Ahmadou en ”kollaboratör? Enligt Boahem var han inte det. Han bjöd motstånd med diplomati, handlade rättrådigt och rationellt men sveks av kolonialmakten. Många härskare som kallats kollaboratörer ingick allianser med kolonialmakterna för att främja sitt rike och inte för att vara inkräktarna till lags. De ville sitt lands bästa, förbli suveräna och självständiga stater. De gjorde motstånd på diplomatisk väg. När sedan de flesta övergår till militär konfrontation när inga andra möjligheter står till buds så faller dikotomin mellan ”kollaboratörer” och motståndshjältar.

Boahen avslutar kapitlet med att berätta om två motståndshjältar i kolonialkrigen: Samori Ture, som ledde Wassoulou-riket, och kejsar Menelik II av Etiopien. Båda hade stora arméer (Menelik uppbådade 100 000 man i slaget vid Adowa 1896, Ture hade 30 000 i sitt infanteri och 3000 kavallerister). De var också beväpnade med moderna vapen vilket gjorde att de kunde mäta sig med kolonialmakterna. Från 1882 till 1898 motstod Ture Frankrike men togs till slut till fånga och avled några år senare.

De flesta afrikanska stater reagerade med diplomati (”fredlig konfrontation”) till en början men övergick sedan till militärt motstånd. Skillnaden i numerär och militär utrustning var avgörande. Likaledes, menar Boahen, kan avsaknaden av allianser mellan afrikanska stater mot västmakterna ha spelat in. Kolonialmakterna kunde spela ut de afrikanska rikena mot varandra och enkelt besegra dem en efter en.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.