27 februari 2016

Om afrikansk socialism och ”afro-marxism”

Göran Dahlgren

När muren föll år 1989 var det fler länder än Sovjetunionen och staterna i Östeuropa som påverkades. Även i Afrika skulle nya tider stunda.  Det finansiella stödet från det gamla sovjetväldet skulle försvinna. Även legitimiteten i marxism-leninismen som statsideologi skulle rämna.

1988, ett år före Sovjetunionens fall fanns tio stater som var socialistiska enligt Pierre du T Botha (i ”Generic Aspects of Marxism-Leninism in Africa”, 1988): Angola, Benin, Etiopien, Guinea-Bissau, Kongo, Kap Verde-öarna, Mozambique, Madagaskar, Sâo Tomé och Principe och Zimbabwe. Vissa gerillagrupper fanns också som kallade sig socialister som t.ex. ANC i Sydafrika, SWAPO i Sydvästafrika och Polisario i Västsahara.

Dessa stater och rörelser tillhörde en ”andra våg” av socialism i Afrika som växte fram under 1970- och 80-talen och som skilde sig från den tidigare vågen som kom under 60-talet.

De nya staternas ledare tog avstånd från 60-talets afrikanska, populistiska socialism som dominerades av karismatiska ledare. Den tidens socialism stod tämligen fri från sovjetiskt inflytande. Grunden skulle vara afrikansk, menade de, och traditionella värden som bygemenskap och storfamiljväsendet utgjorde grundvalen för de nya staternas ideologi. I de gamla bysamhällena rådde en afrikansk socialism som var mer äkta och föredömlig än den sovjetiska.

De främsta företrädarna för den ”afrikanska socialismen” var Kwame Nkrumah i Ghana, Modibo Keïta i Mali och Sékou Touré i Guinea. Dessa utmärkte sig genom att inrätta en personkult i sina länder. Både Keïta och Touré härstammade från gamla nationalhjältar och framställde sig som politiker med extra stor prestige. De vann också popularitet genom att ha befriat sina länder från kolonialismen. Även Julius Nyerere i Tanzania och Léopold Sédar Senghor kan räknas till dessa tidiga afrikanska socialister.

Redan i slutet av 60-talet hade dock den största entusiasmen inför det nya ledarskapet falnat. Touré avsattes 1966 i en kupp och Modibo Keïta störtades 1968. Även om Nyerere och Senghor satt kvar längre var illusionen om en snabb ekonomisk och social utveckling med socialistisk politik bruten.

Under 70- och 80-talen svepte en ny våg av socialism in i Afrika. De nya socialistiska länderna kallas av några (t.ex. Keller& Rothchild i ”Afro-marxist Regimes. Ideology and Public Policy) för” afro-marxistiska” stater. De var mer lojala mot Sovjetunionen och öststaterna, mindre politiskt och ekonomiskt pragmatiska, de bekände sig till den vetenskapliga socialismen och följde diktat och teorier utarbetade av den sovjetiska ideologiska teori-apparaten. Denna postulerade att klassanalys skulle appliceras, att ett statsbärande parti skulle leda utvecklingen mot ett socialistiskt samhälle, att alla statens funktioner skulle centraliseras, att kapitalismen skulle bekämpas, att socialismen skulle vara den ledande ideologin och att den sovjetiska staten var ett exempel att följa politiskt och ekonomiskt.

Av de tio länder som Botha räknar som socialistiska år 1988 var det tre som gick längre i ideologiskt hänseende: Angola, Mozambique och Etiopien. I befrielsekampen i Angola hade MPLA och FRELIMO i Mozambique länge fått militärt och ekonomiskt stöd från Sovjetunionen (i Angola även av Kuba). Ideologiskt hade företrädarna för befrielserörelserna tidigt, redan under gerillatiden, uttryckt sig i termer som lånade från den marxist-leninistiska terminologin: klasskamp, exploatering, imperialism, Lenins och Marx’ syn på historieutveckling och världsrevolution, etc. vilket gjorde att deras retorik skilde sig från 60-talets vänsterledares.

I Etiopien var situationen annorlunda. Kanske liknade den etiopiska revolutionen den ryska mer än vad varit fallet i Angola och Mozambique. Liksom i Ryssland störtades ett månghundraårigt kungadöme med lång historia och nedärvda konservativa traditioner. Keller delar in den revolutionära etiopiska historien i flera tidsperioder. Ett första bestående av en populistisk period 1974-75 som liknade 60-talets första frihetsyra under den första vågen av socialism. De revolutionära etiopiska ledarna reste landet runt och proklamerade den nya politiken med stor framtidsoptimism. Sedan följde två år av maktkamp mellan stridande fraktioner. Den styrande klicken, ”Dergen”, lyckades efter en hård kamp och blodig repression ta kontrollen över landet. Ett krig med Somalia vanns med massivt stöd från Sovjetunionen. Därefter inträdde en period av konsolidering av makten och införandet av de nya socialistiska reformer som utlovats. Ett nytt ekonomiskt system infördes efter sovjetisk modell med nationaliseringar och en jordreform genomdrevs.

Angola, Mozambique och Etiopien var de länder som mest tog efter den vetenskapliga socialismen enligt den sovjetiska terminologin anser Botha och Keller. Med murens fall och Sovjetunionens upplösning försvann dock legitimiteten hos denna modell. Militärt och ekonomiskt bistånd ströps och de afrikanska socialistiska staterna, afro-marxistsiska eller ej, kunde inte överleva under de nya förhållandena. Under 90-talet rämnade den sovjetiska ideologin. Afromarxismen gick mot sin undergång.

Frelimo övergav officiellt marxismen 1989, i Etiopien störtades socialistregeringen 1991 och i Angola skedde en maktövergång efter ett demokratiskt val 1992.

Det kan tilläggas att någon större framgång ekonomiskt inte röntes av de afro-marxistiska staterna. Speciellt gäller detta för Etiopien som var det land som gick längst i införande av reformer. Det brutala förtrycket, kriget mot Somalia och två stora svältkatastrofer gör att facit framstår som nedslående. Den snara nedmonteringen av socialism som statsideologi efter murens fall vittnar också om svårigheterna för de afromarxistiska idéerna att få fäste i Afrika.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.