Om fransk-afrikanska relationer

Göran Dahlgren

Det finns en debatt i Frankrike när det gäller de fransk-afrikanska relationerna. En falang hävdar att Frankrike har dragit sig ut ur Afrika, att det har lämnat bakom sig traditionen med stöd till tvivelaktiga diktatorer, organiserandet av statskupper med hjälp av legosoldater, gödandet av korruption och bedrivandet av skumraskaffärer.

Andra menar att inte så mycket har förändrats. Det finns fortfarande strategiska råvaror som franska bolag utvinner, de gamla kolonierna kan fortfarande i många fall sägas ledas av envåldshärskare. Den demokratiseringsprocess som försökts igångsättas har inte gett några särskilda resultat.

På senare tid har den senare falangen kunnat stärkas i sin övertygelse. Frankrike har intervenerat militärt ett flertal gånger, i Mali i januari 2013 (Opération Serval) och i Centralafrikanska republiken i december 2013 (Opération Sangari).

Speciellt interventionen i Mali anses vara en vattendelare. Den har verkat opinionsbildande för en ökad aktivitet för franska intressen i Afrika och har lett till en större legitimitet för fransk närvaro. De som velat ha fortsatt starka band mellan Frankrike och Afrika har vunnit mark.

Det var i januari 2013 som Frankrike beslöt att militärt slå ned ett uppror i norra Mali. Tuareger och en salafistisk rörelse hotade att ta över hela Mali. Operationen (”Opération Serval”) varade till och med juli 2014. Frankrike mobiliserade styrkor från flera militärbaser i regionen och stoppade rebellernas framfart. Insatsen lyckades väl och ett val hölls i juli 2013.

De som hävdat att Frankrike inte längre har militära mål i Afrika kan därför sägas ha fel. Organisationen ”Survie” som tillhör de mest envisa belackarna av fransk neo-kolonialism i Afrika menar i boken ”Françafrique, la famille recomposée” att den franske presidenten François Hollande nu fortsätter traditionen med nära band till Afrika. Trots att FN, EU och andra afrikanska stater medverkar på ett eller annat plan (t.ex. deltar även Sverige i Mali) så är Frankrike ledande. Ett flertal toppmöten med afrikanska ledare har hållits i Paris och rollen som ”Afrikas gendarm” som kritiserats har återtagits.

Survie anser att de nära relationerna mellan Afrika och Frankrike har utvecklats men i grunden inte förändrats. ELF-skandalen, berömd för att ha avslöjat oljebolaget ELF:s ljusskygga verksamhet i Afrika och de olagliga transaktionerna mellan franska politiska partier och diktatorer i Afrika, ledde till att bolaget fusionerade med ett annat bolag, Total, och lades ner. Total, å sin sida, är inte specifikt intresserat av Afrika utan är ett internationellt bolag med intressen i hela världen.

Men verksamheten finns kvar i Afrika. Globaliseringen har öppnat för konkurrens vilket gjort att marknadsandelarna minskat men eftersom ekonomierna i Afrika växer så har vinsterna bestått.

Hollande har börjat skapa sitt eget nätverk i Afrika menar Survie, precis som Chirac och Mittérand gjorde före honom. En eventuell tacksamhetsskuld från de hjälpta länderna Mali och Centralafrikanska Republiken kan leda till nya kontrakt. Att få tillbaka vad man satsat är en vanlig tanke i sådana här sammanhang.

Frankrikes inflytande har således ökat militärt och diplomatiskt. Ekonomiskt kommer det nog också en positiv effekt med tiden eftersom banden har förnyats.

Mali-interventionen var en fransk militär seger, men framför allt, en propagandaseger. Frankrike framstår som oumbärligt i regionen när det gäller kampen mot terrorism. Även insatsen i Centralafrikanska Republiken ser ut att åtminstone inte bli något fiasko.

Hur det utvecklas i framtiden för Frankrike i Afrika är svårt att sia om. Nya operationer för att upprätthålla stabiliteten har igångsatts. Hollande har sagt att Frankrike inte längre styr över vem som leder de gamla kolonierna i Afrika.  Nedmonteringen av ELF och bortdöendet av det gamla gardet som verkade i Afrika sedan De Gaulles tidevarv har inneburet att de flest bedömare anser att nya tider har inträtt, med mindre fransk inblandning. Survie tycker annorlunda. Återstår att se vem som får rätt. Förmodligen ligger det något i bådas ståndpunkter.