5 juni 2016

Om Kongoriket under 15- 16- och 1700-talen

Göran Dahlgren
 
I boken ”Le royaume de Kongo du XVIe au XVIIIe siècle” (Kungariket Kongo från 1500-talet till 1700-talet) av Georges Balandier ges en bild av en intressant epok i den afrikanska historien.

Den är intressant av flera orsaker. En är att det upprättas en afrikansk stat som inspireras av Europa utan att erövras millitärt. Kongolesisk elit besökte Portugal och såg att landet var mer utvecklat än Kongo. De ville göra västerländsk teknik tillgänglig. De konverterade till kristendomen och spred den med hjälp av missionärer i alla delar av Kongo.
Det var år 1482 som relationerna mellan Portugal och Kongo-riket inleddes. Kongo var då ett mäktigt rike som sträckte sig från nuvarande norra Angola till delar av dagens två Kongo-stater (Demokratiska Republiken Kongo (Kongo Kinshasa)och Republiken Kongo (Kongo Brazzaville). Huvudstaden låg på en platå i nuvarande Angola och hette Mbanza Kongo. Antalet invånare som bodde där är svårt att få grepp om, olika siffror nämns i olika källor. Balandier uppskattar att det bodde 30- 50 000 invånare i huvudstaden. På platån i sin helhet bodde cirka 100 000.
Den kung som skulle leda Kongo in i den katolska kultursfären hette Nzinga Mbemba. Hans far hade döpts till Joâo den förste. Han fick hjälp av portugiserna att slå ned ett uppror under den första tiden av hans regentskap och började sedan reformera landet. Genast byggdes en kyrka i huvudstaden. Hans efterträdare döptes till Afonso den förste. Han lärde sig läsa och skriva och var en kunskapstörstande monark som ville lära sig allt det som de lärde kunde i Portugal. Aristokraterna i landet uppmanades att konvertera och öppnade med missionärers hjälp skolor i huvudstaden och i provinserna för att sprida den kristna tron och Europas vetande i landet. Från och med 1509 byggdes en skola i huvudstaden för 400 elever. De bestod till största delen av elitens barn och många tillhörde hans släkt. 1516 nämns i källorna som ett år då en skola för tusen elever grundats. Skolorna var till främst för pojkar men även flickskolor omnämns. Dessutom skickades tidigt ett antal elever till Portugal för att inhämta lärdom. Vissa skulle bli berömda och en del stannade kvar i Portugal. Andra återvände till Kongo efter avslutade studier för att lära ut det kristna budskapet och humanistisk lärdom.

Ekonomiskt inleddes förbindelser. Främst var det slavar som Kongo handlade med och i utbyte fick de varor som tyger och vapen. I provinshuvudstäderna byggdes kyrkor med hjälp av murare och hantverkare från Portugal. Även boktryckare skickades till Kongo för att sprida sitt kunnande.
Under don Afonso upplevde Kongo 30 år av välstånd. Staten konsoliderades med hjälp av statsreligionen kristendom och väpnat stöd. Relationerna var vänskapliga mellan Kongo, Portugal och Vatikanen. En viss känsla av överlägsenhet fanns dock hos portugiserna. Kongo skulle inte förhäva sig utan förbli en underordnad part. Ett dokument från 1607 visar detta tydligt. Där varnas för att olydnad kunde uppstå om självständigheten gick för långt. Det känns igen från kolonialtiden då samma tanke fanns hos de europeiska stormakterna när det gällde besittningarna i Afrika.
Kristnandet skulle fortgå efter don Afonsos död men politiskt och militärt skulle Kongo förlora sin ställning, speciellt under 1600-talet. Det var ofta problem med tronföljden. Rivaliserande klaner i de olika provinserna stred för att utnämna sina kandidater till kung. Detta ledde till korta regenttider. T.ex. mellan 1614 och 1641 leddes riket av åtta olika kungar.
Efter hand försämrades relationerna med Portugal och de ekonomiska och religiösa banden försvagades. De olika regionerna gjorde ofta uppror och var i perioder i praktiken självständiga. En invasion från öster genomförd av Yaka-folket och ett regelrätt militärt nederlag i slaget vid Mbwila år 1665 mot Portugal gjorde att landet försvagades. Den alltjämt fortgående slavhandeln intensifierades, Angola seglade upp som den viktigaste kolonin för Portugal och Kongo gick efter ett långt inbördeskrig slutligen helt under.
År 1706 besöker missionären Laurent de Lucques huvudstaden Mbanza Kongo och noterar att inte mycket finns kvar av den forna storheten. Staden är till största delen övergiven. Kyrkan är i ruiner och övervuxen av växtlighet. Alla försök att återupprätta riket har misslyckats.
Balandier avslutar sin redogörelse för Kongos historia med att förtälja historien om Kimpa Vita eller don Béatrice.
Under några år i början av 1700-talet grundade hon en religiös sekt som hon ville skulle ersätta den katolska läran: antonionismen. Sankt Antonius hade uppenbarat sig för henne under en sjukdom för att säga till henne att Kongo skulle återuppstå och att hon skulle leda det. Hon utarbetade en egen lära som innehöll en blandning av traditionell afrikansk religion och kristendomen. Kongo, predikade hon, är det egentliga heliga landet, Kristus föddes i Mbanza Kongo, den heliga jungfrun var av afrikanskt ursprung. Hon förebådade att Kongo skulle återfå sin storhet och att en ny guldålder låg framför kongoleserna. Hon uppmanade alla att flytta till huvudstaden och utbildade proselyter som gav sig ut i provinserna för att sprida den nya läran.
Hennes slutliga öde skulle likna Jeanne d’Arcs på 1400-talet i Frankrike, menar Balandier. Efter två års predikande anhålls hon och anklagas av kungamakten i Portugal för kätteri. Hon bränns levande på bål. Parallellerna med Jeanne d’Arc gör henne gestalt fascinerande. Också hon fälldes för att ha haft både politiska och religiösa ambitioner.
Kimpa Vitas död blir en symbol för slutet på en storhetstid, en väldokumenterad sådan i Afrika under 15-, 16-, och 1700-talet.
Man kan fantisera om hur relationerna mellan Afrika och Europa hade sett ut om Kongoriket fått utvecklas fritt. Den kunskap som samlades av missionärerna, ”biståndsarbetare” och diplomater hade kanske kunnat leda till en bättre förståelse och motverkat den rasism som blev förhärskande på 1800-talet. Om Kongo kunnat bli en del av den europeiska renässansen och den efterföljande upplysningen och industrialiseringen hade kanske Afrikas tekniska efterblivenhet uteblivit.
Epoken fascinerar också genom sina karaktärer. Här finns historier om vetgiriga afrikanska monarker, socialt intresserade missionärer och en frireligiös kvinna som likt Jeanne d’Arc är politiskt engagerad och blir bränd på bål.
Om samförståndet mellan Portugal och Kongo hade fortsatt hade mer kunskaper inhämtats om Afrika. Afrika sett som mörkrets kontinent om vilken man inget vet hade kunnat undvikas.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.