Om Kongoriket under 15- 16- och 1700-talen del II

Göran Dahlgren

Det kan vara värt att ägna ännu en text åt Kongoriket som det beskrivs av Georges Balandier i ”Le roayume de Kongo du XVIe au XVIIIe siècle” (för första delen se inlägg publicerat på denna blogg juni 2016). Huvuddelen av hans bok berättar inte om den politiska historien utan om kongolesernas levnadssätt, deras samhällsorganisation, vanor, seder och livsföring. Hans perspektiv är inte främst historikerns utan sociologens.

Till sin hjälp har han alla de reseskildringar och studier av kongoleserna som skrevs av europeiska diplomater, missionärer och resenärer. Intensiv diplomati rådde mellan Kongoriket, Portugal och Vatikanen. Att Kongo övergick till kristendomen skapade en välvilja hos de europeiska härskarna. Kongoriket uppvisade tidvis också en vilja att anamma västerländsk teknologi och samhällsstyrning.

Texterna beskriver kongoleserna inte utan nedlåtande. De tycker oftast att kongoleserna har en traditionell kultur som är okristlig och gemen. Trots detta är de inte rasistiska i den meningen som skapades under 1800-talet. De anser att det kongolesiska folket borde konvertera och sluta med vissa vanor som är ogudaktiga som t.ex. månggiftet och många kulturella seder som t.ex. initiationsriter.

Någon regelrätt ”vetenskaplig” rasism kan alltså inte spåras i många av skrifterna. Kongoriket anses vara mer utvecklat än många andra afrikanska statsbildningar. Det betraktas som ett rike med vasallstater som styrs av en aristokrati, precis som i Europa.

Vissa av de olika skriftställarna som behandlar Kongoriket lägger sig vinn om att vara korrekta och anses trovärdiga. De intresserar sig också för alla sidor hos den kongolesiska kulturen. De tar upp hur de lever och när sig, vad de odlar, vad de äter, de beskriver klädedräkt, olika sedvänjor etc. Georges Balandier samlar alla dessa vittnesmål och ger en bild av livet i Kongo under de berörda århundradena.

När det gäller antalet invånare i Kongoriket under perioden finns ingen exakt uppskattning. Det mest troliga är att de var ungefär 2 miljoner invånare. Av dessa levde 100 000 i trakten kring huvudstaden Mbanza Kongo. De allra flesta var bönder.

Städerna i riket var som stora byar. De var inte lika tättbefolkade som i Europa. Husen var envåningshus och det odlades frukt och grönsaker i trädgårdar som omgav husen. Det rörde sig om enkla hus. De var rektangulära, med en ingång, fönster fanns inte. Väggarna var oftast gjorda av flätade palmgrenar, taken var av halm. Vissa variationer fanns i olika delar av landet. Ibland användes lera och halm i fabrikationen av väggar.

Interiören var väldigt enkel hos de flesta. Några mattor, några kalebasser och kokkärl var de enda föremålen. De rika och västinfluerade antog en del europeiska vanor och ett möblemang uppstod här och var. Men även aristokraterna levde väldigt enkelt.

Vad kongoleserna odlade och åt finns beskrivet i många källor. Kött och fisk åts ganska sällan av vanligt folk. Viss jakt var förbehållen aristokratin. Annars fanns det husdjur som gris, getter, får och nötdjur. Dock var hjordarna oftast ganska små. Basvara var en sort bröd bakad på en deg gjord på något som kallades för ”luko” av kongoleserna (det latinska namnet är Eleusine Corocana) och sorghum. Till det åts en mängd såser gjorda av det de odlade eller sökte upp i naturen. Maniok blev efter hand en viktig stapelvara vilket är fallet än i dag. Den kom från Latinamerika och infördes av portugiserna under 1500-talet och framåt.

Det fanns en mängd grödor som odlades. Några viktiga sådana var de olika palmsorterna. Dessa gav både olja, vin, byggmaterial och fibrer till textilier. Ett annat viktigt träd var det som ger kolanöten som var viktig som matingrediens och som ansågs stärkande och hälsosam. Portugiserna introducerade också många fruktträd som efter hand odlades allmänt.

Balandier ägnar ett kapitel åt två viktiga element i det kongolesiska samhället: järnet och palmen. Palmens betydelse har jag redan nämnt. Järnet var nog ännu viktigare. I myten om Kongorikets uppkomst spelar järnhanteringen en viktig roll. Ofta var de första förfäderna kunniga i järnsmide. Det användes i fabrikationen av verktyg och vapen. Förmodligen var det i vapenframställningen som järnet var viktigast. Det lade grunden till en militär förmåga som möjliggjorde erövring och dominans över andra folk.

Jag ska här förbigå de flesta av alla de aspekter på den kongolesiska kulturen som Balandier behandlar. T.ex. tideräkning (fyrdagarsvecka), klädsel, konstutövning (t.ex. musik och dans), slavarnas situation, religiösa föreställningar, samhällets organisering, släktskapsstrukturer etc.

Jag kan avsluta med att berätta om en del i det kongolesiska samhället, dess militära förmåga. Kongolesen hade ”en böjelse för krig” enligt en krönikör. Alla män i riket stor redo att rycka ut i krig på kort varsel. Speciellt en historiker, Filippo Pigafetta, beskriver i detalj Kongorikets militära organisation, taktiska manövrer och samordningen på slagfältet. Med hjälp av olika signaler såsom trummeddelanden och lurstötar kunde de organisera och inspirera soldaterna (ungefär som i Europa).  Ett dokument från 1595 uppskattar antalet soldater som kunde mobiliseras till cirka 100 000. Dessa var inte soldater på heltid men det lär också ha funnits en yrkesmilitär tidvis.

Vapnen var traditionella: lans, pilbåge, klubba, spjut och dolk. Efter kontakten med Europa infördes även svärd och senare även skjutvapen.

Om Kongo skapades med militärmakt var det också genom militära nederlag som det gick under. Portugiser, holländare och angränsande afrikanska folk anföll kontinuerligt. Slutligen utbröt ett långt inbördeskrig vilket ledde till ekonomisk och social kollaps. Kring år 1700 var riket splittrat och kunde inte räddas trots försök att återförena det.