17 oktober 2016

Om nouchi och camfranglais

Göran Dahlgren

Frankofoniförespråkaren ska inte bara bekämpa engelska och ignorera och köra över de traditionella afrikanska språken. De måste också hantera alla de blandspråk som uppstår, t.ex. på arbetsplatser (gruvor, plantager), i arméer eller i slumområden.

Dessa blir oftast inte så vitt spridda. De uppstår när det finns ett behov för ömsesidig förståelse mellan människor av olika härkomst och språk. När det behovet försvinner upphör också språken att användas och de dör ut.

En typ av blandspråk är de som utvecklas av kriminella och unga i syfte att skapa ett språk som utomstående inte förstår. Det kan röra sig om att utestänga polisen (i kriminellas fall) eller att förhindra att vuxna förstår vad man säger (hos ungdomar).

Två sådana språk är nouchi (i Elfenbenskusten) och camfranglais (i Kamerun). Dessa språk är ”kryptolekter” (cants på engelska) som skapas av ungdomar och kriminella: Sasha Newell ägnar i boken ”The Modernity Bluff. Crime Consumption and Citizenship in Côte d’Ivoire” betydande utrymme åt uppkomsten av nouchi i slumområdet Treichville i Abidjan i Elfenbenskusten;  i ”Camfranglais. The Making of a New Language in Cameroonian Literature” skriver Peter Wuteh Vakunta om språket camfranglais och metoderna som används av utövarna för att skapa det nya språket.

Nouchi uppstod hos kriminella i Abidjans förorter på 70-talet för att den lokala civilklädda polisen inte skulle förstå vad de sa. Camfranglais å sin sida skapades av ungdomar i högstadiet och gymnasiet som ville att vuxna och lärare hölls utanför deras angelägenheter. I båda fallen är franska grundspråket; det ger syntaxen och det mesta av ordförrådet. Vissa ord krypteras dock vilket innebär att en synonym från ett annat språk sätts in som ersättning för det franska ordet. Dessa ord hämtas från andra språk; det kan röra sig om afrikanska språk eller om engelska. I camfranglais är också ord från pidginengelska vanliga. Andra sätt att förändra språket är att förkorta ord, skapa nya ordkombinationer av ord från olika språk eller att hitta på helt nya ord (neologismer).

Sasha Newell skriver att nouchi, det språk som uppstod i Abidjan, har blivit känt i hela Elfenbenskusten och till och med i grannländerna. Det har blivit en källa till nationell stolthet för många och används som förstaspråk av vissa människor. Tidningar, TV och radio tar upp språket till diskussion. Speciellt serier och illustrationer använder språket liksom musiker vars låtar vinner stor spridning.

Nouchi och camfranglais kan särskiljas från traditionella pidgin-språk därigenom att de aktuella sociala förutsättningarna inte är desamma. Nouchi uppstår, inte som ett handelsspråk som swahili eller dioula, för att människor som inte kan varandras språk ska förstå varandra, utan för att stänga ute andra. Det är heller inget kreolspråk, åtminstone inte ännu, där nya generationer föds som har det som modersmål. Nouchi skapades i en modernare kontext med lån från TV-serier, musik och amerikansk populärkultur och det har gett möjligheter att utforma ett språk på ett nytt sätt; i början för att utestänga andra, men sedan endast för att göra något intressant, spännande och ”coolt”.
Nouchi och camfranglais föddes ur en mångkulturell miljö som inte liknar den som fanns i äldre tider.

Nouchi och camfranglais är idag inte standardiserade. Även om det finns försök till uppslagsverk är mängden ord ofta ännu begränsad. Något fulllödigt alternativ till franska är de inte. Språken lämpar sig ännu inte till mer komplicerade texter. De är enkla och passar bäst för att användas i vardagliga sammanhang.

De är språk som är utpräglade mode-språk. Vissa ord blir populära under en tid för att sedan försvinna. Försök har gjorts att katalogisera och bevara språket, romaner har börjat skrivas och dessa läggs till den produktion som finns inom andra lättare genrer.

Frankofonin som värnar franska språkets renhet tycks ha valt strategin att se t.ex. nouchi som underhållande och harmlöst. Nouchi-språket används som krydda i officiella kanaler i Elfenbenskusten, i tidningar, radio och TV och något kategoriskt avståndstagande har inte uttryckts på högre nivå.  I stället citeras de vanligaste orden eller de nya orden som tillkommer som kuriositeter, som folklore.

Kanske kommer dessa språk som ännu är typer av slangspråk inte att överleva och då har frankofonin segrat helt. Eller så kan det utvecklas och med tiden få en allmännare användning, bli barns modersmål och utvecklas till kreolspråk. En utveckling som frankofoniförespråkarna kanske kan acceptera. Allra helst som dessa nya språk har franska som bas.

12 oktober 2016

Om afrikanskspråkiga medier

Göran Dahlgren

I böckerna ”Indigenous Language Media in Africa” (red. Abiodoun Salawu) och ”Indigenous Language Media. Language Politics and Democracy in Africa”( red. Abiodoun Salawu och Monica B. Chibita) skapas en bild av hur det ser ut och hur det har sett ut genom tiderna för de afrikanskspråkiga medierna.

Studierna är inte heltäckande, det rör sig om artikelsamlingar; vissa länder tas upp medan andra inte nämns.

Det ser speciellt mörkt ut för de afrikanskspråkiga aktörerna när det gäller tidningar och TV. Språket som används är för det mesta kolonialspråket. Lokalradio på afrikanska språk är däremot ganska vanligt på många håll i Afrika. Små radiostationer når ut till många och vinner stort gillande. I de statliga radiokanalerna kan också program finnas på lokala språk men sändningstiden är då ofta begränsad.

Tryckt press i Afrika börjar med missionärernas ansträngningar att nå ut med religiösa budskap. Missionärerna översatte religiösa texter till afrikanska språk och startade även tidningar. Dessa fylldes med innehåll som ofta var av moraliserande art.

Språken standardiserades och det möjliggjorde för andra att använda dem i olika syften. Vanligt var att en nationalistisk, antikolonialistisk press uppstod, t.ex. på yoruba eller hausa (främst i Nigeria). Det rörde sig om tidningar som förespråkade skapandet av afrikanska nationer baserade på etnisk tillhörighet. De afrikanska språken blev en enande faktor för presumtiva nationer.

Denna verksamhet startade på 17- och 1800-talen. På 1900-talet, i kampen för befrielsen från kolonialismen, ökade mängden tidningar på afrikanska språk. Ofta var det lokala politiker som tog initiativet till och finansierade dem. De ville mobilisera befolkningarna och föra ut politiska budskap för att få anhängare.

Efter självständigheten upphörde många av dessa tidningar att ges ut. De politiker som lett dem fick höga poster i de nya staterna och hade inga skäl att fortsätta utgivningen. De nya staterna införde också strikta censurregler vilket gjorde en fri press omöjlig. De tidningar som fortfarande gavs ut fick ibland gå under jorden för att överleva.

Någon politisk vilja att ge ut tidningar på afrikanska språk saknades helt i de flesta fall efter självständigheten. I något fall (t.ex. ”Gaskiya” i Nigeria) gavs en tidning ut på ett afrikanskt språk för att sprida statens propaganda, men på de flesta håll var pressen i de afrikanska länderna på kolonialspråket. Även de gamla kolonialmakterna var ovilliga att publicera på något annat språk än kolonialspråket. De afrikanska språken användes ofta i polemik mot dem och kunde leda till minskat inflytande.

De tidningar som trots allt startades blev för det mesta kortlivade och det av flera skäl. Eliten föredrog oftast att tala och skriva (och läsa) på kolonialspråket. Befolkningen på landsbygden var mer mottagliga men distributionskostnaderna gjorde det omöjligt att nå dem. Bristen på läskunnighet gjorde också att upplagan minskade; den utbredda fattigdomen bidrog också. De flesta hade helt enkelt inte råd att köpa tidningar.

I stort når sällan afrikanskspråkig press tillräckligt med läsare för att kunna locka annonsörer. Annonsörerna vill också hellre nå ut i städerna än på landsbygden.

Undantag finns dock. Under en tid kan en tidning på ett afrikanskt språk nå en ansenlig läsarskara som t.ex. tidningen ”Kwayedza” I Zimbabwe på 80-talet. Den hade som bäst 80 000 läsare. Ett annat undantag är pressen på zulu i Sydafrika. Zulu talas av cirka 23% av befolkningen men förstås även av andra i landet. Tillsammans utgörs den grupp som förstår zulu av cirka 44% av befolkningen. Zulu har en standardiserad grammatik och stavning sedan 1800-talet.

Den mest kända och största av tidningarna på zulu heter ”Ilanga” som når 500 000 läsare. Den grundades 1903 och är en de äldsta nu levande tidningarna på ett afrikanskt språk. Även andra tidningar på zulu finns t.ex. ”Isolezwe” och ”UMAfrika”. Isolezwe säljer i cirka 100 000 exemplar. Söndagstidningen ”Izolezwe Ngesonto” läses av 70 000 läsare.

Under 1990-talet liberaliserades medierna i många länder och radio- och TV-marknaderna öppnades upp. T.ex. i Uganda avreglerades mediemarknaden 1992. Idag (2016) finns 192 radiostationer i drift och 35 fungerande TV-kanaler. De flesta av TV-sändningarna är inte på afrikanska språk. Även i radio är det mesta på engelska även om det finns sändningar på de största språken i landet.

Det har funnits radio på afrikanska språk sedan kolonialtiden men det har ökat sedan liberaliseringen på 90-talet. I många länder försöker man upprätta demokratiskt styre och då anses afrikanskspråkiga medier vara ett sätt att nå dit. Afrikanskspråkiga medier gör att fler människor kan förstå det offentliga samtalet och en politisk medvetenhet kan skapas hos de som inte behärskar kolonialspråket. Demokrati kräver att alla i samhällsprojektet kan delta. Information rörande hälsa kan också förmedlas via media på afrikanska språk och annan samhällsinformation kan spridas t.ex. vid en folkräkning.

Det finns exempel där TV och radio på afrikanska språk har motverkat eller försvårat en demokratisk utveckling. De afrikanskspråkiga medierna försöker ofta stärka den etniska identiteten och kan då underblåsa misstänksamhet och ibland hat mot andra etniska grupper. Speciellt tydligt blir det i perioder av politisk turbulens, t.ex. under befrielsekampen eller under valrörelser. De politiska partierna är ofta etniskt baserade och propaganda på de afrikanska språken kan orsaka splittring såsom skedde t.ex. i Kenya år 2007 eller i Rwanda på nittiotalet då hutuer hetsades mot tutsier i radioutsändningar.

Det finns således risker med att befordra de afrikanska språken. Men det är också ett sätt att utveckla afrikanska kulturer och rädda dem från förgängelsen.


2 oktober 2016

Om Kongoriket under 15- 16- och 1700-talen del II

Göran Dahlgren

Det kan vara värt att ägna ännu en text åt Kongoriket som det beskrivs av Georges Balandier i ”Le roayume de Kongo du XVIe au XVIIIe siècle” (för första delen se inlägg publicerat på denna blogg juni 2016). Huvuddelen av hans bok berättar inte om den politiska historien utan om kongolesernas levnadssätt, deras samhällsorganisation, vanor, seder och livsföring. Hans perspektiv är inte främst historikerns utan sociologens.

Till sin hjälp har han alla de reseskildringar och studier av kongoleserna som skrevs av europeiska diplomater, missionärer och resenärer. Intensiv diplomati rådde mellan Kongoriket, Portugal och Vatikanen. Att Kongo övergick till kristendomen skapade en välvilja hos de europeiska härskarna. Kongoriket uppvisade tidvis också en vilja att anamma västerländsk teknologi och samhällsstyrning.

Texterna beskriver kongoleserna inte utan nedlåtande. De tycker oftast att kongoleserna har en traditionell kultur som är okristlig och gemen. Trots detta är de inte rasistiska i den meningen som skapades under 1800-talet. De anser att det kongolesiska folket borde konvertera och sluta med vissa vanor som är ogudaktiga som t.ex. månggiftet och många kulturella seder som t.ex. initiationsriter.

Någon regelrätt ”vetenskaplig” rasism kan alltså inte spåras i många av skrifterna. Kongoriket anses vara mer utvecklat än många andra afrikanska statsbildningar. Det betraktas som ett rike med vasallstater som styrs av en aristokrati, precis som i Europa.

Vissa av de olika skriftställarna som behandlar Kongoriket lägger sig vinn om att vara korrekta och anses trovärdiga. De intresserar sig också för alla sidor hos den kongolesiska kulturen. De tar upp hur de lever och när sig, vad de odlar, vad de äter, de beskriver klädedräkt, olika sedvänjor etc. Georges Balandier samlar alla dessa vittnesmål och ger en bild av livet i Kongo under de berörda århundradena.

När det gäller antalet invånare i Kongoriket under perioden finns ingen exakt uppskattning. Det mest troliga är att de var ungefär 2 miljoner invånare. Av dessa levde 100 000 i trakten kring huvudstaden Mbanza Kongo. De allra flesta var bönder.

Städerna i riket var som stora byar. De var inte lika tättbefolkade som i Europa. Husen var envåningshus och det odlades frukt och grönsaker i trädgårdar som omgav husen. Det rörde sig om enkla hus. De var rektangulära, med en ingång, fönster fanns inte. Väggarna var oftast gjorda av flätade palmgrenar, taken var av halm. Vissa variationer fanns i olika delar av landet. Ibland användes lera och halm i fabrikationen av väggar.

Interiören var väldigt enkel hos de flesta. Några mattor, några kalebasser och kokkärl var de enda föremålen. De rika och västinfluerade antog en del europeiska vanor och ett möblemang uppstod här och var. Men även aristokraterna levde väldigt enkelt.

Vad kongoleserna odlade och åt finns beskrivet i många källor. Kött och fisk åts ganska sällan av vanligt folk. Viss jakt var förbehållen aristokratin. Annars fanns det husdjur som gris, getter, får och nötdjur. Dock var hjordarna oftast ganska små. Basvara var en sort bröd bakad på en deg gjord på något som kallades för ”luko” av kongoleserna (det latinska namnet är Eleusine Corocana) och sorghum. Till det åts en mängd såser gjorda av det de odlade eller sökte upp i naturen. Maniok blev efter hand en viktig stapelvara vilket är fallet än i dag. Den kom från Latinamerika och infördes av portugiserna under 1500-talet och framåt.

Det fanns en mängd grödor som odlades. Några viktiga sådana var de olika palmsorterna. Dessa gav både olja, vin, byggmaterial och fibrer till textilier. Ett annat viktigt träd var det som ger kolanöten som var viktig som matingrediens och som ansågs stärkande och hälsosam. Portugiserna introducerade också många fruktträd som efter hand odlades allmänt.
Balandier ägnar ett kapitel åt två viktiga element i det kongolesiska samhället: järnet och palmen. Palmens betydelse har jag redan nämnt. Järnet var nog ännu viktigare. I myten om Kongorikets uppkomst spelar järnhanteringen en viktig roll. Ofta var de första förfäderna kunniga i järnsmide. Det användes i fabrikationen av verktyg och vapen. Förmodligen var det i vapenframställningen som järnet var viktigast. Det lade grunden till en militär förmåga som möjliggjorde erövring och dominans över andra folk.
Jag ska här förbigå de flesta av alla de aspekter på den kongolesiska kulturen som Balandier behandlar. T.ex. tideräkning (fyrdagarsvecka), klädsel, konstutövning (t.ex. musik och dans), slavarnas situation, religiösa föreställningar, samhällets organisering, släktskapsstrukturer etc.
Jag kan avsluta med att berätta om en del i det kongolesiska samhället, dess militära förmåga. Kongolesen hade ”en böjelse för krig” enligt en krönikör. Alla män i riket stor redo att rycka ut i krig på kort varsel. Speciellt en historiker, Filippo Pigafetta, beskriver i detalj Kongorikets militära organisation, taktiska manövrer och samordningen på slagfältet. Med hjälp av olika signaler såsom trummeddelanden och lurstötar kunde de organisera och inspirera soldaterna (ungefär som i Europa).  Ett dokument från 1595 uppskattar antalet soldater som kunde mobiliseras till cirka 100 000. Dessa var inte soldater på heltid men det lär också ha funnits en yrkesmilitär tidvis.
Vapnen var traditionella: lans, pilbåge, klubba, spjut och dolk. Efter kontakten med Europa infördes även svärd och senare även skjutvapen.
Om Kongo skapades med militärmakt var det också genom militära nederlag som det gick under. Portugiser, holländare och angränsande afrikanska folk anföll kontinuerligt. Slutligen utbröt ett långt inbördeskrig vilket ledde till ekonomisk och social kollaps. Kring år 1700 var riket splittrat och kunde inte räddas trots försök att återförena det.