29 januari 2017

Om ”bien mal acquis-skandalen”

Göran Dahlgren

ELF-affären som pågick under flera år på 1990- och 2000-talet blottlade en utbredd korruption i relationerna mellan Frankrike och de gamla kolonierna i Afrika. Det var en rättsprocess som möjliggjorde att makthavare och ledare inom näringslivet åtalades.

Nu pågår en annan rättsprocess som rör korruption i de gamla kolonierna. Det är den s.k. ”bien mal acquis- affären”. Namnet kommer från uttrycket ”bien mal acquis ne profite jamais” (på svenska ungefär ”orätt förvärvade tillgångar ger aldrig någon vinning”). Den berör afrikanska ledare i ett antal länder i Afrika, främst den franskspråkiga delen. De står anklagade för att ha förskingrat stora belopp och investerat dem i lyxkonsumtion. Boken ”Le scandale des biens mal acquis. Enquête sur les milliards volés de la Françafrique” av Xavier Harel och Thomas Hofnung tar upp affärens tillkomsthistoria.

Affären initierades av två rättsaktivister år 2007. Jean Merchaert och Antoine Dulin skrev en rapport på Comité catholique contre la faim et pour le développement (CCFD), på svenska ”Katolska kommittén mot hunger och för utveckling”, Frankrikes största biståndsorganisation. De krävde att folk som styrs av en korrupt regim ska få tillbaka det som försnillats. De ville mot alla odds försöka påverka världsopinionen och upplysa om hur kleptokratiska ledare förskingrar allmän egendom.

Aktivisterna fick kontakt med en politiskt radikal advokat, William Bourdon. Han föreslog att de skulle lämna in en stämningsansökan till fransk domstol. De skulle anklaga de afrikanska ledarna för ”recel de détournements de fonds publics” (ung. ”undanhållande av förskingrade allmänna medel”). Aktivisterna hade upptäckt att statschefer och deras familjer spenderade mycket av sin förmögenhet på franskt territorium och därför kunde åtalas i Frankrike.

En första stämningsansökan lämnades in 2007 till rätten i Paris i mars 2007. Tre organisationer stod bakom stämningen: Sherpa, Survie (som länge bekämpar korruption i Frankrike och Afrika)och FCD, Fédération des Congolais dans le Diaspora (Federationen för kongoleser i diasporan). Stämningen riktades mot fem diktatorer i Afrika och deras familjer: José Eduardo dos Santos i Angola, Blaise Compaoré i Burkina Faso, Denis Sassou N’Guesso i Congo Brazzaville, Teodoro Obiang Nguema Mbasogo i Ekvatorialguinea och Omar Bongo Ondimba i Gabon.

Det bestämdes att ärendet skulle tas upp till prövning. En förundersökning inleddes för att kartlägga diktatorsfamiljerna tillgångar i Frankrike. Det visade sig att enorma summor investerats i fastigheter och lyxvaror av olika slag.

Familjen Bongo visade sig ha 39 fastigheter i eget namn till ett värde av 1,5 milliarder kronor. Antalet bankkonton i familjen uppgick till 66. Ledaren för Kongo Brazzaville hade 112 konton. Angolas president visade sig inte ha några konton i eget namn. Eftersom utredarna inte hade rätt att söka efter konton i andra namn kunde inte Santos knytas till det misstänkt brottet. Blaise Compaoré hade inte heller konton i eget namn.

Obiang-familjen hade bara en fastighet i eget namn, men det var inte vilken fastighet som helst. Den låg på en av de dyraste gatorna i Paris (Avenue Foch i XVI:e arrondissementet). Den var på 2500 kvadrat, i sex våningar. En stor samling sportbilar stack också ut (80 stycken) och presidentsonen Teodoro Nguema Obiang Mangues vidlyftiga leverne var en indikation på att illegalt förvärvad egendom var för handen.

Media tog upp affären och en dokumentär gjordes som också visades i de afrikanska länderna. Detta var något de afrikanska ledarna inte varit vana vid. De försökte på olika sätt stoppa rättsprocessen. De utövade påtryckningar på det politiska ledarskapet i Frankrike, de hotade avslöja hemligheter, de försökte övertala de aktiva att dra sig tillbaka och rena mutförsök företogs. Men domstolens arbete fortsatte.

Efter att förundersökningen stoppats av domstolen lämnades en ny stämningsansökan in i juli 2008. Man hoppades att en undersöknings-domare skulle utses för att leda en domstolsutredning. Den här gången deltog Transparency Internationals franska avdelning liksom flera afrikanska personer. Dessa ansåg sig ha lidit personlig skada av diktatorernas framfart. Att ha lidit personlig skada var ett villkor för att ansökan skulle kunna tas upp. I Transparency Internationals fall var skadan att målet för deras arbete, korruption, förhindrades.

De anklagade ledarna svarade nu med olika former av repressalier. I Gabon arresterades flera aktivister och en journalist i Kongo Brazzaville råkade ut för vad som förmodligen var en mordbrand.

Den andra stämningsansökan avslogs slutligen av rätten i Paris. Man ansåg att det inte fanns tillräcklig grund för den. Då återstod bara för målsägarna att överklaga till högsta domstolen. Det blev ett positivt besked till sist. I november 2010 kom högsta domstolens beslut: stämningsansökan skulle prövas på nytt.

Detta gjorde det möjligt att undersöka hur förmögenheterna anskaffats i Afrika, något som inte kunnat göras förut. Ett samarbete med domstolar i Afrika kunde påbörjas. Det som verkade omöjligt hade blivit verklighet. Korruptionen i Afrika och Frankrike skulle nu undersökas juridiskt. För första gången hade organisationer kunnat inleda en rättsprocess mot främmande länders ledare, något som tidigare hade varit förbehållet regeringar och som gjorts mycket sällan.

Under de senaste åren har uppmärksamheten kring affären minskat. Att rättsprocessen kommit igång var en stor seger men det har inte följts av några stora genombrott. Förhoppningarna om att kunna skapa en ny ELF-affär har kommit på skam. ELF-affären där en före detta VD för oljebolaget häktades och där ledande franska politiker hamnade i svårigheter har inte upprepats.

Endast ett åtal har väckts. Det berör Teodoro Nguema Obiang Mangue, sonen till Ekvatorialguineas president. Rättegången påbörjades i brottmålsdomstolen i Paris januari 2017.






17 januari 2017

Zakynthos - inuti turistekonomin

Cecilia Viklund


Turismen på de Joniska öarna spåddes öka med mer än 10% under året 2016 jämfört med 2015, kanske framför allt för att öarna ligger väster om det grekiska fastlandet, medan den stora mängden flyktingar kommit till vissa öar österut i det Egeiska havet, nära Turkiet. Detta förutsatt att turister tittar på kartor och funderar över väderstrecken. Kanske är det så. En lokal politiker uppger att turismen står för 50% av BNP för de Joniska öarna, jämfört med 8% i Grekland som helhet. Turismen svarar för 17% av sysselsättningen på öarna, att jämföra med 8.4% nationellt. (Kathimerini) Att bara 17% av de sysselsatta producerar halva BNP är något märkligt, då turism anses som en mycket arbetsintensiv näring, men kan förstås bero på hur man definierar saken - om anställda i affärer och restauranger till exempel räknas in här. I vilket fall som helst är öarna längst västerut bland de ekonomiskt mest välmående i det sargade landet.
     
Bara ett ögonblick älskling, medan jag öppnar mitt stora kassa-skåp. Är det årets raggnings-replik? Nej, det är en caféägare som ska växla en 50-eurosedel. Han ser trött och grinig ut, hur mycket än han säger älskling och gullet, en sorts närmast depressiv leda och förakt vid livets detaljer och människorna i dem, den typiskt grekiska utbrändhet som tycks drabba männen här på Zakynthos, de inte längre helt unga, de med 12, 14, 16 timmars arbetsdag i dagshettan eller kvällsfukten. De kan sitta och stirra utan att blicken möter något, den har sett allt förut, den är less vid att se. Turister, kladdiga turister, fåniga turister, turister på många språk, ständigt krävande fjäsk och oförmögna att förstå pengars värde, belamrar deras dagar.
    Darlingagápi mou, lady, är lika vanligt i deras munnar som spott, lika utan verklig smak. Min Gud. Theé mou. Munnen full med aska innan cigarretten ens har tänts.
     Säsongen här är inte lång. Med en släpande start i mitten av maj följer fyra månader av höghastighet, därefter en tveksam oktober och sedan vinter. Vintern, tiden då man kan slappna av och ta det lugnt, går så fort över, säger en hotellägare. Med maratonarbete hela den heta sommaren blir vinterns vilomånader ändå korta och undflyende.
     De typiska arbetstiderna kan se ut som så att en person jobbar varje dagskift eller varje kvällsskift på ett hotell till exempel, utan ledig dag hela sommaren, för att sedan vara fri under vintern, i den mån de inte då har ett annat icke turistberoende jobb. Sjudagarsvecka är mera regel än undantag, och arbetsdagens längd kan vara 8, 10, 12, 14 timmar eller ännu längre för egna företagare, vilka är många i turistbranschen. Någon är icke fast anställd lärare under terminerna, någon åker utomlands på vintern för att jobba, någon har två jobb under turistsäsongen, ett på förmiddagen och ett resten av dagen, för att sedan vara ledig på vintern. En nattportier har kanske en natt per vecka ledig för att inte förlora förståndet.

     Många etablissemang har öppet från tidigt till sent i väntan på enstaka kunder. Det är köparnas marknad. Ett café kan ha en eller två besökare åt gången dagtid, ett helt hotell bara fyra rum upptagna i början av säsongen, uthyrarna av fyrhjulingar och mopeder väntar och väntar till ett par timmar efter en sen solnedgång. Vissa restauranger är överfulla, andra bara kämpar. En restaurang som ägdes av några bröder fick färre och färre gäster, som om själva tomheten började skrämma bort tänkbara nya gäster. Till slut fick man bara stänga. I lokalen sitter nu familjen och äter middag på det stora salsgolvet bakom frigolitlådor som blockerar ingången. De ser lyckliga ut.
     Vid kanten av Kalamakivägen ute på landsbygden har zigenarna sin kantin. Ur en vagn säljer de kaffe och souvlaki. Sittplatserna består av halmbalar täckta av trasmattor. Över vägen gör de fulla charterplanen sin inflygning mot flygplatsen,  stjärtfenorna ser ut att nästan fastna i elledningarna. Vägkantens kaffe kostar 1 euro, medan det vid hamnkanten i stan kostar tre gånger mer. Det är inte kvalitén som skiljer dem åt, det är anspråken.
     Apoteket i öns enda stad där man bara talar grekiska tar halva priset för ett högkvalitativt grekiskt schampo än vad man gör på turistapoteket. Det fungerar, för staden har ett mycket litet gemensamt flöde med turistbyarna när det gäller vardagliga behov. Den verkliga landsbygden utanför turistghettona tjänar bara småsmulor på turismen, som några vattenflaskor eller ölburkar sålda till mycket låga priser i snabbköpet.

 Vid den heta middagstiden vandrar kvinnor från plats till plats, vart är de på väg? Vid middagstid sitter gubbarna i sina skuggiga garage på plaststolar och pratar, bara lite lätt störda av en turist som frågar efter vägen. Utanför det lilla snabbköpet på Kalamakivägen står en rullstol, en permobil, med en man i den. På ryggen av stolen är klistrad en gul lapp med svart text  pólite, till salu.
     Zakynthos är en gammal ö - den omnämns som "Det skogbevuxna Zakynthos" i Odysséen. Odysseus själv var öns andra eller tredje härskare i kungalängden, då han var konung över riket Kefalonia som även innefattade hans hemö Itaka som bara ligger några mil norrut. Många av hans så länge övergivna hustru Penelopes odrägliga friare kom från Zakynthos.
     Under några århundraden var ön neapolitansk, några århundraden venetiansk, men bara fem år däremellan osmansk. Den venetianska bebyggelsen finns inte kvar - den ödelades vid jordbävningen 1953 tillsammans med det mesta på ön. På det bysantinska muséet i stan kan man se hela väggar av ikonostaser från raserade bykyrkor.

Vid en restaurang nära Demokratitorget i Zakynthos stad kan man varje kväll lyssna på levande zakynthisk traditionell musik spelad på mandolin och gitarr, sjungen av två eller tre lokala män sittande vid ett litet bord med sina kaffekoppar och cigarretter. Urvalet av mat är inriktat på det ekologiska och lokalproducerade, och priserna en bit över genomsnittet. En kväll landar en hel busslast pensionärer där, kvinnor som män, och blir påfallande snabbt serverade vin och vatten, bröd och sallad, innan deras beställningar tas upp. En av de äldre männen höjer glaset mot musikerna och säger Hej på er, killar! -Varifrån kommer ni? svarar sångaren. De är från fastlandet.
     I en turistby är de allra populäraste restaurangerna som två motpoler. Den ena, ett traditionellt grillhus med värme strömmande ut från det öppna köket med grillat kött ständigt på spettet, foton från gamla filmer på träväggen, den andra en med en fusion av medelhavskök med något som liknar modernt skandinaviskt  -  grönsaker, subtilitet, filéer som marinerats i vodka, och en trädgård fylld med kulörta lyktor och Ikeastolar.  

 På de grekiska öarna skapar britternas säregna smak en egen genre av etablissemang. Engelsk frukost serveras på många ställen, full English, helstekt. Sugen på söndagsstek med Yorkshirepudding, brunsås och mosade gröna ärter? Inga problem. Serverade ihop med en pint. Frågetävling på puben, fotboll på storskärm, bingo, kväll med en Amy Winehouse-look-alike? Eller kanske Rihanna och Elvis?
      Dessa stackars look-alikes, de är underhållningens fotsoldater. Hur mycket talang och sångröst de än har, hur skulle de kunna bli ihågkomna av en publik som inte vet vad de heter eller hur de ser ut, även om lyssnarna mot förmodan hade varit spik nyktra? De kan som underhållare rentav göra ett bättre jobb än den de härmar, en Michael Bublé som svänger runt på puben och charmar varenda tant som sitter där, men gagerna, karriärvägarna, nej de kan inte vara lysande.
      Att ha öppet väldigt många timmar per dygn med få kunder innebär förstås dålig lönsamhet per timme. Men varför skulle man räkna i lönsamhet per timme på något som inte är en produktion med (nödvändigtvis) kostnader per timme, en verksamhet som inte pågår året runt, utan bara under några skälvande månader, en arbetsinsats av personer som ofta nog själva äger sin verksamhet och sätter familjemedlemmar i arbete, och där alternativ med avlönat arbete någon annanstans rimligtvis saknas? I en turistekonomi är det fullt rationellt att hålla öppet de extra fyra timmarna i väntan på någon strökund, med sitt eget eller familjens arbete som insats.

 De foton av Zakynthos som sprids på nätet är påfallande enahanda, och detta trots öns stora skönhet. De gäckande havssköldpaddorna Caretta caretta, som bara kan ses med extrem tur och envetet jagande, avbildas gärna, helst några små ungar krälande mot havsranden. En trång stadsgata med onormalt vita hus och bougainvillea klättrande över balkongräckena ger också en typisk idyllisk bild. Men det verkligt hyperromantiska fotot som vid alla tillfällen kan representera turistupplevelsen av ön är skeppsvraket inklämt på en sandstrand mellan skyhöga vita klippor och turkosfärgat hav. Att vraket knappast är ett regalskepp verkar inte bekomma någon. Det är det sönderrostade metallskrovet av ett skepp ilandblåst i en 80-talsstorm på väg till Italien med smuggelcigarretter.
     Hur ser framtiden ut? Säkerligen ljus. Zakynthos omnämns ofta i uppräkningar av Greklands vackraste stränder och bästa öar, ibland på första plats. En brittisk tidning varnar dock för att man bör undvika "den nedsupna södra delen" av ön och satsa på den norra. Men just på den sydvästra spetsen finns ett naturreservat för sköldpaddor vid stranden och i samma trakter ekologiska byar för den miljömedvetne turisten som vill uppleva lugn och äta lokalproducerad föda.
     Man har i eurokrisens katastrofala epicentrum Grekland lyckats skapa en egen biotop av blomstrande turistekonomi på öarna, och denna tycks på Zakynthos gå vidare i riktningen mot ekologisk turism med mera svåråtkomliga natur- och kulturupplevelser än den traditionella charterturismen. Inte för att denna på något sätt behöver försvinna. Man vistas bara i olika byar.