12 oktober 2016

Om afrikanskspråkiga medier

Göran Dahlgren

I böckerna ”Indigenous Language Media in Africa” (red. Abiodoun Salawu) och ”Indigenous Language Media. Language Politics and Democracy in Africa”( red. Abiodoun Salawu och Monica B. Chibita) skapas en bild av hur det ser ut och hur det har sett ut genom tiderna för de afrikanskspråkiga medierna.

Studierna är inte heltäckande, det rör sig om artikelsamlingar; vissa länder tas upp medan andra inte nämns.

Det ser speciellt mörkt ut för de afrikanskspråkiga aktörerna när det gäller tidningar och TV. Språket som används är för det mesta kolonialspråket. Lokalradio på afrikanska språk är däremot ganska vanligt på många håll i Afrika. Små radiostationer når ut till många och vinner stort gillande. I de statliga radiokanalerna kan också program finnas på lokala språk men sändningstiden är då ofta begränsad.

Tryckt press i Afrika börjar med missionärernas ansträngningar att nå ut med religiösa budskap. Missionärerna översatte religiösa texter till afrikanska språk och startade även tidningar. Dessa fylldes med innehåll som ofta var av moraliserande art.

Språken standardiserades och det möjliggjorde för andra att använda dem i olika syften. Vanligt var att en nationalistisk, antikolonialistisk press uppstod, t.ex. på yoruba eller hausa (främst i Nigeria). Det rörde sig om tidningar som förespråkade skapandet av afrikanska nationer baserade på etnisk tillhörighet. De afrikanska språken blev en enande faktor för presumtiva nationer.

Denna verksamhet startade på 17- och 1800-talen. På 1900-talet, i kampen för befrielsen från kolonialismen, ökade mängden tidningar på afrikanska språk. Ofta var det lokala politiker som tog initiativet till och finansierade dem. De ville mobilisera befolkningarna och föra ut politiska budskap för att få anhängare.

Efter självständigheten upphörde många av dessa tidningar att ges ut. De politiker som lett dem fick höga poster i de nya staterna och hade inga skäl att fortsätta utgivningen. De nya staterna införde också strikta censurregler vilket gjorde en fri press omöjlig. De tidningar som fortfarande gavs ut fick ibland gå under jorden för att överleva.

Någon politisk vilja att ge ut tidningar på afrikanska språk saknades helt i de flesta fall efter självständigheten. I något fall (t.ex. ”Gaskiya” i Nigeria) gavs en tidning ut på ett afrikanskt språk för att sprida statens propaganda, men på de flesta håll var pressen i de afrikanska länderna på kolonialspråket. Även de gamla kolonialmakterna var ovilliga att publicera på något annat språk än kolonialspråket. De afrikanska språken användes ofta i polemik mot dem och kunde leda till minskat inflytande.

De tidningar som trots allt startades blev för det mesta kortlivade och det av flera skäl. Eliten föredrog oftast att tala och skriva (och läsa) på kolonialspråket. Befolkningen på landsbygden var mer mottagliga men distributionskostnaderna gjorde det omöjligt att nå dem. Bristen på läskunnighet gjorde också att upplagan minskade; den utbredda fattigdomen bidrog också. De flesta hade helt enkelt inte råd att köpa tidningar.

I stort når sällan afrikanskspråkig press tillräckligt med läsare för att kunna locka annonsörer. Annonsörerna vill också hellre nå ut i städerna än på landsbygden.

Undantag finns dock. Under en tid kan en tidning på ett afrikanskt språk nå en ansenlig läsarskara som t.ex. tidningen ”Kwayedza” I Zimbabwe på 80-talet. Den hade som bäst 80 000 läsare. Ett annat undantag är pressen på zulu i Sydafrika. Zulu talas av cirka 23% av befolkningen men förstås även av andra i landet. Tillsammans utgörs den grupp som förstår zulu av cirka 44% av befolkningen. Zulu har en standardiserad grammatik och stavning sedan 1800-talet.

Den mest kända och största av tidningarna på zulu heter ”Ilanga” som når 500 000 läsare. Den grundades 1903 och är en de äldsta nu levande tidningarna på ett afrikanskt språk. Även andra tidningar på zulu finns t.ex. ”Isolezwe” och ”UMAfrika”. Isolezwe säljer i cirka 100 000 exemplar. Söndagstidningen ”Izolezwe Ngesonto” läses av 70 000 läsare.

Under 1990-talet liberaliserades medierna i många länder och radio- och TV-marknaderna öppnades upp. T.ex. i Uganda avreglerades mediemarknaden 1992. Idag (2016) finns 192 radiostationer i drift och 35 fungerande TV-kanaler. De flesta av TV-sändningarna är inte på afrikanska språk. Även i radio är det mesta på engelska även om det finns sändningar på de största språken i landet.

Det har funnits radio på afrikanska språk sedan kolonialtiden men det har ökat sedan liberaliseringen på 90-talet. I många länder försöker man upprätta demokratiskt styre och då anses afrikanskspråkiga medier vara ett sätt att nå dit. Afrikanskspråkiga medier gör att fler människor kan förstå det offentliga samtalet och en politisk medvetenhet kan skapas hos de som inte behärskar kolonialspråket. Demokrati kräver att alla i samhällsprojektet kan delta. Information rörande hälsa kan också förmedlas via media på afrikanska språk och annan samhällsinformation kan spridas t.ex. vid en folkräkning.

Det finns exempel där TV och radio på afrikanska språk har motverkat eller försvårat en demokratisk utveckling. De afrikanskspråkiga medierna försöker ofta stärka den etniska identiteten och kan då underblåsa misstänksamhet och ibland hat mot andra etniska grupper. Speciellt tydligt blir det i perioder av politisk turbulens, t.ex. under befrielsekampen eller under valrörelser. De politiska partierna är ofta etniskt baserade och propaganda på de afrikanska språken kan orsaka splittring såsom skedde t.ex. i Kenya år 2007 eller i Rwanda på nittiotalet då hutuer hetsades mot tutsier i radioutsändningar.

Det finns således risker med att befordra de afrikanska språken. Men det är också ett sätt att utveckla afrikanska kulturer och rädda dem från förgängelsen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.