29 januari 2017

Om ”bien mal acquis-skandalen”

Göran Dahlgren

ELF-affären som pågick under flera år på 1990- och 2000-talet blottlade en utbredd korruption i relationerna mellan Frankrike och de gamla kolonierna i Afrika. Det var en rättsprocess som möjliggjorde att makthavare och ledare inom näringslivet åtalades.

Nu pågår en annan rättsprocess som rör korruption i de gamla kolonierna. Det är den s.k. ”bien mal acquis- affären”. Namnet kommer från uttrycket ”bien mal acquis ne profite jamais” (på svenska ungefär ”orätt förvärvade tillgångar ger aldrig någon vinning”). Den berör afrikanska ledare i ett antal länder i Afrika, främst den franskspråkiga delen. De står anklagade för att ha förskingrat stora belopp och investerat dem i lyxkonsumtion. Boken ”Le scandale des biens mal acquis. Enquête sur les milliards volés de la Françafrique” av Xavier Harel och Thomas Hofnung tar upp affärens tillkomsthistoria.

Affären initierades av två rättsaktivister år 2007. Jean Merchaert och Antoine Dulin skrev en rapport på Comité catholique contre la faim et pour le développement (CCFD), på svenska ”Katolska kommittén mot hunger och för utveckling”, Frankrikes största biståndsorganisation. De krävde att folk som styrs av en korrupt regim ska få tillbaka det som försnillats. De ville mot alla odds försöka påverka världsopinionen och upplysa om hur kleptokratiska ledare förskingrar allmän egendom.

Aktivisterna fick kontakt med en politiskt radikal advokat, William Bourdon. Han föreslog att de skulle lämna in en stämningsansökan till fransk domstol. De skulle anklaga de afrikanska ledarna för ”recel de détournements de fonds publics” (ung. ”undanhållande av förskingrade allmänna medel”). Aktivisterna hade upptäckt att statschefer och deras familjer spenderade mycket av sin förmögenhet på franskt territorium och därför kunde åtalas i Frankrike.

En första stämningsansökan lämnades in 2007 till rätten i Paris i mars 2007. Tre organisationer stod bakom stämningen: Sherpa, Survie (som länge bekämpar korruption i Frankrike och Afrika)och FCD, Fédération des Congolais dans le Diaspora (Federationen för kongoleser i diasporan). Stämningen riktades mot fem diktatorer i Afrika och deras familjer: José Eduardo dos Santos i Angola, Blaise Compaoré i Burkina Faso, Denis Sassou N’Guesso i Congo Brazzaville, Teodoro Obiang Nguema Mbasogo i Ekvatorialguinea och Omar Bongo Ondimba i Gabon.

Det bestämdes att ärendet skulle tas upp till prövning. En förundersökning inleddes för att kartlägga diktatorsfamiljerna tillgångar i Frankrike. Det visade sig att enorma summor investerats i fastigheter och lyxvaror av olika slag.

Familjen Bongo visade sig ha 39 fastigheter i eget namn till ett värde av 1,5 milliarder kronor. Antalet bankkonton i familjen uppgick till 66. Ledaren för Kongo Brazzaville hade 112 konton. Angolas president visade sig inte ha några konton i eget namn. Eftersom utredarna inte hade rätt att söka efter konton i andra namn kunde inte Santos knytas till det misstänkt brottet. Blaise Compaoré hade inte heller konton i eget namn.

Obiang-familjen hade bara en fastighet i eget namn, men det var inte vilken fastighet som helst. Den låg på en av de dyraste gatorna i Paris (Avenue Foch i XVI:e arrondissementet). Den var på 2500 kvadrat, i sex våningar. En stor samling sportbilar stack också ut (80 stycken) och presidentsonen Teodoro Nguema Obiang Mangues vidlyftiga leverne var en indikation på att illegalt förvärvad egendom var för handen.

Media tog upp affären och en dokumentär gjordes som också visades i de afrikanska länderna. Detta var något de afrikanska ledarna inte varit vana vid. De försökte på olika sätt stoppa rättsprocessen. De utövade påtryckningar på det politiska ledarskapet i Frankrike, de hotade avslöja hemligheter, de försökte övertala de aktiva att dra sig tillbaka och rena mutförsök företogs. Men domstolens arbete fortsatte.

Efter att förundersökningen stoppats av domstolen lämnades en ny stämningsansökan in i juli 2008. Man hoppades att en undersöknings-domare skulle utses för att leda en domstolsutredning. Den här gången deltog Transparency Internationals franska avdelning liksom flera afrikanska personer. Dessa ansåg sig ha lidit personlig skada av diktatorernas framfart. Att ha lidit personlig skada var ett villkor för att ansökan skulle kunna tas upp. I Transparency Internationals fall var skadan att målet för deras arbete, korruption, förhindrades.

De anklagade ledarna svarade nu med olika former av repressalier. I Gabon arresterades flera aktivister och en journalist i Kongo Brazzaville råkade ut för vad som förmodligen var en mordbrand.

Den andra stämningsansökan avslogs slutligen av rätten i Paris. Man ansåg att det inte fanns tillräcklig grund för den. Då återstod bara för målsägarna att överklaga till högsta domstolen. Det blev ett positivt besked till sist. I november 2010 kom högsta domstolens beslut: stämningsansökan skulle prövas på nytt.

Detta gjorde det möjligt att undersöka hur förmögenheterna anskaffats i Afrika, något som inte kunnat göras förut. Ett samarbete med domstolar i Afrika kunde påbörjas. Det som verkade omöjligt hade blivit verklighet. Korruptionen i Afrika och Frankrike skulle nu undersökas juridiskt. För första gången hade organisationer kunnat inleda en rättsprocess mot främmande länders ledare, något som tidigare hade varit förbehållet regeringar och som gjorts mycket sällan.

Under de senaste åren har uppmärksamheten kring affären minskat. Att rättsprocessen kommit igång var en stor seger men det har inte följts av några stora genombrott. Förhoppningarna om att kunna skapa en ny ELF-affär har kommit på skam. ELF-affären där en före detta VD för oljebolaget häktades och där ledande franska politiker hamnade i svårigheter har inte upprepats.

Endast ett åtal har väckts. Det berör Teodoro Nguema Obiang Mangue, sonen till Ekvatorialguineas president. Rättegången påbörjades i brottmålsdomstolen i Paris januari 2017.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.