11 augusti 2016

Om frankofoni 2014

Göran Dahlgren

De franskspråkiga länderna ägnar betydande möda åt att bevaka utvecklingen för franska språket i världen. En mängd organisationer har skapats för att följa och utvärdera franskspråkigheten.

”L’Observatoire de la langue française” är en viktig sådan. Vart fjärde år ges det ut en rapport intitulerad  ”La langue française dans le monde”. Den senaste kom ut 2014 och där kan man läsa om hur användningen av franska språket står sig i den globala konkurrensen. Det är främst kampen mot det engelska språket som står i förgrunden men även situationen i Afrika belyses utförligt eftersom det finns hot som utgörs av de afrikanska språken.

Hur står det då till med franskspråkigheten i världen 2014 enligt rapporten? Det mesta verkar vara under kontroll, det är åtminstone intrycket som ges. Franska språket stärker sin ställning, i t.ex. Afrika, och behåller attraktionskraft i de flesta länder. Québec i Kanada behåller sin språkliga egenart och franskundervisningen i världen står stark. I de flesta världsdelar är franska ett populärt språk i skolväsendet, då som andra-språk eller tredje-språk. TV-kanaler som France 24 och TV5 Monde går framåt och franska är ett ofta använt språk på internet.

Rapporten fäster stor uppmärksamhet på situationen för franska språket i Afrika. År 2065 räknar frankofonin med att 85 % av alla fransktalande bor i Afrika och det är i Afrika som mest står på spel. Det finns hot mot franskan där, för det första från de afrikanska språken, men kanske främst från engelskan.

Enligt rapporten verkar franskan behålla sin ställning. Fyra kapitel ägnas åt franskans ställning i Afrika vilket indikerar hur viktig kontinenten är för franskans framtid. I det första redogörs för en enkät som gjorts i afrikanska länder där man undersökt vad franska, engelska och afrikanska språk associeras med hos dagens afrikanska ungdomar. Det framkommer att tankar om modernitet eller intellektuell verksamhet är vanliga när det gäller franska språket. Engelska associeras med affärsliv och globalisering. I vissa länder som studeras är ett afrikanskt språk stort som lingua franca, t.ex. i Mali där bambara är ett stort språk. Det associeras med lokal historia och nöjet att kommunicera. Det är också det mest omtyckta språket. I Senegal finns en liknande situation med språket wolof som har en stark ställning; 90 % av befolkningen talar detta språk vilket gör att franska som lingua franca inte behövs. I Mali och Senegal ökar användningen av det stora afrikanska språket ungefär lika mycket som franska.

I ett andra kapitel studeras 22 städer i Afrika och franskans ställning där. Att välja just städer är naturligt för frankofonianalytikerna eftersom det är där det finns flest frankofona. I städerna sägs franska språket ha en stark position och dess status är ohotad. En enkät gjord bland invånarna i dessa städer visar att franskan är viktig t.ex. när man ska söka ett arbete, när man vill studera på universitetet, för att informera sig i media eller allmänt för att lyckas i livet.

I det sista kapitlet om Afrika avhandlas speciellt situationen i Central-Afrika. Denna del av Afrika är den minst kända, den där utmaningarna är som störst. Den politiska stabiliteten är usel och krig har härjat i området under decennier. Demokratiska Republiken Kongo, det som förr hette Zaïre, har varit skådeplats för ett långvarigt krig. Folkmordet i Rwanda var en annan sådan politisk kris. I dessa fall, med svårigheter med den politiska stabiliteten och de språkliga hoten från t.ex. arabiska i Tchad, swahili i östra Kongo, engelska i Kamerun, står franska inför utmaninger. De stora folkvandringar som krigen orsakat har gjort att franskspråkigheten haft det motigt. Blandspråk hotar att uppstå. Även urbaniseringen gör en sådan utveckling möjlig.

I detta kapitel om det mer komplicerade Central-Afrika, framstår franskan som ett språk som i det långa loppet kan bli det mest använda bara den politiska stabiliteten kan upprätthållas. I dessa länder med turbulent nutidshistoria, med svåra kriser bakom sig, är franska trots allt fortfarande officiellt språk vilket garanterar språkets position. Lagstiftning, statsapparat, media, litteratur använder franska och det gör att andra språk inte kan konkurrera. Det enda stora hotet verkar utgöras av militära nederlag som det i Rwanda som invaderades år 1994 från Uganda. I Rwanda har man delvis övergått till att ha engelska som lingua franca.

I de gamla kolonierna tycks således språket finnas kvar ännu efter att kolonialherrarna dragit sig tillbaka. I själva verket tycks rapporten visa att Frankrike inte misslyckats i Afrika. Trots hot från afrikanska språk och engelska blir franska språket och kanske därmed kulturen kvar.

Rapporten visar också att alfabetiseringen ökar användandet av franska. I skolan används oftast franska som huvudspråk även om vissa länder har en politik där en del afrikanska språk lärs ut som alfabetiseringsspråk.

Man använder i enkäterna främst ungdomar. Dessa är ofta mer välvilligt inställda till Frankrike, den forna kolonialmakten. De har inga minnen från kolonialtiden och är därmed mer mottagliga för bruket av franska. Att göra enkäter i städer är också symptomatiskt för frankofonins propagandamaskineri. Det är i städerna som franskan är starkast. Det finns ett större motstånd mot franska på landsbygden och i vissa traditionella kulturcentra som inte alltid finns i storstäderna.

Frankofonin är helt inriktad på att försvara franska. Kampen mot engelskan är det centrala. Att man samtidigt kör över de afrikanska språken och kulturerna ses inte som ett problem. Frankofonin och anglofonin (som den engelskspråkiga varianten på språklig världsdominans ibland kallas av frankofoniförespråkarna) verkar utkämpa en kamp mot varandra där de afrikanska kulturerna kommer i kläm och riskerar att helt utrotas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.