16 april 2016

Om panafrikanism


Göran Dahlgren
Panafrikanismen föddes på 1800-talet som en serie tankar om en kulturellt och politiskt enad svart ras. Det fanns panafrikanister i Afrika men många av de som omfattade idéerna levde i diasporan.

I början ansåg panafrikanisterna att Afrika skulle anamma den västerländska civilisationen och därefter utforma en egen ideologi och ett eget politiskt system. Det var då inte en antikolonialistisk rörelse.
Ett namn i detta sammanhang var Edward Wilmot Blyden. Han sysslade med många frågor som rörde svart kultur och identitet. Han ville att afrikanerna skulle känna stolthet över sin ras, lära känna sin historia och sitt ursprung och utveckla en egen ”afrikansk personlighet”. Hans idéer vann en viss spridning men politiskt kom Blyden inte långt. Dock var han i grunden mest intresserad av kulturella frågor.
James Africanus Beale Horton (från den brittiska kolonin Sierra Leone)och Joseph Ephraim Caseley Hayford (från Guldkusten, nuvarande Ghana) var två andra tidiga panafrikanister som kom lite längre i det politiska utformandet av en större afrikansk stat. Horton var den förste att driva en kampanj för afrikanskt politiskt självbestämmande och skapandet av en afrikansk nationalitet. Hans idéer inspirerade till grundandet av ”Fanti-federationen” 1868 som var en institution som styrdes av en konstitution med syfte att bli en statsbildning i Västafrika.

Joseph Ephraim Casely Hayford ville se ett enat Västafrika och han instiftade en organisation med den målsättningen: NCBWA (National Congress of British West Africa), år 1920. Många andra liknande organisationer hade bildats och skulle bildas som förespråkade att afrikaner och svarta slog sig samman i en självständig panafrikanistisk stat.

Allt fler blev intresserade av idéerna både i diasporan och i Afrika. En av de första stora händelserna i utvecklingen var den panafrikanska konfrensen år 1900. Andra konferenser och kongresser av olika aktörer följde. Tankarna var avgörande i framväxten av ”The Harlem Renaissance” i New York och Léopold Sédar Senghor och Aimé Césaire tog intryck av dem när de diskuterade kolonialismen och lanserade begreppet ”Négritude” som ett försök att bekämpa rasismen och ge afrikanerna bättre självkänsla.

Men någon konkret politisk framgång ledde detta inte till. Afrika var koloniserat av västeuropeiska stater och panafrikanisterna hade inte någon möjlighet att förverkliga sina utopiska idéer.

Detta skulle ändras efter andra världskriget. Kolonialmakterna insåg att de forna koloniernas självständighetssträvanden måste tillgodoses. Kolonierna var för dyra i drift och frihetskampen var för legitim för att kunna stoppas.

I det skedet blev panafrikanismen en ideologi som fick vind i seglen. Under några år i slutet av femtiotalet framstod den som en viktig politisk kraft. Flera ledare i kampen för befrielse från kolonialismen omfattade panafrikanistiska idéer. Två som utmärkte sig härvidlag var Modibo Keïta och Kwame Nkrumah. Deras variant av panafrikanism ville omedelbart skapa en stat, det skulle vara en federal stat, det politiska skulle föregå det ekonomiska, gränserna från Berlinkonferensen skulle rivas upp och nya regioner skulle ersätta idén med nationalstater. Denna rörelse var socialistisk till sin karaktär vilket givetvis gjorde den svår att smälta för vissa stormakter.
Flera olika grupperingar av stater hade olika idéer om Afrikas framtid. Monroviagruppen, t.ex. var anhängare av att behålla staterna som de såg ut medan Casablanca-gruppen ville skapa en federal afrikansk stat.

1960 skapade Modibo Keïta (Mali), Kwame Nkrumah (Ghana)  och Sekou Touré (i Guinea) en västafrikansk union som skulle utgöra början till en enhetlig stat. Den var tänkt att sprida sig och vara en början till en socialistisk stormakt. Den blev kortlivad och levde bara några år.

Slutet på drömmen om den socialistsiska afrikanska stormakten som levt upp under femtiotalet blev grundandet av OAU (Organisation of African Unity) 1963. Denna ville se gradvisa steg mot en union med bibehållandet av gränser och var i grunden ett liberalt projekt. 1965 bildade de fransktalande länderna med franskt stöd ”OCAM” vilken var en sammanslutning av fransktalande före detta franska kolonier. De fransktalande länderna var en kraft som ogillat bildandet av en engelskspråkig, anglosaxisk afrikansk union. När Nkrumah och Keïta vid sextiotalets slut försvunnit från scenen upphörde drömmarna om en allafrikansk socialistisk union.

Många tänkare och politiska filosofer har skissat på en afrikansk federal stat. Guy Martin i ”African Political Thought” räknar upp en del. Han nämner namn som Marc-Louis Ropivia, Makau wa Mutua, Arthur S. Gakwandi, Joseph Ki-Zerbo och Godfrey Mwakikagele.
Ett av de mest kända namnen är Cheikh Anta Diop som skrev en bok om sina tankar kring en afrikansk stat (”Black Africa: The economic and cultural basis for a federated state”, ursprungligen på franska 1960) Där driver han tesen att Afrika måste satsa på att skapa stabilitet, med en stark militär organisation. Han menar att Afrika har stora naturresurser och med lätthet kan bli självförsörjande på energi. Vattenkraft, råvaror finns i överflöd. Matproduktion, byggandet av infrastruktur, produktion av textilier, industrialisering skulle leda till arbetstillfällen. Ett afrikanskt språk skulle utvecklas som skulle ersätta kolonialspråket och de afrikanska språken.

År 2002 inleddes ett nytt kapitel i panafrikanismens historia. OAU upplöstes och en ny organisation bildades: Afrikanska Unionen, AU.

Denna liknar OAU i många hänseenden. Den vill behålla de gamla gränsdragningarna, integration ska ske långsamt och stegvis, det ekonomiska ska gå före det politiska. Den liknar därvidlag Europeiska Unionen. Den är också likt EU ett liberalt projekt där marknadsekonomi råder.

AU har spelat en roll i att skapa stabilitet med militära insatser i flera konflikter i Afrika under åren sedan dess grundande. Om någon ledare eller något land uppvisar en tendens att gå emot AU:s värden och politik kan länder uteslutas eller straffas. Nästan alla länder i Afrika är medlemmar vilket ger den en legitimitet och organisationen är en betydande förhandlingspartner. Den finansierar panafrikanistiska institutioner och satsar på både regional och nationell utveckling.
Hur panafrikanismen kommer att utvecklas vet vi inte idag. AU är en fortsättning på AOU och bygger på ett liberalt koncept. Den är otymplig, ineffektiv och har idag begränsade möjligheter att påverka afrikansk politik i en globaliserad värld. Den dröm som närdes av idéer om en stark afrikansk identitet som med stolthet och värdighet hävdar sin kultur har i den krassa politiska och ekonomiska verkligheten svårt att behålla sin styrka. Men panafrikanismen förblir en viktig kraft i dagens Afrika. Med tiden kanske panafrikanisterna får igenom sina idéer om ett enat, starkt och stolt Afrika.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.