28 december 2017

Om censur i Afrika (och Frankrike)

Göran Dahlgren

Forskare i fransk-språkig litteratur från Afrika söder om Sahara skriver inte ofta om den censur afrikanska författare tvingas leva under. Studierna är oftast inriktade på själva texterna; tematik, psykologi och språk. Sociologiska aspekter som censur är mer sällsynta.

Inte heller i franska media brukar det förekomma referenser till censur (i engelskspråkig litteratur är det vanligare). Därför är det glädjande att ett nummer av tidskriften ”Africulture” (no 105, mars 2017) ägnar sig åt ämnet. Tidskriften ges ut med stöd av franska myndigheter och organisationer.

I numret finns ett urval texter och intervjuer som behandlar censur, både vad gäller situationen idag och hur det har sett ut historiskt under årens lopp sedan självständigheten för de gamla franska kolonierna på 1960-talet.

För närvarande tycks censuren av litteratur, film och teater ha minskat i omfattning. Redaktören för tidskriftsnumret, Anne Bocandé, hävdar till och med att den har försvunnit. ”Föra på tal censur av kultur innebär att man talar om en förgången tid” (sid 4).

En sak tycks alla konstnärer vara överens om. Det finns en ”ekonomisk censur”: även om det politiska förtrycket har minskat i de afrikanska länderna och Frankrike har censuren inte försvunnit. Den har förändrat karaktär och nya ämnen känsliga för censorer har tillkommit. Kulturindustrin är till största delen placerad i Väst vilket gör att konstutövarna måste anpassa sig till den västerländska smaken. Detta leder till en omfattande självcensur, menar de.

Den senegalesiske författaren Boubacar Boris Diop är inne på denna linje i intervjun med honom i numret. Festivaler, kulturevenemang, bokmässor, hela bokindustrin är placerad i Väst vilket leder till att litteraturen blir mindre afrikansk, speciellt om den skrivs på kolonialspråket.

Skillnader finns också mellan läget nu och det som gällt tidigare. Förr var den afrikanska litteraturen mer subversiv och utgjorde ett hot mot makthavare och öppen censur var vanlig. Han citerar som exempel filmer av Sembène Ousmane som ofta förbjöds i hemlandet Senegal och ibland även i Frankrike, t.ex. ”Ceddo” från 1977 och ”Le camp de Thiaroye” (”Lägret Thiaroye”) från 1987. Han nämner också Mongo Betis ”Main basse sur le Cameroun” (ung. ”Det stulna Kamerun”) från 1972 som inte fick komma ut i Frankrike. Även Soyinka som fängslades 1967 nämns och fallet med den nigerianske författaren Ken Saro-Wiwa som hängdes för sin politiska aktivism 1995.

Numera har författaren inte samma ställning som sanningsvittne och politisk provokatör. Detta är ett internationellt fenomen, inte bara ett afrikanskt, påpekar Diop. Journalister är idag de som lever farligast och de som blir föremål för mest censur.

En annan förändring är att den religiösa censuren har tilltagit. Boken ”Les derniers jours de Muhammad” (”Muhammeds sista dagar”) av Hela Ouardi råkade till exempel ut för problem i Senegal efter publicering. Den ansågs av företrädare för den islamska läran inte respektera traditionen.

En aspekt är vilket språk man skriver på. Att skriva på ett kolonialspråk är ofta mindre riskabelt när det gäller censuren. En bok skriven på ett afrikanskt språk väcker mer känslor och råkar oftare ut för svårigheter. Så var fallet med Ngugi Wa Thiong’o som ville sätta upp en pjäs på kikuyu och fängslades av myndigheterna.

Att hävda att censuren skulle ha försvunnit är således ett önsketänkande och kanske ett försök att premiera det statliga konstfrämjandet som finansierat tidskriften. Kanske har makthavarna blivit skickligare i att hantera författare och undvika negativa reaktioner från publik och stat. Kanske har författarna och konstnärerna avradikaliserats och blivit mindre benägna att ta upp känsliga ämnen.

Att lätta på censuren kan också vara fördelaktigt för de statliga aktörerna. Censur leder till uppmärksamhet och, ibland, berömmelse. 1981 kom Ousmanes bok ”Le dernier de l’Empire” (ung. ”Imperiets siste man”) ut och den senegalesiske inrikesministern Jean Collin bestämde att den inte skulle förbjudas. ”Ousmane ville att vi skulle förbjuda hans roman. Men, nej, vi lär det vara kvar i bokhandeln och den dog självdöden för ingen läste den”.


12 november 2017

Om portugiserna och Monomotapa

Göran Dahlgren

När portugiserna byggde fortet Nova Sofala i sydöstra Afrika var området känt av araberna sedan tidig medeltid.

Geografen och resenären Ali al-Masûdî nämner på 900-talet namnet Sofala som den sydligaste delen av den då kända östafrikanska kusten som araberna kontrollerade. I Sofala, säger han, går människorna klädda i leopardskinn och säljer guld. Andra arabiska resenärer skulle under århundradenas lopp beskriva kusten och den blandkultur som uppstod (swahili-kulturen). Men de nådde aldrig längre än till Sofala och rundade aldrig Afrikas sydspets.

När portugisernas anlänt till området var deras mål att ta över handeln mellan länderna kring Indiska Oceanen och det lyckades de delvis med. Under 1500-talet byggdes fort och handelsstationer runt hela Indiska Oceanen. Speciellt Indien var viktigt och handeln mellan Indien och Afrika var något man ville se öka och därför sågs Nova Sofala som en viktig befästning.

Det afrikanska rike som behärskade guldhandeln i inlandet under 1500-talet kallades av portugiserna för Monomotapa. Det inhemska namnet var Mwene Mutapa som betydde ”härskaren över riket” på shona-språket. Landet var en arvtagare till ett tidigare rike, vanligen kallat ”The Great Zimbabwe”, efter platsen för en mäktig ruinstad. Det senares kultur och historia är i stort okända. Fynd som gjorts vid utgrävningar har gett en del fynd som visar att handeln med Indiska Oceanen var viktig redan för detta rike.

Portugiserna inledde under 1500-talet kontakter med Monomotapa-riket. Man skapade handelsplatser där man handlade med afrikanerna. Främst var det guld och elfenben som var afrikanska handelsvaror och i utbyte fick de tyger, olika lyxvaror och glaspärlor.

Under 1500-talet var portugiserna och Monomotapa likvärdiga handelspartners. Sedermera skulle dock portugiserna få överhanden och kontrollera landet. De agerade ofta stödtrupper åt Monomotapas härskare när problem uppstod med upproriska vasaller.

I handeln med Monomotapa ville portugiserna, enligt W.G.L. Randles i boken ”L’empire du Monomotapa du XVe au XIXe siècle”, tre saker: för det första ville de integrera det med handeln på Indiska Oceanen. I detta liknade de de arabiska köpmännen. Dessa hade i århundraden idkat handel mellan östafrikanska kusten och Kina och Indien.

Portugiserna inrättade marknadsplatser där de bedrev handel mellan olika folkgrupper och mellan européer och makthavarna i Monomotapa. Det var främst dessa senare som var potentiella kunder för portugiserna. De hade möjlighet och pengar att köpa och var intresserade av lyxvaror, speciellt exklusiva tyger.

En andra sak portugiserna ville uppnå var att utveckla export till Monomotapa. Ett problem härvidlag var att vanliga afrikaner, de som inte tillhörde överklassen, inte var intresserade av att köpa varor. Portugiserna gjorde ansträngningar för att skapa materiella behov men detta lyckades bara i ringa mån. Ibland användes olika trick för att få afrikanerna att bli kunder, t.ex. användes krediter för att binda dem till att köpa varor.

Ett tredje mål, och ett av de viktigaste, var att ta kontrollen över Monomotapas guldproduktion. Länge lyckades Monomotapa hålla portugiserna utanför. Ibland försökte portugiserna anfalla med vapenmakt, ibland försökte man med andra metoder som t.ex. att köpa upp land av olika regionala härskare.

1693 tog dock en ny afrikansk härskare över och då upphörde portugiserna inflytande. Den nye ledaren Changamira kom från södra delen av landet och tog över guldproduktionen. Sedan skulle andra afrikanska folk invadera, t.ex. Nguni-folket på 1800-talet.

Guldet var den största handelsvaran för Monomotapa. Det var kungens monopol och låg till grund för hans maktställning. Vanliga afrikaner kunde inte själva utvinna guld utan kungens tillstånd.

Det finns olika uppskattningar över hur mycket guld som exporterades. För året 1502 anges siffran till 8500 kg. Randles menar att den siffran kan vara överdriven. Från år 1591 rapporteras att 716 kg guld exporterades, 1667 var det 1487 kg. Fram till engelsmännens ankomst på 1800-talet säger en källa att exporten minskade gradvis och att den låg på cirka 500 kg per år under 1700- och 1800-talen.

I stort kan man säga att handeln aldrig tog fart mellan Monomotapa och länderna kring Indiska Oceanen. Portugiserna var mindre framgångsrika än araberna under medeltiden. Dock skulle portugiserna bli kvar i området och sedermera grunda en koloni: Mozambique.

17 juni 2017

Om Afrikas delning


Göran Dahlgren

Det finns en allmänt spridd föreställning om att gränserna mellan de europeiska  kolonierna i Afrika drogs upp på en konferens i Berlin 1885. Detta är fel hävdar Henri Brunschwig i boken ”Le partage de l’Afrique noire”.
I själva verket var Berlinkonferensen tämligen betydelselös historiskt sett. Det var inte ett i samtiden berömt möte utan har i efterhand, felaktigt enligt Brunschwig, tillmätts betydelse.
Det som förhandlades i Berlin var främst statusen och gränserna för området i Centralafrika som genomfars av floden Kongo. De europeiska stormakterna ville göra det göra till en internationellt fredad transportled. Området som floden flöt igenom skulle bli en frihandelszon, menade man. Man diskuterade särskilt det tilltänkta områdets utsträckning. En del ville att det skulle nå de västra och östra kusterna (kusterna mot Atlanten och Stilla Havet). Det fastslogs att staten som skulle bildas skulle bli en neutral stat i händelse av krig.
Någon delning av hela Afrika var det alltså inte fråga om. Man höll sig främst till frågan om Kongo.
I själva verket fastställdes gränserna mellan de europeiska kolonierna  i Afrika under de följande tjugo till trettio åren i bilaterala avtal mellan europeiska stater (det rörde sig främst om Frankrike, England, Portugal och Belgien). Avtalen var många. Brunschwig skriver att mellan 1882 och 1908 slöts 249 avtal mellan Frankrike och Tyskland som rörde ländernas kolonier i Central- och Västafrika . Mellan 1885 och 1907 ingicks 25 avtal mellan England och Tyskland. I dessa avtal fastställdes gränserna mellan kolonierna och deras inbördes förhållanden.
I detta sammanhang föddes en ny rättslig terminologi. En av de nya termerna var ”inflytelsesfär”. Ordet förekommer enligt Brunschwig för första gången i korrespondensen mellan diplomater under åren 1885-86. En inflytelsesfär var ett område som inte ännu hade militärt ockuperats men där de båda parterna enades om att respektera varandras företrädesrätt.
Liknande fenomen hade funnits tidigare men andra ord hade använts. Ett kustområde eller en flodmynning hade ibland i den internationella politiken hävdats ge rätt åt landet längre in eller floden uppströms. Ibland användes då ordet ”hinterland”. Hinterland översattes sedermera av jurister (under 1900-talet) till ”inflytelsesfär” och det var detta senare ord som vann insteg i den internationella rätten.
Ett exempel på ett bilateralt avtal där två länder kom överens om status och gränser för sina kolonier var det mellan den tyska och den engelska regeringen rörande Afrika och Heligoland från den första juli 1890. Här finns en artikel i traktatet som kan tjäna som exempel på hur det kunde låta.
”Artikel VII. - De två parterna lovar att ingen av dem ska blanda sig i affärerna i den andres inflytelsesfär (….) En stat ska inte göra några förvärv, ingå avtal, skaffa sig suveräna rättigheter eller protektorat eller förhindra den andres inflytande (…)
Härmed beslutas att inga kompanier eller individer från den ena staten kan utöva suveräna rättigheter i en sfär som tillerkänts den andre såvida inte den senare gett sin tillåtelse”.
En mängd sådana avtal delade således in Afrika i intressesfärer och gränser drogs upp mellan dem. Dessa sfärer blev sedan självständiga stater.
I ett avsnitt behandlar Brunschwig arvet från alla dessa avtal mellan de europeiska kolonialmakterna. Han menar att de fortfarande har stor betydelse i Afrika. Kartan från 1918, menar han, är i stort intakt. Inflytelsesfärerna består i det att de utgörs av stater där den gamla kolonialmaktens språk och kultur har bevarats. Dessa präglar de afrikanska staterna så till den grad att de afrikanska traditionerna kommer i andra hand. Att ena t.ex. Senegal och Gambia är inte enklare idag än under kolonialtiden. Överallt i Afrika väljer man att bibehålla gamla koloniala gränser framför att ena afrikanska kulturer som splittrats av gränsdragningen.
Det är således förvånansvärt stabila gränser som kolonialhistorien skapat. De afrikanska kulturerna är inte enade och även om någon afrikansk kultur dominerar i ett land är kolonialspråket det använda. Det är ett lingua franca som premieras för att det ger möjlighet för afrikanerna att tillägna sig kunskaper och teknologi, menar Brunschwig. För att staterna ska lämna beroendet av kolonialmakterna, överkomma den koloniala delningen, måste Afrika tillgodogöra sig den nya vetenskapliga teknologin och industrialiseras.
Dagens indelning av stater i Afrika är således ett arv från kolonialtidens bilaterala avtal mellan stormakterna i Europa. Det som är tydligt är att det idag finns språkgeografiska inflytelsesfärer: främst en engelskspråkig, en franskspråkig och en portugisiskspråkig (den tyska upphörde efter första världskriget, den belgiska har uppgått i den franska).
Den franska språkpolitiken, frankofonin, kan sättas in i detta sammanhang. Språket och kulturen blir en viktig faktor i att behålla inflytande och bekämpa utländsk inblandning i Frankrikes inflytelsesfärer. Måhända skrivs det fortfarande bilaterala avtal mellan länder för att försäkra de båda parterna fortsatt inflytande i sina gamla kolonier.

1 juni 2017

Om lidandet under kolonialismen i Centralafrikanska Republiken

Göran Dahlgren 

Demografer har försökt uppskatta hur stor del av befolkningen i Centralafrikanska republiken (kallat Oubangui-Chari fram till 1946) som dog till följd av umbäranden under den franska koloniseringen.Enlig en bedömning minskade befolkningen med en tredjedel mellan 1880 och 1930 (siffra n gällerhela franska Ekvatorialafrika, ung. dagens Tchad, Gabon, Kongo och Centralafrikanska republiken).Orsakerna till denna massdöd var grymheter begångna av européer, inbördeskrig, svält och sjukdomar.

Historiker beskriver lidandet som en serie prövningar. Den ena följer på den andra och det blir en rad olyckor som drabbar den afrikanska befolkningen. Två böcker går igenom dessa händelser: Centrafrique: un destin volé. Histoire d’une domination française” av Yanis Thomas och ”Histoire centrafricaine. Des origines à 1966” av Pierre Kalck. 

En av de största prövningarna och en som skulle fortgå länge var tvångskommenderingen till arbete som bärare. Under lång tid fanns ingen transportvägar för fransmännen utom vissa floder som inte alltid var farbara och det krävdes bärare. Frankrike förde krig i Tchad och den enda möjligheten att frakta materiel och förnödenheter var att låta det bäras av lokalbefolkningen genom Oubangui-Chari. Afrikanerna blev med tiden allt mer ovilliga att ställa upp och man tvingades anställa bärare komna långväga ifrån. De lokala folken längs rutten föredrog snart att fly undan rekrytering till bärare. Detta gjorde att jordbruket eftersattes och många gick under av svält. T.ex. rapporteras det att 10 000 människor ur Mandjia-folket dog 1902 av svält. Bärandet skulle fortsätta fram till 20-talet då vägar röjdes och transporter kunde företas med motorfordon.

Samtidigt som detta pågick uppkom ett annat gissel: gummiutvinningen. När Adam Hochschilds bok ”Kung Leopolds vålnad. Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika” kom ut väckte den en viss uppmärksamhet (skriven 1998 utkommen på svenska år 2000). I den beskrivs hur Leopold tillskansar sig stora delar av Centralafrika, bildar en belgisk koloni och exploaterar den med stor grymhet. Det var främst gummiutvinning som bedrevs med stor hänsynslöshet.

Men Frankrike använde samma metoder som Leopold. Man sålde mark till handelskompanier som fick fri nyttjanderätt i 30 år och dessa kunde exploatera mark och människor som de ville. En skatt infördes 1901 som skulle betalas av varje afrikansk familj. Denna betalades in natura: maniok, hirs, kyckling och speciellt gummi. Det var inte alltid lätt att få afrikanerna att hämta in gummit och olika tvångsmedel användes. T.ex. togs familjer eller byhövdingar som gisslan av fransmännen (liknande metoder användes i Belgiska Kongo) och frigavs endast om tillräckligt med gummi lämnades in. Kroppsstraff var vanliga liksom stympning och mord. De som inte lyckades uppfylla kvoten fängslades. Även här blev svält följden då arbetet med jordbruk blev omöjligt.

Vad som skedde I Kongo och Oubangui-Chari blev känt för allmänheten i början av 1900-talet. Leopold tvingades acceptera att verksamheten granskades. Även i Frankrike skedde en liknande utveckling. Många fall av mord och misshandel rapporterades. I Bangui hävdades det hade i en by 58 kvinnor och 20 barn tagits som gisslan. När rapportören kom dit hade 45 kvinnor och två barn dött av svält. En fransk missionär, R.P. Daigre, skriver senare att de som försökte fly fängslades, dödades eller piskades. Människor dog ”som flugor”, barnen övergavs, äldre och sjuka svalt ihjäl och ben från döda låg strödda kring byarna.

Men de flesta dukade under av sjukdomar. Misären och svälten gjorde att dessa kunde få fäste. Speciellt smittkoppor skördade många offer. På sina håll dog 80% av befolkningen i smittkoppsepidemier. I början av 1900-talet var det som värst. 1905 dog en femtedel av Nzakara- folket av samma sjukdom. En annan dödlig sjukdom var sömnsjuka. Längs med transportlederna härjade den svårt. Det skulle dröja trettio år innan dessa sjukdomar kunde kontrolleras.

Under denna tid var även den politiska situationen bräcklig och olika former av stridigheter förekom. De gamla härskarna (sultaner) gjorde ibland uppror mot kolonialmakten eller bedrev egna krig mot grannfolk vilket ledde till massförflyttningar hos de lokala folken. Även situationen i Europa hade verkningar i Afrika. Under första världskriget rekryterades (med svårighet) soldater och dessa kämpade både i Frankrike och i Afrika där strider förekom mellan de europeiska stormakterna. Ett större inhemskt uppror blossade upp mellan 1928 och 1931. Det kallades Kongo Wara och är än idag välkänt av lokalbefolkningen.

Ännu en olycka var tvångsrekryteringen till byggandet av en järnväg mellan Atlantkusten (Pointe-Noire) och Brazzaville, huvudstad i franska Kongo. Arbetet krävde så många offer att afrikaner från Oubangui-Chari hämtades med tvång. Arbetet på denna järnväg var extremt hälsovådligt. Enligt en källa dog 17 000 man endast under byggandet av de första 140 kilometrarna.

Först under 40-talet, efter 60 år av kolonialt styre, skulle någon form av stabilitet och anständiga levnadsförhållanden skapas i Centralafrikanska republiken. Självständigheten skulle komma 1960.

Idag är landet en av världens fattigaste trots fyndigheter av olja, diamanter, uran. En serie despoter (t.ex. Jean-Bédel Bokassa som krönte sig till kejsare) har gjort sitt till för att förhindra att någon utveckling  kan skönjas. Den historia av exploatering och övervåld som präglade landet under kolonialtiden har kanske också betytt något.




29 januari 2017

Om ”bien mal acquis-skandalen”

Göran Dahlgren

ELF-affären som pågick under flera år på 1990- och 2000-talet blottlade en utbredd korruption i relationerna mellan Frankrike och de gamla kolonierna i Afrika. Det var en rättsprocess som möjliggjorde att makthavare och ledare inom näringslivet åtalades.

Nu pågår en annan rättsprocess som rör korruption i de gamla kolonierna. Det är den s.k. ”bien mal acquis- affären”. Namnet kommer från uttrycket ”bien mal acquis ne profite jamais” (på svenska ungefär ”orätt förvärvade tillgångar ger aldrig någon vinning”). Den berör afrikanska ledare i ett antal länder i Afrika, främst den franskspråkiga delen. De står anklagade för att ha förskingrat stora belopp och investerat dem i lyxkonsumtion. Boken ”Le scandale des biens mal acquis. Enquête sur les milliards volés de la Françafrique” av Xavier Harel och Thomas Hofnung tar upp affärens tillkomsthistoria.

Affären initierades av två rättsaktivister år 2007. Jean Merchaert och Antoine Dulin skrev en rapport på Comité catholique contre la faim et pour le développement (CCFD), på svenska ”Katolska kommittén mot hunger och för utveckling”, Frankrikes största biståndsorganisation. De krävde att folk som styrs av en korrupt regim ska få tillbaka det som försnillats. De ville mot alla odds försöka påverka världsopinionen och upplysa om hur kleptokratiska ledare förskingrar allmän egendom.

Aktivisterna fick kontakt med en politiskt radikal advokat, William Bourdon. Han föreslog att de skulle lämna in en stämningsansökan till fransk domstol. De skulle anklaga de afrikanska ledarna för ”recel de détournements de fonds publics” (ung. ”undanhållande av förskingrade allmänna medel”). Aktivisterna hade upptäckt att statschefer och deras familjer spenderade mycket av sin förmögenhet på franskt territorium och därför kunde åtalas i Frankrike.

En första stämningsansökan lämnades in 2007 till rätten i Paris i mars 2007. Tre organisationer stod bakom stämningen: Sherpa, Survie (som länge bekämpar korruption i Frankrike och Afrika)och FCD, Fédération des Congolais dans le Diaspora (Federationen för kongoleser i diasporan). Stämningen riktades mot fem diktatorer i Afrika och deras familjer: José Eduardo dos Santos i Angola, Blaise Compaoré i Burkina Faso, Denis Sassou N’Guesso i Congo Brazzaville, Teodoro Obiang Nguema Mbasogo i Ekvatorialguinea och Omar Bongo Ondimba i Gabon.

Det bestämdes att ärendet skulle tas upp till prövning. En förundersökning inleddes för att kartlägga diktatorsfamiljerna tillgångar i Frankrike. Det visade sig att enorma summor investerats i fastigheter och lyxvaror av olika slag.

Familjen Bongo visade sig ha 39 fastigheter i eget namn till ett värde av 1,5 milliarder kronor. Antalet bankkonton i familjen uppgick till 66. Ledaren för Kongo Brazzaville hade 112 konton. Angolas president visade sig inte ha några konton i eget namn. Eftersom utredarna inte hade rätt att söka efter konton i andra namn kunde inte Santos knytas till det misstänkt brottet. Blaise Compaoré hade inte heller konton i eget namn.

Obiang-familjen hade bara en fastighet i eget namn, men det var inte vilken fastighet som helst. Den låg på en av de dyraste gatorna i Paris (Avenue Foch i XVI:e arrondissementet). Den var på 2500 kvadrat, i sex våningar. En stor samling sportbilar stack också ut (80 stycken) och presidentsonen Teodoro Nguema Obiang Mangues vidlyftiga leverne var en indikation på att illegalt förvärvad egendom var för handen.

Media tog upp affären och en dokumentär gjordes som också visades i de afrikanska länderna. Detta var något de afrikanska ledarna inte varit vana vid. De försökte på olika sätt stoppa rättsprocessen. De utövade påtryckningar på det politiska ledarskapet i Frankrike, de hotade avslöja hemligheter, de försökte övertala de aktiva att dra sig tillbaka och rena mutförsök företogs. Men domstolens arbete fortsatte.

Efter att förundersökningen stoppats av domstolen lämnades en ny stämningsansökan in i juli 2008. Man hoppades att en undersöknings-domare skulle utses för att leda en domstolsutredning. Den här gången deltog Transparency Internationals franska avdelning liksom flera afrikanska personer. Dessa ansåg sig ha lidit personlig skada av diktatorernas framfart. Att ha lidit personlig skada var ett villkor för att ansökan skulle kunna tas upp. I Transparency Internationals fall var skadan att målet för deras arbete, korruption, förhindrades.

De anklagade ledarna svarade nu med olika former av repressalier. I Gabon arresterades flera aktivister och en journalist i Kongo Brazzaville råkade ut för vad som förmodligen var en mordbrand.

Den andra stämningsansökan avslogs slutligen av rätten i Paris. Man ansåg att det inte fanns tillräcklig grund för den. Då återstod bara för målsägarna att överklaga till högsta domstolen. Det blev ett positivt besked till sist. I november 2010 kom högsta domstolens beslut: stämningsansökan skulle prövas på nytt.

Detta gjorde det möjligt att undersöka hur förmögenheterna anskaffats i Afrika, något som inte kunnat göras förut. Ett samarbete med domstolar i Afrika kunde påbörjas. Det som verkade omöjligt hade blivit verklighet. Korruptionen i Afrika och Frankrike skulle nu undersökas juridiskt. För första gången hade organisationer kunnat inleda en rättsprocess mot främmande länders ledare, något som tidigare hade varit förbehållet regeringar och som gjorts mycket sällan.

Under de senaste åren har uppmärksamheten kring affären minskat. Att rättsprocessen kommit igång var en stor seger men det har inte följts av några stora genombrott. Förhoppningarna om att kunna skapa en ny ELF-affär har kommit på skam. ELF-affären där en före detta VD för oljebolaget häktades och där ledande franska politiker hamnade i svårigheter har inte upprepats.

Endast ett åtal har väckts. Det berör Teodoro Nguema Obiang Mangue, sonen till Ekvatorialguineas president. Rättegången påbörjades i brottmålsdomstolen i Paris januari 2017.






17 januari 2017

Zakynthos - inuti turistekonomin

Cecilia Viklund


Turismen på de Joniska öarna spåddes öka med mer än 10% under året 2016 jämfört med 2015, kanske framför allt för att öarna ligger väster om det grekiska fastlandet, medan den stora mängden flyktingar kommit till vissa öar österut i det Egeiska havet, nära Turkiet. Detta förutsatt att turister tittar på kartor och funderar över väderstrecken. Kanske är det så. En lokal politiker uppger att turismen står för 50% av BNP för de Joniska öarna, jämfört med 8% i Grekland som helhet. Turismen svarar för 17% av sysselsättningen på öarna, att jämföra med 8.4% nationellt. (Kathimerini) Att bara 17% av de sysselsatta producerar halva BNP är något märkligt, då turism anses som en mycket arbetsintensiv näring, men kan förstås bero på hur man definierar saken - om anställda i affärer och restauranger till exempel räknas in här. I vilket fall som helst är öarna längst västerut bland de ekonomiskt mest välmående i det sargade landet.
     
Bara ett ögonblick älskling, medan jag öppnar mitt stora kassa-skåp. Är det årets raggnings-replik? Nej, det är en caféägare som ska växla en 50-eurosedel. Han ser trött och grinig ut, hur mycket än han säger älskling och gullet, en sorts närmast depressiv leda och förakt vid livets detaljer och människorna i dem, den typiskt grekiska utbrändhet som tycks drabba männen här på Zakynthos, de inte längre helt unga, de med 12, 14, 16 timmars arbetsdag i dagshettan eller kvällsfukten. De kan sitta och stirra utan att blicken möter något, den har sett allt förut, den är less vid att se. Turister, kladdiga turister, fåniga turister, turister på många språk, ständigt krävande fjäsk och oförmögna att förstå pengars värde, belamrar deras dagar.
    Darlingagápi mou, lady, är lika vanligt i deras munnar som spott, lika utan verklig smak. Min Gud. Theé mou. Munnen full med aska innan cigarretten ens har tänts.
     Säsongen här är inte lång. Med en släpande start i mitten av maj följer fyra månader av höghastighet, därefter en tveksam oktober och sedan vinter. Vintern, tiden då man kan slappna av och ta det lugnt, går så fort över, säger en hotellägare. Med maratonarbete hela den heta sommaren blir vinterns vilomånader ändå korta och undflyende.
     De typiska arbetstiderna kan se ut som så att en person jobbar varje dagskift eller varje kvällsskift på ett hotell till exempel, utan ledig dag hela sommaren, för att sedan vara fri under vintern, i den mån de inte då har ett annat icke turistberoende jobb. Sjudagarsvecka är mera regel än undantag, och arbetsdagens längd kan vara 8, 10, 12, 14 timmar eller ännu längre för egna företagare, vilka är många i turistbranschen. Någon är icke fast anställd lärare under terminerna, någon åker utomlands på vintern för att jobba, någon har två jobb under turistsäsongen, ett på förmiddagen och ett resten av dagen, för att sedan vara ledig på vintern. En nattportier har kanske en natt per vecka ledig för att inte förlora förståndet.

     Många etablissemang har öppet från tidigt till sent i väntan på enstaka kunder. Det är köparnas marknad. Ett café kan ha en eller två besökare åt gången dagtid, ett helt hotell bara fyra rum upptagna i början av säsongen, uthyrarna av fyrhjulingar och mopeder väntar och väntar till ett par timmar efter en sen solnedgång. Vissa restauranger är överfulla, andra bara kämpar. En restaurang som ägdes av några bröder fick färre och färre gäster, som om själva tomheten började skrämma bort tänkbara nya gäster. Till slut fick man bara stänga. I lokalen sitter nu familjen och äter middag på det stora salsgolvet bakom frigolitlådor som blockerar ingången. De ser lyckliga ut.
     Vid kanten av Kalamakivägen ute på landsbygden har zigenarna sin kantin. Ur en vagn säljer de kaffe och souvlaki. Sittplatserna består av halmbalar täckta av trasmattor. Över vägen gör de fulla charterplanen sin inflygning mot flygplatsen,  stjärtfenorna ser ut att nästan fastna i elledningarna. Vägkantens kaffe kostar 1 euro, medan det vid hamnkanten i stan kostar tre gånger mer. Det är inte kvalitén som skiljer dem åt, det är anspråken.
     Apoteket i öns enda stad där man bara talar grekiska tar halva priset för ett högkvalitativt grekiskt schampo än vad man gör på turistapoteket. Det fungerar, för staden har ett mycket litet gemensamt flöde med turistbyarna när det gäller vardagliga behov. Den verkliga landsbygden utanför turistghettona tjänar bara småsmulor på turismen, som några vattenflaskor eller ölburkar sålda till mycket låga priser i snabbköpet.

 Vid den heta middagstiden vandrar kvinnor från plats till plats, vart är de på väg? Vid middagstid sitter gubbarna i sina skuggiga garage på plaststolar och pratar, bara lite lätt störda av en turist som frågar efter vägen. Utanför det lilla snabbköpet på Kalamakivägen står en rullstol, en permobil, med en man i den. På ryggen av stolen är klistrad en gul lapp med svart text  pólite, till salu.
     Zakynthos är en gammal ö - den omnämns som "Det skogbevuxna Zakynthos" i Odysséen. Odysseus själv var öns andra eller tredje härskare i kungalängden, då han var konung över riket Kefalonia som även innefattade hans hemö Itaka som bara ligger några mil norrut. Många av hans så länge övergivna hustru Penelopes odrägliga friare kom från Zakynthos.
     Under några århundraden var ön neapolitansk, några århundraden venetiansk, men bara fem år däremellan osmansk. Den venetianska bebyggelsen finns inte kvar - den ödelades vid jordbävningen 1953 tillsammans med det mesta på ön. På det bysantinska muséet i stan kan man se hela väggar av ikonostaser från raserade bykyrkor.

Vid en restaurang nära Demokratitorget i Zakynthos stad kan man varje kväll lyssna på levande zakynthisk traditionell musik spelad på mandolin och gitarr, sjungen av två eller tre lokala män sittande vid ett litet bord med sina kaffekoppar och cigarretter. Urvalet av mat är inriktat på det ekologiska och lokalproducerade, och priserna en bit över genomsnittet. En kväll landar en hel busslast pensionärer där, kvinnor som män, och blir påfallande snabbt serverade vin och vatten, bröd och sallad, innan deras beställningar tas upp. En av de äldre männen höjer glaset mot musikerna och säger Hej på er, killar! -Varifrån kommer ni? svarar sångaren. De är från fastlandet.
     I en turistby är de allra populäraste restaurangerna som två motpoler. Den ena, ett traditionellt grillhus med värme strömmande ut från det öppna köket med grillat kött ständigt på spettet, foton från gamla filmer på träväggen, den andra en med en fusion av medelhavskök med något som liknar modernt skandinaviskt  -  grönsaker, subtilitet, filéer som marinerats i vodka, och en trädgård fylld med kulörta lyktor och Ikeastolar.  

 På de grekiska öarna skapar britternas säregna smak en egen genre av etablissemang. Engelsk frukost serveras på många ställen, full English, helstekt. Sugen på söndagsstek med Yorkshirepudding, brunsås och mosade gröna ärter? Inga problem. Serverade ihop med en pint. Frågetävling på puben, fotboll på storskärm, bingo, kväll med en Amy Winehouse-look-alike? Eller kanske Rihanna och Elvis?
      Dessa stackars look-alikes, de är underhållningens fotsoldater. Hur mycket talang och sångröst de än har, hur skulle de kunna bli ihågkomna av en publik som inte vet vad de heter eller hur de ser ut, även om lyssnarna mot förmodan hade varit spik nyktra? De kan som underhållare rentav göra ett bättre jobb än den de härmar, en Michael Bublé som svänger runt på puben och charmar varenda tant som sitter där, men gagerna, karriärvägarna, nej de kan inte vara lysande.
      Att ha öppet väldigt många timmar per dygn med få kunder innebär förstås dålig lönsamhet per timme. Men varför skulle man räkna i lönsamhet per timme på något som inte är en produktion med (nödvändigtvis) kostnader per timme, en verksamhet som inte pågår året runt, utan bara under några skälvande månader, en arbetsinsats av personer som ofta nog själva äger sin verksamhet och sätter familjemedlemmar i arbete, och där alternativ med avlönat arbete någon annanstans rimligtvis saknas? I en turistekonomi är det fullt rationellt att hålla öppet de extra fyra timmarna i väntan på någon strökund, med sitt eget eller familjens arbete som insats.

 De foton av Zakynthos som sprids på nätet är påfallande enahanda, och detta trots öns stora skönhet. De gäckande havssköldpaddorna Caretta caretta, som bara kan ses med extrem tur och envetet jagande, avbildas gärna, helst några små ungar krälande mot havsranden. En trång stadsgata med onormalt vita hus och bougainvillea klättrande över balkongräckena ger också en typisk idyllisk bild. Men det verkligt hyperromantiska fotot som vid alla tillfällen kan representera turistupplevelsen av ön är skeppsvraket inklämt på en sandstrand mellan skyhöga vita klippor och turkosfärgat hav. Att vraket knappast är ett regalskepp verkar inte bekomma någon. Det är det sönderrostade metallskrovet av ett skepp ilandblåst i en 80-talsstorm på väg till Italien med smuggelcigarretter.
     Hur ser framtiden ut? Säkerligen ljus. Zakynthos omnämns ofta i uppräkningar av Greklands vackraste stränder och bästa öar, ibland på första plats. En brittisk tidning varnar dock för att man bör undvika "den nedsupna södra delen" av ön och satsa på den norra. Men just på den sydvästra spetsen finns ett naturreservat för sköldpaddor vid stranden och i samma trakter ekologiska byar för den miljömedvetne turisten som vill uppleva lugn och äta lokalproducerad föda.
     Man har i eurokrisens katastrofala epicentrum Grekland lyckats skapa en egen biotop av blomstrande turistekonomi på öarna, och denna tycks på Zakynthos gå vidare i riktningen mot ekologisk turism med mera svåråtkomliga natur- och kulturupplevelser än den traditionella charterturismen. Inte för att denna på något sätt behöver försvinna. Man vistas bara i olika byar.