18 december 2016

Om ackulturation     

Göran Dahlgren

Ackulturation är en form av kulturpåverkan av en kultur på en annan. T.ex. kan en dominerande kultur ha ett inflytande på en svagare kultur. När det gäller relationerna mellan Afrika och Väst är det tydligt att det västerländska inflytandet har varit enormt och kommer fortsätta att vara det. Den västerländska civilisationen dominerar och skapar blandformer där element finns som hör till både Väst och Afrika.

I boken "Noirs et Blancs dans l'Afrique française och comment le colonisé devient colonisateur (1870-1914)" tecknar Henri Brunschwig historien om Västs (Frankrikes) inflytande på de afrikanska undersåtarna i kolonierna i Afrika söder om Sahara och hur utvecklingen tedde sig under den tidiga franska koloniseringen. Han försöker beskriva vilka typer av vita kolonisatörer som fanns och vilka typer som kunde urskiljas bland de svarta. Jag ska främst här ägna mig åt de afrikanska fallen, typerna av kolonialister lämnar jag därhän.

Kolonialisterna anlitade hjälp från afrikanerna i den tidiga kolonisationen när det gällde många sysslor. Brunschwig räknar upp ett antal och specialbehandlar en del av dem. Kolonisatörerna behövde sådana som skötte t.ex. posthantering, tolkning, polisarbete. Andra områden där afrikaner anställdes var för arbetsuppgifter inom armén, sjukvård, sjöfart och handel. Som lägre tjänstemän i administrationen anställdes ofta gamla militärer från kolonialtrupperna (tirailleurs).

Det fanns, enligt Brunschwig, inte mycket kontakt under den studerade perioden mellan afrikaner och vita européer (fransmän). De vita bodde endast längs kusten och trängde sällan in i de inre delarna av Afrika. Européerna var få och stannade inte länge. Speciellt är detta sant när det gällde de södra delarna av kolonialväldet där sjukdomar och svåra levnadsförhållanden gjorde området oattraktivt att leva i.

Kontakterna mellan afrikaner och européer sköttes oftast med hjälp av lokala mellanhänder. Tolkar tolkade mellan franska kolonialister och infödingar. Inom armén utbildades svarta milismän som hade ansvaret för ordningen i byarna. Lokala handelsmän rekryterade bärare för att forsla varor. I dessa fall undslapp européerna ofta direkt beröring med befolkningen.

Brunschwig betonar att koloniseringen under perioden gick långsamt och att de flesta afrikaner levde sina traditionella liv som förr utan att djupare förändra sin livsstil eller sina värderingar.

Brunschwig delar in afrikanerna under den tidiga koloniseringen i tre grupper. Den första, ”les lettrés" (ungefär ”de lärda”) eller” les evolués” (”de utvecklade”) var de som helt antagit västerländska vanor och levnadssätt, de hade ”konverterat” med Brunschwigs formulering. De sysslade ofta med handel längs kusterna, slavhandeln hade avtagit men man handlade med annat, t.ex. guld, gummi, lädervaror och elfenben. Den andra gruppen kallar han ”les collaborants” (ung. kollaboranter”). Dessa skilde sig, enligt Brunschwig, från ”kollaboratörer” under andra världskriget genom att de inte uppfattades som landsförrädare av andra svarta. Det fanns ingen sådan sammanhållning bland de afrikanska folken. Kollaboranterna utförde de enklare arbeten som tidigare nämnts. De var ofta illiterata, hade låg ställning i den traditionella sociala hierarkin. De hade kvar många av de traditionella trosföreställningarna, tyckte inte de var överlägsna andra afrikaner (som les évolués gjorde). Kollaboranten deltog i båda världarna och kände tillhörighet till båda kulturerna. Den tredje gruppen är den stora massan av afrikanska bönder. De levde det traditionella afrikanska livet. De vita härskarna ansåg de inte vara värre än främmande afrikanska. Den karakteriserande egenskapen var här ett passivt motstånd som ibland kunde blossa upp till konkret handling. Dessa revolter var dock oftast kortlivade och begränsade. De slogs ner bryskt av européerna och det blev sällan några större upprorsförsök. Rivaliteten mellan olika folkgrupper gjorde att någon koalition mellan dem inte uppstod.

”Les évolués”, de utvecklade, var enligt Brunschwig, den mest betydelsefulla gruppen historiskt. De var inte många men viktiga. De hade ibland genomgått högre utbildning och verkade som intellektuella eller politiker. De var välsedda gäster i Europa och blev samtalspartners som agerade brobyggare mellan kolonialherrarna och Afrika. Les évolués hade helt assimilerats och gjort ett aktivt val att lämna det afrikanska och anamma västerländska levnadsvanor och tänkesätt. De ansåg att Afrika med tiden skulle bli som västerlandet, imitera det och helt uppgå i det.

I ett senare utvecklingsskede förändras denna attityd hos afrikanska intellektuella och ersätts med en annan inställning till Väst. Brunschwig kallar denna variant för ”métissage” (ung. kulturblandning). Denna attityd blir förhärskande bland västorienterade under mitten av 1900-talets. Väst och Afrika ska, enligt detta synsätt, förenas och ge upphov till en ny identitet hos afrikanen. Afrikanen accepterar Västs inflytande men tillför också något eget, något afrikanskt. Resultatet blir en blandning av det västerländska och det afrikanska. Många intellektuella, författare och politiska figurer har anammat detta synsätt. Brunschwig anför Léopold Sédar Senghor, Aimé Césaire (desa två formulerade filosofin ”négritude”), Félix Houphouet-Boigny, Birago Diop, Mongo Beti som exempel.

Den nye intellektuelle har inte ”konverterat” till väst som de äldre ”utvecklade”. De har gjort ett aktivt val att tillhöra båda kultursfärerna för att skapa något nytt. I detta är de medvetna aktörer. De har inte blivit assimilerade, de har själva assimilerat, enligt Senghors formulering.

I en annan bok, ”La civilisation quotidienne en Côte d’Ivoire, procès d’occidentalisation”, förflyttas vi ett halvt sekel framåt i tiden, till mitten av sjuttiotalet i Abidjan, Elfenbenskustens huvudstad. Forskaren Abdou Touré gör en studie av det han kallar ”occidentalisation” (ung. västifiering eller occidentalisering). Han undersöker utvecklingen mot ett alltmer västerländskt Afrika och hur den uttrycker sig i samhället. Han riktar sin uppmärksamhet åt t.ex. skolväsendet, tidningar, TV och fenomen som konsumtionsmönster, familjeliv och attityder.

Trots att skolböcker produceras i Elfenbenskusten så är franska kulturella referenser ständigt närvarande, enligt Touré. I skolböcker syns detta i användandet av franska förnamn eller i diskussioner om hur Frankrike och Afrika skiljer sig från varandra i termer av utveckling och levnadssätt. Andra exempel som Touré för fram är inslag i tidningar och magasin där familjelivet i Elfenbenskusten framställs som en kopia det västerländska; det rör sig om en kärnfamilj, autonom och självständig, med ett fåtal barn, en hustru, och där kusiner, farbröder och morbröder inte ingår. Det är alltså inte den afrikanska familjen som avbildas. Idealet är således det västerländska.

Även på andra områden är Frankrike modellen. Liksom det gamla bondesamhället i Frankrike har försvunnit och tilldelats plats i vad som kallas folklore så behandlas det afrikanska samhället på samma sätt i media i Elfenbenskusten. Även magasin om gastronomi visar upp tendensen att imitera Väst. Bordsskick, recept, allt är västerländskt influerat. Även kläder och mode följer samma mönster.

De främsta medlen för occidentaliseringen är skolsystemet och medierna men den genomsyrar även stadsplaneringen hävdar Touré. En kopia av Champs-Élysées har byggts i Abidjan: Boulevard Giscard d’Estaing och en Avenue Foch-imitation har också skapats (Avenue Foch är en berömd gata i den rika delen av Paris). Caféer, restauranger, affärer ger också intrycket att Paris är en förebild att ta efter för stadsplanerare i Abidjan.

Ackulturationen, eller occidentaliseringen, har hundra år efter den första koloniseringen blivit en utveckling omöjlig att stoppa. Les évolués är inte längre en liten minoritet. Med ökad alfabetisering, utbyggnaden av olika kommunikationsplattformar och minskad isolering kommer afrikanerna att alltmer anamma västerländska tänkesätt. Om det blir en total assimilation eller en kulturblandning är oklart men säkert är att Väst kommer att ha stort inflytande på afrikansk kultur i framtiden.