18 december 2016

Om ackulturation     

Göran Dahlgren

Ackulturation är en form av kulturpåverkan av en kultur på en annan. T.ex. kan en dominerande kultur ha ett inflytande på en svagare kultur. När det gäller relationerna mellan Afrika och Väst är det tydligt att det västerländska inflytandet har varit enormt och kommer fortsätta att vara det. Den västerländska civilisationen dominerar och skapar blandformer där element finns som hör till både Väst och Afrika.

I boken "Noirs et Blancs dans l'Afrique française och comment le colonisé devient colonisateur (1870-1914)" tecknar Henri Brunschwig historien om Västs (Frankrikes) inflytande på de afrikanska undersåtarna i kolonierna i Afrika söder om Sahara och hur utvecklingen tedde sig under den tidiga franska koloniseringen. Han försöker beskriva vilka typer av vita kolonisatörer som fanns och vilka typer som kunde urskiljas bland de svarta. Jag ska främst här ägna mig åt de afrikanska fallen, typerna av kolonialister lämnar jag därhän.

Kolonialisterna anlitade hjälp från afrikanerna i den tidiga kolonisationen när det gällde många sysslor. Brunschwig räknar upp ett antal och specialbehandlar en del av dem. Kolonisatörerna behövde sådana som skötte t.ex. posthantering, tolkning, polisarbete. Andra områden där afrikaner anställdes var för arbetsuppgifter inom armén, sjukvård, sjöfart och handel. Som lägre tjänstemän i administrationen anställdes ofta gamla militärer från kolonialtrupperna (tirailleurs).

Det fanns, enligt Brunschwig, inte mycket kontakt under den studerade perioden mellan afrikaner och vita européer (fransmän). De vita bodde endast längs kusten och trängde sällan in i de inre delarna av Afrika. Européerna var få och stannade inte länge. Speciellt är detta sant när det gällde de södra delarna av kolonialväldet där sjukdomar och svåra levnadsförhållanden gjorde området oattraktivt att leva i.

Kontakterna mellan afrikaner och européer sköttes oftast med hjälp av lokala mellanhänder. Tolkar tolkade mellan franska kolonialister och infödingar. Inom armén utbildades svarta milismän som hade ansvaret för ordningen i byarna. Lokala handelsmän rekryterade bärare för att forsla varor. I dessa fall undslapp européerna ofta direkt beröring med befolkningen.

Brunschwig betonar att koloniseringen under perioden gick långsamt och att de flesta afrikaner levde sina traditionella liv som förr utan att djupare förändra sin livsstil eller sina värderingar.

Brunschwig delar in afrikanerna under den tidiga koloniseringen i tre grupper. Den första, ”les lettrés" (ungefär ”de lärda”) eller” les evolués” (”de utvecklade”) var de som helt antagit västerländska vanor och levnadssätt, de hade ”konverterat” med Brunschwigs formulering. De sysslade ofta med handel längs kusterna, slavhandeln hade avtagit men man handlade med annat, t.ex. guld, gummi, lädervaror och elfenben. Den andra gruppen kallar han ”les collaborants” (ung. kollaboranter”). Dessa skilde sig, enligt Brunschwig, från ”kollaboratörer” under andra världskriget genom att de inte uppfattades som landsförrädare av andra svarta. Det fanns ingen sådan sammanhållning bland de afrikanska folken. Kollaboranterna utförde de enklare arbeten som tidigare nämnts. De var ofta illiterata, hade låg ställning i den traditionella sociala hierarkin. De hade kvar många av de traditionella trosföreställningarna, tyckte inte de var överlägsna andra afrikaner (som les évolués gjorde). Kollaboranten deltog i båda världarna och kände tillhörighet till båda kulturerna. Den tredje gruppen är den stora massan av afrikanska bönder. De levde det traditionella afrikanska livet. De vita härskarna ansåg de inte vara värre än främmande afrikanska. Den karakteriserande egenskapen var här ett passivt motstånd som ibland kunde blossa upp till konkret handling. Dessa revolter var dock oftast kortlivade och begränsade. De slogs ner bryskt av européerna och det blev sällan några större upprorsförsök. Rivaliteten mellan olika folkgrupper gjorde att någon koalition mellan dem inte uppstod.

”Les évolués”, de utvecklade, var enligt Brunschwig, den mest betydelsefulla gruppen historiskt. De var inte många men viktiga. De hade ibland genomgått högre utbildning och verkade som intellektuella eller politiker. De var välsedda gäster i Europa och blev samtalspartners som agerade brobyggare mellan kolonialherrarna och Afrika. Les évolués hade helt assimilerats och gjort ett aktivt val att lämna det afrikanska och anamma västerländska levnadsvanor och tänkesätt. De ansåg att Afrika med tiden skulle bli som västerlandet, imitera det och helt uppgå i det.

I ett senare utvecklingsskede förändras denna attityd hos afrikanska intellektuella och ersätts med en annan inställning till Väst. Brunschwig kallar denna variant för ”métissage” (ung. kulturblandning). Denna attityd blir förhärskande bland västorienterade under mitten av 1900-talets. Väst och Afrika ska, enligt detta synsätt, förenas och ge upphov till en ny identitet hos afrikanen. Afrikanen accepterar Västs inflytande men tillför också något eget, något afrikanskt. Resultatet blir en blandning av det västerländska och det afrikanska. Många intellektuella, författare och politiska figurer har anammat detta synsätt. Brunschwig anför Léopold Sédar Senghor, Aimé Césaire (desa två formulerade filosofin ”négritude”), Félix Houphouet-Boigny, Birago Diop, Mongo Beti som exempel.

Den nye intellektuelle har inte ”konverterat” till väst som de äldre ”utvecklade”. De har gjort ett aktivt val att tillhöra båda kultursfärerna för att skapa något nytt. I detta är de medvetna aktörer. De har inte blivit assimilerade, de har själva assimilerat, enligt Senghors formulering.

I en annan bok, ”La civilisation quotidienne en Côte d’Ivoire, procès d’occidentalisation”, förflyttas vi ett halvt sekel framåt i tiden, till mitten av sjuttiotalet i Abidjan, Elfenbenskustens huvudstad. Forskaren Abdou Touré gör en studie av det han kallar ”occidentalisation” (ung. västifiering eller occidentalisering). Han undersöker utvecklingen mot ett alltmer västerländskt Afrika och hur den uttrycker sig i samhället. Han riktar sin uppmärksamhet åt t.ex. skolväsendet, tidningar, TV och fenomen som konsumtionsmönster, familjeliv och attityder.

Trots att skolböcker produceras i Elfenbenskusten så är franska kulturella referenser ständigt närvarande, enligt Touré. I skolböcker syns detta i användandet av franska förnamn eller i diskussioner om hur Frankrike och Afrika skiljer sig från varandra i termer av utveckling och levnadssätt. Andra exempel som Touré för fram är inslag i tidningar och magasin där familjelivet i Elfenbenskusten framställs som en kopia det västerländska; det rör sig om en kärnfamilj, autonom och självständig, med ett fåtal barn, en hustru, och där kusiner, farbröder och morbröder inte ingår. Det är alltså inte den afrikanska familjen som avbildas. Idealet är således det västerländska.

Även på andra områden är Frankrike modellen. Liksom det gamla bondesamhället i Frankrike har försvunnit och tilldelats plats i vad som kallas folklore så behandlas det afrikanska samhället på samma sätt i media i Elfenbenskusten. Även magasin om gastronomi visar upp tendensen att imitera Väst. Bordsskick, recept, allt är västerländskt influerat. Även kläder och mode följer samma mönster.

De främsta medlen för occidentaliseringen är skolsystemet och medierna men den genomsyrar även stadsplaneringen hävdar Touré. En kopia av Champs-Élysées har byggts i Abidjan: Boulevard Giscard d’Estaing och en Avenue Foch-imitation har också skapats (Avenue Foch är en berömd gata i den rika delen av Paris). Caféer, restauranger, affärer ger också intrycket att Paris är en förebild att ta efter för stadsplanerare i Abidjan.

Ackulturationen, eller occidentaliseringen, har hundra år efter den första koloniseringen blivit en utveckling omöjlig att stoppa. Les évolués är inte längre en liten minoritet. Med ökad alfabetisering, utbyggnaden av olika kommunikationsplattformar och minskad isolering kommer afrikanerna att alltmer anamma västerländska tänkesätt. Om det blir en total assimilation eller en kulturblandning är oklart men säkert är att Väst kommer att ha stort inflytande på afrikansk kultur i framtiden.

17 oktober 2016

Om nouchi och camfranglais

Göran Dahlgren

Frankofoniförespråkaren ska inte bara bekämpa engelska och ignorera och köra över de traditionella afrikanska språken. De måste också hantera alla de blandspråk som uppstår, t.ex. på arbetsplatser (gruvor, plantager), i arméer eller i slumområden.

Dessa blir oftast inte så vitt spridda. De uppstår när det finns ett behov för ömsesidig förståelse mellan människor av olika härkomst och språk. När det behovet försvinner upphör också språken att användas och de dör ut.

En typ av blandspråk är de som utvecklas av kriminella och unga i syfte att skapa ett språk som utomstående inte förstår. Det kan röra sig om att utestänga polisen (i kriminellas fall) eller att förhindra att vuxna förstår vad man säger (hos ungdomar).

Två sådana språk är nouchi (i Elfenbenskusten) och camfranglais (i Kamerun). Dessa språk är ”kryptolekter” (cants på engelska) som skapas av ungdomar och kriminella: Sasha Newell ägnar i boken ”The Modernity Bluff. Crime Consumption and Citizenship in Côte d’Ivoire” betydande utrymme åt uppkomsten av nouchi i slumområdet Treichville i Abidjan i Elfenbenskusten;  i ”Camfranglais. The Making of a New Language in Cameroonian Literature” skriver Peter Wuteh Vakunta om språket camfranglais och metoderna som används av utövarna för att skapa det nya språket.

Nouchi uppstod hos kriminella i Abidjans förorter på 70-talet för att den lokala civilklädda polisen inte skulle förstå vad de sa. Camfranglais å sin sida skapades av ungdomar i högstadiet och gymnasiet som ville att vuxna och lärare hölls utanför deras angelägenheter. I båda fallen är franska grundspråket; det ger syntaxen och det mesta av ordförrådet. Vissa ord krypteras dock vilket innebär att en synonym från ett annat språk sätts in som ersättning för det franska ordet. Dessa ord hämtas från andra språk; det kan röra sig om afrikanska språk eller om engelska. I camfranglais är också ord från pidginengelska vanliga. Andra sätt att förändra språket är att förkorta ord, skapa nya ordkombinationer av ord från olika språk eller att hitta på helt nya ord (neologismer).

Sasha Newell skriver att nouchi, det språk som uppstod i Abidjan, har blivit känt i hela Elfenbenskusten och till och med i grannländerna. Det har blivit en källa till nationell stolthet för många och används som förstaspråk av vissa människor. Tidningar, TV och radio tar upp språket till diskussion. Speciellt serier och illustrationer använder språket liksom musiker vars låtar vinner stor spridning.

Nouchi och camfranglais kan särskiljas från traditionella pidgin-språk därigenom att de aktuella sociala förutsättningarna inte är desamma. Nouchi uppstår, inte som ett handelsspråk som swahili eller dioula, för att människor som inte kan varandras språk ska förstå varandra, utan för att stänga ute andra. Det är heller inget kreolspråk, åtminstone inte ännu, där nya generationer föds som har det som modersmål. Nouchi skapades i en modernare kontext med lån från TV-serier, musik och amerikansk populärkultur och det har gett möjligheter att utforma ett språk på ett nytt sätt; i början för att utestänga andra, men sedan endast för att göra något intressant, spännande och ”coolt”.
Nouchi och camfranglais föddes ur en mångkulturell miljö som inte liknar den som fanns i äldre tider.

Nouchi och camfranglais är idag inte standardiserade. Även om det finns försök till uppslagsverk är mängden ord ofta ännu begränsad. Något fulllödigt alternativ till franska är de inte. Språken lämpar sig ännu inte till mer komplicerade texter. De är enkla och passar bäst för att användas i vardagliga sammanhang.

De är språk som är utpräglade mode-språk. Vissa ord blir populära under en tid för att sedan försvinna. Försök har gjorts att katalogisera och bevara språket, romaner har börjat skrivas och dessa läggs till den produktion som finns inom andra lättare genrer.

Frankofonin som värnar franska språkets renhet tycks ha valt strategin att se t.ex. nouchi som underhållande och harmlöst. Nouchi-språket används som krydda i officiella kanaler i Elfenbenskusten, i tidningar, radio och TV och något kategoriskt avståndstagande har inte uttryckts på högre nivå.  I stället citeras de vanligaste orden eller de nya orden som tillkommer som kuriositeter, som folklore.

Kanske kommer dessa språk som ännu är typer av slangspråk inte att överleva och då har frankofonin segrat helt. Eller så kan det utvecklas och med tiden få en allmännare användning, bli barns modersmål och utvecklas till kreolspråk. En utveckling som frankofoniförespråkarna kanske kan acceptera. Allra helst som dessa nya språk har franska som bas.

12 oktober 2016

Om afrikanskspråkiga medier

Göran Dahlgren

I böckerna ”Indigenous Language Media in Africa” (red. Abiodoun Salawu) och ”Indigenous Language Media. Language Politics and Democracy in Africa”( red. Abiodoun Salawu och Monica B. Chibita) skapas en bild av hur det ser ut och hur det har sett ut genom tiderna för de afrikanskspråkiga medierna.

Studierna är inte heltäckande, det rör sig om artikelsamlingar; vissa länder tas upp medan andra inte nämns.

Det ser speciellt mörkt ut för de afrikanskspråkiga aktörerna när det gäller tidningar och TV. Språket som används är för det mesta kolonialspråket. Lokalradio på afrikanska språk är däremot ganska vanligt på många håll i Afrika. Små radiostationer når ut till många och vinner stort gillande. I de statliga radiokanalerna kan också program finnas på lokala språk men sändningstiden är då ofta begränsad.

Tryckt press i Afrika börjar med missionärernas ansträngningar att nå ut med religiösa budskap. Missionärerna översatte religiösa texter till afrikanska språk och startade även tidningar. Dessa fylldes med innehåll som ofta var av moraliserande art.

Språken standardiserades och det möjliggjorde för andra att använda dem i olika syften. Vanligt var att en nationalistisk, antikolonialistisk press uppstod, t.ex. på yoruba eller hausa (främst i Nigeria). Det rörde sig om tidningar som förespråkade skapandet av afrikanska nationer baserade på etnisk tillhörighet. De afrikanska språken blev en enande faktor för presumtiva nationer.

Denna verksamhet startade på 17- och 1800-talen. På 1900-talet, i kampen för befrielsen från kolonialismen, ökade mängden tidningar på afrikanska språk. Ofta var det lokala politiker som tog initiativet till och finansierade dem. De ville mobilisera befolkningarna och föra ut politiska budskap för att få anhängare.

Efter självständigheten upphörde många av dessa tidningar att ges ut. De politiker som lett dem fick höga poster i de nya staterna och hade inga skäl att fortsätta utgivningen. De nya staterna införde också strikta censurregler vilket gjorde en fri press omöjlig. De tidningar som fortfarande gavs ut fick ibland gå under jorden för att överleva.

Någon politisk vilja att ge ut tidningar på afrikanska språk saknades helt i de flesta fall efter självständigheten. I något fall (t.ex. ”Gaskiya” i Nigeria) gavs en tidning ut på ett afrikanskt språk för att sprida statens propaganda, men på de flesta håll var pressen i de afrikanska länderna på kolonialspråket. Även de gamla kolonialmakterna var ovilliga att publicera på något annat språk än kolonialspråket. De afrikanska språken användes ofta i polemik mot dem och kunde leda till minskat inflytande.

De tidningar som trots allt startades blev för det mesta kortlivade och det av flera skäl. Eliten föredrog oftast att tala och skriva (och läsa) på kolonialspråket. Befolkningen på landsbygden var mer mottagliga men distributionskostnaderna gjorde det omöjligt att nå dem. Bristen på läskunnighet gjorde också att upplagan minskade; den utbredda fattigdomen bidrog också. De flesta hade helt enkelt inte råd att köpa tidningar.

I stort når sällan afrikanskspråkig press tillräckligt med läsare för att kunna locka annonsörer. Annonsörerna vill också hellre nå ut i städerna än på landsbygden.

Undantag finns dock. Under en tid kan en tidning på ett afrikanskt språk nå en ansenlig läsarskara som t.ex. tidningen ”Kwayedza” I Zimbabwe på 80-talet. Den hade som bäst 80 000 läsare. Ett annat undantag är pressen på zulu i Sydafrika. Zulu talas av cirka 23% av befolkningen men förstås även av andra i landet. Tillsammans utgörs den grupp som förstår zulu av cirka 44% av befolkningen. Zulu har en standardiserad grammatik och stavning sedan 1800-talet.

Den mest kända och största av tidningarna på zulu heter ”Ilanga” som når 500 000 läsare. Den grundades 1903 och är en de äldsta nu levande tidningarna på ett afrikanskt språk. Även andra tidningar på zulu finns t.ex. ”Isolezwe” och ”UMAfrika”. Isolezwe säljer i cirka 100 000 exemplar. Söndagstidningen ”Izolezwe Ngesonto” läses av 70 000 läsare.

Under 1990-talet liberaliserades medierna i många länder och radio- och TV-marknaderna öppnades upp. T.ex. i Uganda avreglerades mediemarknaden 1992. Idag (2016) finns 192 radiostationer i drift och 35 fungerande TV-kanaler. De flesta av TV-sändningarna är inte på afrikanska språk. Även i radio är det mesta på engelska även om det finns sändningar på de största språken i landet.

Det har funnits radio på afrikanska språk sedan kolonialtiden men det har ökat sedan liberaliseringen på 90-talet. I många länder försöker man upprätta demokratiskt styre och då anses afrikanskspråkiga medier vara ett sätt att nå dit. Afrikanskspråkiga medier gör att fler människor kan förstå det offentliga samtalet och en politisk medvetenhet kan skapas hos de som inte behärskar kolonialspråket. Demokrati kräver att alla i samhällsprojektet kan delta. Information rörande hälsa kan också förmedlas via media på afrikanska språk och annan samhällsinformation kan spridas t.ex. vid en folkräkning.

Det finns exempel där TV och radio på afrikanska språk har motverkat eller försvårat en demokratisk utveckling. De afrikanskspråkiga medierna försöker ofta stärka den etniska identiteten och kan då underblåsa misstänksamhet och ibland hat mot andra etniska grupper. Speciellt tydligt blir det i perioder av politisk turbulens, t.ex. under befrielsekampen eller under valrörelser. De politiska partierna är ofta etniskt baserade och propaganda på de afrikanska språken kan orsaka splittring såsom skedde t.ex. i Kenya år 2007 eller i Rwanda på nittiotalet då hutuer hetsades mot tutsier i radioutsändningar.

Det finns således risker med att befordra de afrikanska språken. Men det är också ett sätt att utveckla afrikanska kulturer och rädda dem från förgängelsen.


2 oktober 2016

Om Kongoriket under 15- 16- och 1700-talen del II

Göran Dahlgren

Det kan vara värt att ägna ännu en text åt Kongoriket som det beskrivs av Georges Balandier i ”Le roayume de Kongo du XVIe au XVIIIe siècle” (för första delen se inlägg publicerat på denna blogg juni 2016). Huvuddelen av hans bok berättar inte om den politiska historien utan om kongolesernas levnadssätt, deras samhällsorganisation, vanor, seder och livsföring. Hans perspektiv är inte främst historikerns utan sociologens.

Till sin hjälp har han alla de reseskildringar och studier av kongoleserna som skrevs av europeiska diplomater, missionärer och resenärer. Intensiv diplomati rådde mellan Kongoriket, Portugal och Vatikanen. Att Kongo övergick till kristendomen skapade en välvilja hos de europeiska härskarna. Kongoriket uppvisade tidvis också en vilja att anamma västerländsk teknologi och samhällsstyrning.

Texterna beskriver kongoleserna inte utan nedlåtande. De tycker oftast att kongoleserna har en traditionell kultur som är okristlig och gemen. Trots detta är de inte rasistiska i den meningen som skapades under 1800-talet. De anser att det kongolesiska folket borde konvertera och sluta med vissa vanor som är ogudaktiga som t.ex. månggiftet och många kulturella seder som t.ex. initiationsriter.

Någon regelrätt ”vetenskaplig” rasism kan alltså inte spåras i många av skrifterna. Kongoriket anses vara mer utvecklat än många andra afrikanska statsbildningar. Det betraktas som ett rike med vasallstater som styrs av en aristokrati, precis som i Europa.

Vissa av de olika skriftställarna som behandlar Kongoriket lägger sig vinn om att vara korrekta och anses trovärdiga. De intresserar sig också för alla sidor hos den kongolesiska kulturen. De tar upp hur de lever och när sig, vad de odlar, vad de äter, de beskriver klädedräkt, olika sedvänjor etc. Georges Balandier samlar alla dessa vittnesmål och ger en bild av livet i Kongo under de berörda århundradena.

När det gäller antalet invånare i Kongoriket under perioden finns ingen exakt uppskattning. Det mest troliga är att de var ungefär 2 miljoner invånare. Av dessa levde 100 000 i trakten kring huvudstaden Mbanza Kongo. De allra flesta var bönder.

Städerna i riket var som stora byar. De var inte lika tättbefolkade som i Europa. Husen var envåningshus och det odlades frukt och grönsaker i trädgårdar som omgav husen. Det rörde sig om enkla hus. De var rektangulära, med en ingång, fönster fanns inte. Väggarna var oftast gjorda av flätade palmgrenar, taken var av halm. Vissa variationer fanns i olika delar av landet. Ibland användes lera och halm i fabrikationen av väggar.

Interiören var väldigt enkel hos de flesta. Några mattor, några kalebasser och kokkärl var de enda föremålen. De rika och västinfluerade antog en del europeiska vanor och ett möblemang uppstod här och var. Men även aristokraterna levde väldigt enkelt.

Vad kongoleserna odlade och åt finns beskrivet i många källor. Kött och fisk åts ganska sällan av vanligt folk. Viss jakt var förbehållen aristokratin. Annars fanns det husdjur som gris, getter, får och nötdjur. Dock var hjordarna oftast ganska små. Basvara var en sort bröd bakad på en deg gjord på något som kallades för ”luko” av kongoleserna (det latinska namnet är Eleusine Corocana) och sorghum. Till det åts en mängd såser gjorda av det de odlade eller sökte upp i naturen. Maniok blev efter hand en viktig stapelvara vilket är fallet än i dag. Den kom från Latinamerika och infördes av portugiserna under 1500-talet och framåt.

Det fanns en mängd grödor som odlades. Några viktiga sådana var de olika palmsorterna. Dessa gav både olja, vin, byggmaterial och fibrer till textilier. Ett annat viktigt träd var det som ger kolanöten som var viktig som matingrediens och som ansågs stärkande och hälsosam. Portugiserna introducerade också många fruktträd som efter hand odlades allmänt.
Balandier ägnar ett kapitel åt två viktiga element i det kongolesiska samhället: järnet och palmen. Palmens betydelse har jag redan nämnt. Järnet var nog ännu viktigare. I myten om Kongorikets uppkomst spelar järnhanteringen en viktig roll. Ofta var de första förfäderna kunniga i järnsmide. Det användes i fabrikationen av verktyg och vapen. Förmodligen var det i vapenframställningen som järnet var viktigast. Det lade grunden till en militär förmåga som möjliggjorde erövring och dominans över andra folk.
Jag ska här förbigå de flesta av alla de aspekter på den kongolesiska kulturen som Balandier behandlar. T.ex. tideräkning (fyrdagarsvecka), klädsel, konstutövning (t.ex. musik och dans), slavarnas situation, religiösa föreställningar, samhällets organisering, släktskapsstrukturer etc.
Jag kan avsluta med att berätta om en del i det kongolesiska samhället, dess militära förmåga. Kongolesen hade ”en böjelse för krig” enligt en krönikör. Alla män i riket stor redo att rycka ut i krig på kort varsel. Speciellt en historiker, Filippo Pigafetta, beskriver i detalj Kongorikets militära organisation, taktiska manövrer och samordningen på slagfältet. Med hjälp av olika signaler såsom trummeddelanden och lurstötar kunde de organisera och inspirera soldaterna (ungefär som i Europa).  Ett dokument från 1595 uppskattar antalet soldater som kunde mobiliseras till cirka 100 000. Dessa var inte soldater på heltid men det lär också ha funnits en yrkesmilitär tidvis.
Vapnen var traditionella: lans, pilbåge, klubba, spjut och dolk. Efter kontakten med Europa infördes även svärd och senare även skjutvapen.
Om Kongo skapades med militärmakt var det också genom militära nederlag som det gick under. Portugiser, holländare och angränsande afrikanska folk anföll kontinuerligt. Slutligen utbröt ett långt inbördeskrig vilket ledde till ekonomisk och social kollaps. Kring år 1700 var riket splittrat och kunde inte räddas trots försök att återförena det.

20 augusti 2016

Om franska språket på nätet

Göran Dahlgren

Något som frankofoniförespråkarna säkert undrat mycket över är hur franskspråkigheten klarar sig på internet. Hur mycket skrivs på franska? Hur står sig språket i konkurrensen från andra språk? Är engelska på väg att ta över?

I rapporten ”La langue française dans le monde” finns ett avsnitt som tar upp sådana ämnen. Det går igenom statistik från olika källor som berör frågor kring språkanvändning. Det frankofonin är mest intresserad av är hur mycket som skrivs på franska på de olika tjänsterna. Användarens språktillhörighet är viktig men även mängden franskspråkig text och innehåll.

Bristen på tillförlitliga källor gör studien osäker. De är ofta ofullständiga och sporadiska. En del sajter har egen statistik ibland som används av rapporten. Några källor som citeras är Ethnologue, W3Techs-World Wide Web Technology Surveys och Internet World Stats.

Det går inte alltid att utläsa användarens språktillhörighet. Statistiken går efter nationell tillhörighet och inte det språk användaren skriver och läser på. Ibland kan en användare växla språk och använda olika språk vid olika tillfällen. Detta kan statistiken inte utläsa.

Rapporten försöker således att ta reda på hur stor andel av trafiken globalt som sker på franska. Situationen framställs som en ”tävling”. Franska språket ”tävlar” mot de andra språken. I denna tävling ligger franska språket ganska väl till hävdas det i enlighet med den optimism som präglar frankofoniförespråkarnas jargong. Trots att engelska dominerar stort finns det utrymme för andra språk, däribland franska.

Franska språket, när det gäller antalet användare på nätet, hamnar på 9:de plats, vilket är bra med tanke på att det är på plats 16 när det gäller det globala antalet språkanvändare. Franskan gör alltså bra ifrån sig på nätet. Placeringen är bättre på nätet än vid en jämförelse med det totala antalet som talar och skriver språket.

På andra tjänster går detta igen. Således är franska språket på tredje plats på Wikipedia. Detta motsvarar dock endast 5,5 % av det totala antalet. Engelska dominerar här liksom på många andra tjänster stort. På Twitter är franska språket på sjätte plats med 12 %, på Instagram har man 1,7 %. När det gäller antalet hemsidor ligger franska på sjätte plats och på tredje plats när det gäller antalet bloggar.

Frankrike ”tävlar” således främst med västerländska språk. Detta kommer att förändras när folkrika stater får tillgång till internet, säger rapporten. Antalet använda språk kommer att växa och mängden innehåll på andra språk kommer att öka.

I en passage citeras en rapport av Pauline Franchini. Hon menar att ”franska språket är långt ifrån att vara hotat på nätet”. Hon tittar på den stora bilden och säger att franska språket är det andra språket i internationella organisationer, det andra språket i världen när det gäller översättningar, det andra eller tredje språket inom undervisning i andra- eller tredje-språk i skolan. Det finns ingen anledning till oro: ”…förmodligen är det likadant på internet”.

Det är inte bara kvantitativt som man bör studera det franska språket fortsätter hon. Den stora frågan är om länderna i syd (de gamla kolonierna) i framtiden kommer att använda franskan som kommunikationsspråk. Här ligger utmaningen: ”Allt måste göras för att möjliggöra för de frankofona i Afrika, som i framtiden kommer att utgöra största delen av frankofonin och som kommer att bli mer och mer och bättre och bättre uppkopplade till nätet, att inte bara konsumera utan också producera skrivet innehåll.”


11 augusti 2016

Om frankofoni 2014

Göran Dahlgren

De franskspråkiga länderna ägnar betydande möda åt att bevaka utvecklingen för franska språket i världen. En mängd organisationer har skapats för att följa och utvärdera franskspråkigheten.

”L’Observatoire de la langue française” är en viktig sådan. Vart fjärde år ges det ut en rapport intitulerad  ”La langue française dans le monde”. Den senaste kom ut 2014 och där kan man läsa om hur användningen av franska språket står sig i den globala konkurrensen. Det är främst kampen mot det engelska språket som står i förgrunden men även situationen i Afrika belyses utförligt eftersom det finns hot som utgörs av de afrikanska språken.

Hur står det då till med franskspråkigheten i världen 2014 enligt rapporten? Det mesta verkar vara under kontroll, det är åtminstone intrycket som ges. Franska språket stärker sin ställning, i t.ex. Afrika, och behåller attraktionskraft i de flesta länder. Québec i Kanada behåller sin språkliga egenart och franskundervisningen i världen står stark. I de flesta världsdelar är franska ett populärt språk i skolväsendet, då som andra-språk eller tredje-språk. TV-kanaler som France 24 och TV5 Monde går framåt och franska är ett ofta använt språk på internet.

Rapporten fäster stor uppmärksamhet på situationen för franska språket i Afrika. År 2065 räknar frankofonin med att 85 % av alla fransktalande bor i Afrika och det är i Afrika som mest står på spel. Det finns hot mot franskan där, för det första från de afrikanska språken, men kanske främst från engelskan.

Enligt rapporten verkar franskan behålla sin ställning. Fyra kapitel ägnas åt franskans ställning i Afrika vilket indikerar hur viktig kontinenten är för franskans framtid. I det första redogörs för en enkät som gjorts i afrikanska länder där man undersökt vad franska, engelska och afrikanska språk associeras med hos dagens afrikanska ungdomar. Det framkommer att tankar om modernitet eller intellektuell verksamhet är vanliga när det gäller franska språket. Engelska associeras med affärsliv och globalisering. I vissa länder som studeras är ett afrikanskt språk stort som lingua franca, t.ex. i Mali där bambara är ett stort språk. Det associeras med lokal historia och nöjet att kommunicera. Det är också det mest omtyckta språket. I Senegal finns en liknande situation med språket wolof som har en stark ställning; 90 % av befolkningen talar detta språk vilket gör att franska som lingua franca inte behövs. I Mali och Senegal ökar användningen av det stora afrikanska språket ungefär lika mycket som franska.

I ett andra kapitel studeras 22 städer i Afrika och franskans ställning där. Att välja just städer är naturligt för frankofonianalytikerna eftersom det är där det finns flest frankofona. I städerna sägs franska språket ha en stark position och dess status är ohotad. En enkät gjord bland invånarna i dessa städer visar att franskan är viktig t.ex. när man ska söka ett arbete, när man vill studera på universitetet, för att informera sig i media eller allmänt för att lyckas i livet.

I det sista kapitlet om Afrika avhandlas speciellt situationen i Central-Afrika. Denna del av Afrika är den minst kända, den där utmaningarna är som störst. Den politiska stabiliteten är usel och krig har härjat i området under decennier. Demokratiska Republiken Kongo, det som förr hette Zaïre, har varit skådeplats för ett långvarigt krig. Folkmordet i Rwanda var en annan sådan politisk kris. I dessa fall, med svårigheter med den politiska stabiliteten och de språkliga hoten från t.ex. arabiska i Tchad, swahili i östra Kongo, engelska i Kamerun, står franska inför utmaninger. De stora folkvandringar som krigen orsakat har gjort att franskspråkigheten haft det motigt. Blandspråk hotar att uppstå. Även urbaniseringen gör en sådan utveckling möjlig.

I detta kapitel om det mer komplicerade Central-Afrika, framstår franskan som ett språk som i det långa loppet kan bli det mest använda bara den politiska stabiliteten kan upprätthållas. I dessa länder med turbulent nutidshistoria, med svåra kriser bakom sig, är franska trots allt fortfarande officiellt språk vilket garanterar språkets position. Lagstiftning, statsapparat, media, litteratur använder franska och det gör att andra språk inte kan konkurrera. Det enda stora hotet verkar utgöras av militära nederlag som det i Rwanda som invaderades år 1994 från Uganda. I Rwanda har man delvis övergått till att ha engelska som lingua franca.

I de gamla kolonierna tycks således språket finnas kvar ännu efter att kolonialherrarna dragit sig tillbaka. I själva verket tycks rapporten visa att Frankrike inte misslyckats i Afrika. Trots hot från afrikanska språk och engelska blir franska språket och kanske därmed kulturen kvar.

Rapporten visar också att alfabetiseringen ökar användandet av franska. I skolan används oftast franska som huvudspråk även om vissa länder har en politik där en del afrikanska språk lärs ut som alfabetiseringsspråk.

Man använder i enkäterna främst ungdomar. Dessa är ofta mer välvilligt inställda till Frankrike, den forna kolonialmakten. De har inga minnen från kolonialtiden och är därmed mer mottagliga för bruket av franska. Att göra enkäter i städer är också symptomatiskt för frankofonins propagandamaskineri. Det är i städerna som franskan är starkast. Det finns ett större motstånd mot franska på landsbygden och i vissa traditionella kulturcentra som inte alltid finns i storstäderna.

Frankofonin är helt inriktad på att försvara franska. Kampen mot engelskan är det centrala. Att man samtidigt kör över de afrikanska språken och kulturerna ses inte som ett problem. Frankofonin och anglofonin (som den engelskspråkiga varianten på språklig världsdominans ibland kallas av frankofoniförespråkarna) verkar utkämpa en kamp mot varandra där de afrikanska kulturerna kommer i kläm och riskerar att helt utrotas.

5 juni 2016

Om Kongoriket under 15- 16- och 1700-talen

Göran Dahlgren
 
I boken ”Le royaume de Kongo du XVIe au XVIIIe siècle” (Kungariket Kongo från 1500-talet till 1700-talet) av Georges Balandier ges en bild av en intressant epok i den afrikanska historien.

Den är intressant av flera orsaker. En är att det upprättas en afrikansk stat som inspireras av Europa utan att erövras millitärt. Kongolesisk elit besökte Portugal och såg att landet var mer utvecklat än Kongo. De ville göra västerländsk teknik tillgänglig. De konverterade till kristendomen och spred den med hjälp av missionärer i alla delar av Kongo.
Det var år 1482 som relationerna mellan Portugal och Kongo-riket inleddes. Kongo var då ett mäktigt rike som sträckte sig från nuvarande norra Angola till delar av dagens två Kongo-stater (Demokratiska Republiken Kongo (Kongo Kinshasa)och Republiken Kongo (Kongo Brazzaville). Huvudstaden låg på en platå i nuvarande Angola och hette Mbanza Kongo. Antalet invånare som bodde där är svårt att få grepp om, olika siffror nämns i olika källor. Balandier uppskattar att det bodde 30- 50 000 invånare i huvudstaden. På platån i sin helhet bodde cirka 100 000.
Den kung som skulle leda Kongo in i den katolska kultursfären hette Nzinga Mbemba. Hans far hade döpts till Joâo den förste. Han fick hjälp av portugiserna att slå ned ett uppror under den första tiden av hans regentskap och började sedan reformera landet. Genast byggdes en kyrka i huvudstaden. Hans efterträdare döptes till Afonso den förste. Han lärde sig läsa och skriva och var en kunskapstörstande monark som ville lära sig allt det som de lärde kunde i Portugal. Aristokraterna i landet uppmanades att konvertera och öppnade med missionärers hjälp skolor i huvudstaden och i provinserna för att sprida den kristna tron och Europas vetande i landet. Från och med 1509 byggdes en skola i huvudstaden för 400 elever. De bestod till största delen av elitens barn och många tillhörde hans släkt. 1516 nämns i källorna som ett år då en skola för tusen elever grundats. Skolorna var till främst för pojkar men även flickskolor omnämns. Dessutom skickades tidigt ett antal elever till Portugal för att inhämta lärdom. Vissa skulle bli berömda och en del stannade kvar i Portugal. Andra återvände till Kongo efter avslutade studier för att lära ut det kristna budskapet och humanistisk lärdom.

Ekonomiskt inleddes förbindelser. Främst var det slavar som Kongo handlade med och i utbyte fick de varor som tyger och vapen. I provinshuvudstäderna byggdes kyrkor med hjälp av murare och hantverkare från Portugal. Även boktryckare skickades till Kongo för att sprida sitt kunnande.
Under don Afonso upplevde Kongo 30 år av välstånd. Staten konsoliderades med hjälp av statsreligionen kristendom och väpnat stöd. Relationerna var vänskapliga mellan Kongo, Portugal och Vatikanen. En viss känsla av överlägsenhet fanns dock hos portugiserna. Kongo skulle inte förhäva sig utan förbli en underordnad part. Ett dokument från 1607 visar detta tydligt. Där varnas för att olydnad kunde uppstå om självständigheten gick för långt. Det känns igen från kolonialtiden då samma tanke fanns hos de europeiska stormakterna när det gällde besittningarna i Afrika.
Kristnandet skulle fortgå efter don Afonsos död men politiskt och militärt skulle Kongo förlora sin ställning, speciellt under 1600-talet. Det var ofta problem med tronföljden. Rivaliserande klaner i de olika provinserna stred för att utnämna sina kandidater till kung. Detta ledde till korta regenttider. T.ex. mellan 1614 och 1641 leddes riket av åtta olika kungar.
Efter hand försämrades relationerna med Portugal och de ekonomiska och religiösa banden försvagades. De olika regionerna gjorde ofta uppror och var i perioder i praktiken självständiga. En invasion från öster genomförd av Yaka-folket och ett regelrätt militärt nederlag i slaget vid Mbwila år 1665 mot Portugal gjorde att landet försvagades. Den alltjämt fortgående slavhandeln intensifierades, Angola seglade upp som den viktigaste kolonin för Portugal och Kongo gick efter ett långt inbördeskrig slutligen helt under.
År 1706 besöker missionären Laurent de Lucques huvudstaden Mbanza Kongo och noterar att inte mycket finns kvar av den forna storheten. Staden är till största delen övergiven. Kyrkan är i ruiner och övervuxen av växtlighet. Alla försök att återupprätta riket har misslyckats.
Balandier avslutar sin redogörelse för Kongos historia med att förtälja historien om Kimpa Vita eller don Béatrice.
Under några år i början av 1700-talet grundade hon en religiös sekt som hon ville skulle ersätta den katolska läran: antonionismen. Sankt Antonius hade uppenbarat sig för henne under en sjukdom för att säga till henne att Kongo skulle återuppstå och att hon skulle leda det. Hon utarbetade en egen lära som innehöll en blandning av traditionell afrikansk religion och kristendomen. Kongo, predikade hon, är det egentliga heliga landet, Kristus föddes i Mbanza Kongo, den heliga jungfrun var av afrikanskt ursprung. Hon förebådade att Kongo skulle återfå sin storhet och att en ny guldålder låg framför kongoleserna. Hon uppmanade alla att flytta till huvudstaden och utbildade proselyter som gav sig ut i provinserna för att sprida den nya läran.
Hennes slutliga öde skulle likna Jeanne d’Arcs på 1400-talet i Frankrike, menar Balandier. Efter två års predikande anhålls hon och anklagas av kungamakten i Portugal för kätteri. Hon bränns levande på bål. Parallellerna med Jeanne d’Arc gör henne gestalt fascinerande. Också hon fälldes för att ha haft både politiska och religiösa ambitioner.
Kimpa Vitas död blir en symbol för slutet på en storhetstid, en väldokumenterad sådan i Afrika under 15-, 16-, och 1700-talet.
Man kan fantisera om hur relationerna mellan Afrika och Europa hade sett ut om Kongoriket fått utvecklas fritt. Den kunskap som samlades av missionärerna, ”biståndsarbetare” och diplomater hade kanske kunnat leda till en bättre förståelse och motverkat den rasism som blev förhärskande på 1800-talet. Om Kongo kunnat bli en del av den europeiska renässansen och den efterföljande upplysningen och industrialiseringen hade kanske Afrikas tekniska efterblivenhet uteblivit.
Epoken fascinerar också genom sina karaktärer. Här finns historier om vetgiriga afrikanska monarker, socialt intresserade missionärer och en frireligiös kvinna som likt Jeanne d’Arc är politiskt engagerad och blir bränd på bål.
Om samförståndet mellan Portugal och Kongo hade fortsatt hade mer kunskaper inhämtats om Afrika. Afrika sett som mörkrets kontinent om vilken man inget vet hade kunnat undvikas.




16 april 2016

Om panafrikanism


Göran Dahlgren
Panafrikanismen föddes på 1800-talet som en serie tankar om en kulturellt och politiskt enad svart ras. Det fanns panafrikanister i Afrika men många av de som omfattade idéerna levde i diasporan.

I början ansåg panafrikanisterna att Afrika skulle anamma den västerländska civilisationen och därefter utforma en egen ideologi och ett eget politiskt system. Det var då inte en antikolonialistisk rörelse.
Ett namn i detta sammanhang var Edward Wilmot Blyden. Han sysslade med många frågor som rörde svart kultur och identitet. Han ville att afrikanerna skulle känna stolthet över sin ras, lära känna sin historia och sitt ursprung och utveckla en egen ”afrikansk personlighet”. Hans idéer vann en viss spridning men politiskt kom Blyden inte långt. Dock var han i grunden mest intresserad av kulturella frågor.
James Africanus Beale Horton (från den brittiska kolonin Sierra Leone)och Joseph Ephraim Caseley Hayford (från Guldkusten, nuvarande Ghana) var två andra tidiga panafrikanister som kom lite längre i det politiska utformandet av en större afrikansk stat. Horton var den förste att driva en kampanj för afrikanskt politiskt självbestämmande och skapandet av en afrikansk nationalitet. Hans idéer inspirerade till grundandet av ”Fanti-federationen” 1868 som var en institution som styrdes av en konstitution med syfte att bli en statsbildning i Västafrika.

Joseph Ephraim Casely Hayford ville se ett enat Västafrika och han instiftade en organisation med den målsättningen: NCBWA (National Congress of British West Africa), år 1920. Många andra liknande organisationer hade bildats och skulle bildas som förespråkade att afrikaner och svarta slog sig samman i en självständig panafrikanistisk stat.

Allt fler blev intresserade av idéerna både i diasporan och i Afrika. En av de första stora händelserna i utvecklingen var den panafrikanska konfrensen år 1900. Andra konferenser och kongresser av olika aktörer följde. Tankarna var avgörande i framväxten av ”The Harlem Renaissance” i New York och Léopold Sédar Senghor och Aimé Césaire tog intryck av dem när de diskuterade kolonialismen och lanserade begreppet ”Négritude” som ett försök att bekämpa rasismen och ge afrikanerna bättre självkänsla.

Men någon konkret politisk framgång ledde detta inte till. Afrika var koloniserat av västeuropeiska stater och panafrikanisterna hade inte någon möjlighet att förverkliga sina utopiska idéer.

Detta skulle ändras efter andra världskriget. Kolonialmakterna insåg att de forna koloniernas självständighetssträvanden måste tillgodoses. Kolonierna var för dyra i drift och frihetskampen var för legitim för att kunna stoppas.

I det skedet blev panafrikanismen en ideologi som fick vind i seglen. Under några år i slutet av femtiotalet framstod den som en viktig politisk kraft. Flera ledare i kampen för befrielse från kolonialismen omfattade panafrikanistiska idéer. Två som utmärkte sig härvidlag var Modibo Keïta och Kwame Nkrumah. Deras variant av panafrikanism ville omedelbart skapa en stat, det skulle vara en federal stat, det politiska skulle föregå det ekonomiska, gränserna från Berlinkonferensen skulle rivas upp och nya regioner skulle ersätta idén med nationalstater. Denna rörelse var socialistisk till sin karaktär vilket givetvis gjorde den svår att smälta för vissa stormakter.
Flera olika grupperingar av stater hade olika idéer om Afrikas framtid. Monroviagruppen, t.ex. var anhängare av att behålla staterna som de såg ut medan Casablanca-gruppen ville skapa en federal afrikansk stat.

1960 skapade Modibo Keïta (Mali), Kwame Nkrumah (Ghana)  och Sekou Touré (i Guinea) en västafrikansk union som skulle utgöra början till en enhetlig stat. Den var tänkt att sprida sig och vara en början till en socialistisk stormakt. Den blev kortlivad och levde bara några år.

Slutet på drömmen om den socialistsiska afrikanska stormakten som levt upp under femtiotalet blev grundandet av OAU (Organisation of African Unity) 1963. Denna ville se gradvisa steg mot en union med bibehållandet av gränser och var i grunden ett liberalt projekt. 1965 bildade de fransktalande länderna med franskt stöd ”OCAM” vilken var en sammanslutning av fransktalande före detta franska kolonier. De fransktalande länderna var en kraft som ogillat bildandet av en engelskspråkig, anglosaxisk afrikansk union. När Nkrumah och Keïta vid sextiotalets slut försvunnit från scenen upphörde drömmarna om en allafrikansk socialistisk union.

Många tänkare och politiska filosofer har skissat på en afrikansk federal stat. Guy Martin i ”African Political Thought” räknar upp en del. Han nämner namn som Marc-Louis Ropivia, Makau wa Mutua, Arthur S. Gakwandi, Joseph Ki-Zerbo och Godfrey Mwakikagele.
Ett av de mest kända namnen är Cheikh Anta Diop som skrev en bok om sina tankar kring en afrikansk stat (”Black Africa: The economic and cultural basis for a federated state”, ursprungligen på franska 1960) Där driver han tesen att Afrika måste satsa på att skapa stabilitet, med en stark militär organisation. Han menar att Afrika har stora naturresurser och med lätthet kan bli självförsörjande på energi. Vattenkraft, råvaror finns i överflöd. Matproduktion, byggandet av infrastruktur, produktion av textilier, industrialisering skulle leda till arbetstillfällen. Ett afrikanskt språk skulle utvecklas som skulle ersätta kolonialspråket och de afrikanska språken.

År 2002 inleddes ett nytt kapitel i panafrikanismens historia. OAU upplöstes och en ny organisation bildades: Afrikanska Unionen, AU.

Denna liknar OAU i många hänseenden. Den vill behålla de gamla gränsdragningarna, integration ska ske långsamt och stegvis, det ekonomiska ska gå före det politiska. Den liknar därvidlag Europeiska Unionen. Den är också likt EU ett liberalt projekt där marknadsekonomi råder.

AU har spelat en roll i att skapa stabilitet med militära insatser i flera konflikter i Afrika under åren sedan dess grundande. Om någon ledare eller något land uppvisar en tendens att gå emot AU:s värden och politik kan länder uteslutas eller straffas. Nästan alla länder i Afrika är medlemmar vilket ger den en legitimitet och organisationen är en betydande förhandlingspartner. Den finansierar panafrikanistiska institutioner och satsar på både regional och nationell utveckling.
Hur panafrikanismen kommer att utvecklas vet vi inte idag. AU är en fortsättning på AOU och bygger på ett liberalt koncept. Den är otymplig, ineffektiv och har idag begränsade möjligheter att påverka afrikansk politik i en globaliserad värld. Den dröm som närdes av idéer om en stark afrikansk identitet som med stolthet och värdighet hävdar sin kultur har i den krassa politiska och ekonomiska verkligheten svårt att behålla sin styrka. Men panafrikanismen förblir en viktig kraft i dagens Afrika. Med tiden kanske panafrikanisterna får igenom sina idéer om ett enat, starkt och stolt Afrika.

27 februari 2016

Om afrikansk socialism och ”afro-marxism”

Göran Dahlgren

När muren föll år 1989 var det fler länder än Sovjetunionen och staterna i Östeuropa som påverkades. Även i Afrika skulle nya tider stunda.  Det finansiella stödet från det gamla sovjetväldet skulle försvinna. Även legitimiteten i marxism-leninismen som statsideologi skulle rämna.

1988, ett år före Sovjetunionens fall fanns tio stater som var socialistiska enligt Pierre du T Botha (i ”Generic Aspects of Marxism-Leninism in Africa”, 1988): Angola, Benin, Etiopien, Guinea-Bissau, Kongo, Kap Verde-öarna, Mozambique, Madagaskar, Sâo Tomé och Principe och Zimbabwe. Vissa gerillagrupper fanns också som kallade sig socialister som t.ex. ANC i Sydafrika, SWAPO i Sydvästafrika och Polisario i Västsahara.

Dessa stater och rörelser tillhörde en ”andra våg” av socialism i Afrika som växte fram under 1970- och 80-talen och som skilde sig från den tidigare vågen som kom under 60-talet.

De nya staternas ledare tog avstånd från 60-talets afrikanska, populistiska socialism som dominerades av karismatiska ledare. Den tidens socialism stod tämligen fri från sovjetiskt inflytande. Grunden skulle vara afrikansk, menade de, och traditionella värden som bygemenskap och storfamiljväsendet utgjorde grundvalen för de nya staternas ideologi. I de gamla bysamhällena rådde en afrikansk socialism som var mer äkta och föredömlig än den sovjetiska.

De främsta företrädarna för den ”afrikanska socialismen” var Kwame Nkrumah i Ghana, Modibo Keïta i Mali och Sékou Touré i Guinea. Dessa utmärkte sig genom att inrätta en personkult i sina länder. Både Keïta och Touré härstammade från gamla nationalhjältar och framställde sig som politiker med extra stor prestige. De vann också popularitet genom att ha befriat sina länder från kolonialismen. Även Julius Nyerere i Tanzania och Léopold Sédar Senghor kan räknas till dessa tidiga afrikanska socialister.

Redan i slutet av 60-talet hade dock den största entusiasmen inför det nya ledarskapet falnat. Touré avsattes 1966 i en kupp och Modibo Keïta störtades 1968. Även om Nyerere och Senghor satt kvar längre var illusionen om en snabb ekonomisk och social utveckling med socialistisk politik bruten.

Under 70- och 80-talen svepte en ny våg av socialism in i Afrika. De nya socialistiska länderna kallas av några (t.ex. Keller& Rothchild i ”Afro-marxist Regimes. Ideology and Public Policy) för” afro-marxistiska” stater. De var mer lojala mot Sovjetunionen och öststaterna, mindre politiskt och ekonomiskt pragmatiska, de bekände sig till den vetenskapliga socialismen och följde diktat och teorier utarbetade av den sovjetiska ideologiska teori-apparaten. Denna postulerade att klassanalys skulle appliceras, att ett statsbärande parti skulle leda utvecklingen mot ett socialistiskt samhälle, att alla statens funktioner skulle centraliseras, att kapitalismen skulle bekämpas, att socialismen skulle vara den ledande ideologin och att den sovjetiska staten var ett exempel att följa politiskt och ekonomiskt.

Av de tio länder som Botha räknar som socialistiska år 1988 var det tre som gick längre i ideologiskt hänseende: Angola, Mozambique och Etiopien. I befrielsekampen i Angola hade MPLA och FRELIMO i Mozambique länge fått militärt och ekonomiskt stöd från Sovjetunionen (i Angola även av Kuba). Ideologiskt hade företrädarna för befrielserörelserna tidigt, redan under gerillatiden, uttryckt sig i termer som lånade från den marxist-leninistiska terminologin: klasskamp, exploatering, imperialism, Lenins och Marx’ syn på historieutveckling och världsrevolution, etc. vilket gjorde att deras retorik skilde sig från 60-talets vänsterledares.

I Etiopien var situationen annorlunda. Kanske liknade den etiopiska revolutionen den ryska mer än vad varit fallet i Angola och Mozambique. Liksom i Ryssland störtades ett månghundraårigt kungadöme med lång historia och nedärvda konservativa traditioner. Keller delar in den revolutionära etiopiska historien i flera tidsperioder. Ett första bestående av en populistisk period 1974-75 som liknade 60-talets första frihetsyra under den första vågen av socialism. De revolutionära etiopiska ledarna reste landet runt och proklamerade den nya politiken med stor framtidsoptimism. Sedan följde två år av maktkamp mellan stridande fraktioner. Den styrande klicken, ”Dergen”, lyckades efter en hård kamp och blodig repression ta kontrollen över landet. Ett krig med Somalia vanns med massivt stöd från Sovjetunionen. Därefter inträdde en period av konsolidering av makten och införandet av de nya socialistiska reformer som utlovats. Ett nytt ekonomiskt system infördes efter sovjetisk modell med nationaliseringar och en jordreform genomdrevs.

Angola, Mozambique och Etiopien var de länder som mest tog efter den vetenskapliga socialismen enligt den sovjetiska terminologin anser Botha och Keller. Med murens fall och Sovjetunionens upplösning försvann dock legitimiteten hos denna modell. Militärt och ekonomiskt bistånd ströps och de afrikanska socialistiska staterna, afro-marxistsiska eller ej, kunde inte överleva under de nya förhållandena. Under 90-talet rämnade den sovjetiska ideologin. Afromarxismen gick mot sin undergång.

Frelimo övergav officiellt marxismen 1989, i Etiopien störtades socialistregeringen 1991 och i Angola skedde en maktövergång efter ett demokratiskt val 1992.

Det kan tilläggas att någon större framgång ekonomiskt inte röntes av de afro-marxistiska staterna. Speciellt gäller detta för Etiopien som var det land som gick längst i införande av reformer. Det brutala förtrycket, kriget mot Somalia och två stora svältkatastrofer gör att facit framstår som nedslående. Den snara nedmonteringen av socialism som statsideologi efter murens fall vittnar också om svårigheterna för de afromarxistiska idéerna att få fäste i Afrika.