17 juni 2017

Om Afrikas delning


Göran Dahlgren

Det finns en allmänt spridd föreställning om att gränserna mellan de europeiska  kolonierna i Afrika drogs upp på en konferens i Berlin 1885. Detta är fel hävdar Henri Brunschwig i boken ”Le partage de l’Afrique noire”.
I själva verket var Berlinkonferensen tämligen betydelselös historiskt sett. Det var inte ett i samtiden berömt möte utan har i efterhand, felaktigt enligt Brunschwig, tillmätts betydelse.
Det som förhandlades i Berlin var främst statusen och gränserna för området i Centralafrika som genomfars av floden Kongo. De europeiska stormakterna ville göra det göra till en internationellt fredad transportled. Området som floden flöt igenom skulle bli en frihandelszon, menade man. Man diskuterade särskilt det tilltänkta områdets utsträckning. En del ville att det skulle nå de västra och östra kusterna (kusterna mot Atlanten och Stilla Havet). Det fastslogs att staten som skulle bildas skulle bli en neutral stat i händelse av krig.
Någon delning av hela Afrika var det alltså inte fråga om. Man höll sig främst till frågan om Kongo.
I själva verket fastställdes gränserna mellan de europeiska kolonierna  i Afrika under de följande tjugo till trettio åren i bilaterala avtal mellan europeiska stater (det rörde sig främst om Frankrike, England, Portugal och Belgien). Avtalen var många. Brunschwig skriver att mellan 1882 och 1908 slöts 249 avtal mellan Frankrike och Tyskland som rörde ländernas kolonier i Central- och Västafrika . Mellan 1885 och 1907 ingicks 25 avtal mellan England och Tyskland. I dessa avtal fastställdes gränserna mellan kolonierna och deras inbördes förhållanden.
I detta sammanhang föddes en ny rättslig terminologi. En av de nya termerna var ”inflytelsesfär”. Ordet förekommer enligt Brunschwig för första gången i korrespondensen mellan diplomater under åren 1885-86. En inflytelsesfär var ett område som inte ännu hade militärt ockuperats men där de båda parterna enades om att respektera varandras företrädesrätt.
Liknande fenomen hade funnits tidigare men andra ord hade använts. Ett kustområde eller en flodmynning hade ibland i den internationella politiken hävdats ge rätt åt landet längre in eller floden uppströms. Ibland användes då ordet ”hinterland”. Hinterland översattes sedermera av jurister (under 1900-talet) till ”inflytelsesfär” och det var detta senare ord som vann insteg i den internationella rätten.
Ett exempel på ett bilateralt avtal där två länder kom överens om status och gränser för sina kolonier var det mellan den tyska och den engelska regeringen rörande Afrika och Heligoland från den första juli 1890. Här finns en artikel i traktatet som kan tjäna som exempel på hur det kunde låta.
”Artikel VII. - De två parterna lovar att ingen av dem ska blanda sig i affärerna i den andres inflytelsesfär (….) En stat ska inte göra några förvärv, ingå avtal, skaffa sig suveräna rättigheter eller protektorat eller förhindra den andres inflytande (…)
Härmed beslutas att inga kompanier eller individer från den ena staten kan utöva suveräna rättigheter i en sfär som tillerkänts den andre såvida inte den senare gett sin tillåtelse”.
En mängd sådana avtal delade således in Afrika i intressesfärer och gränser drogs upp mellan dem. Dessa sfärer blev sedan självständiga stater.
I ett avsnitt behandlar Brunschwig arvet från alla dessa avtal mellan de europeiska kolonialmakterna. Han menar att de fortfarande har stor betydelse i Afrika. Kartan från 1918, menar han, är i stort intakt. Inflytelsesfärerna består i det att de utgörs av stater där den gamla kolonialmaktens språk och kultur har bevarats. Dessa präglar de afrikanska staterna så till den grad att de afrikanska traditionerna kommer i andra hand. Att ena t.ex. Senegal och Gambia är inte enklare idag än under kolonialtiden. Överallt i Afrika väljer man att bibehålla gamla koloniala gränser framför att ena afrikanska kulturer som splittrats av gränsdragningen.
Det är således förvånansvärt stabila gränser som kolonialhistorien skapat. De afrikanska kulturerna är inte enade och även om någon afrikansk kultur dominerar i ett land är kolonialspråket det använda. Det är ett lingua franca som premieras för att det ger möjlighet för afrikanerna att tillägna sig kunskaper och teknologi, menar Brunschwig. För att staterna ska lämna beroendet av kolonialmakterna, överkomma den koloniala delningen, måste Afrika tillgodogöra sig den nya vetenskapliga teknologin och industrialiseras.
Dagens indelning av stater i Afrika är således ett arv från kolonialtidens bilaterala avtal mellan stormakterna i Europa. Det som är tydligt är att det idag finns språkgeografiska inflytelsesfärer: främst en engelskspråkig, en franskspråkig och en portugisiskspråkig (den tyska upphörde efter första världskriget, den belgiska har uppgått i den franska).
Den franska språkpolitiken, frankofonin, kan sättas in i detta sammanhang. Språket och kulturen blir en viktig faktor i att behålla inflytande och bekämpa utländsk inblandning i Frankrikes inflytelsesfärer. Måhända skrivs det fortfarande bilaterala avtal mellan länder för att försäkra de båda parterna fortsatt inflytande i sina gamla kolonier.

1 juni 2017

Om lidandet under kolonialismen i Centralafrikanska Republiken

Göran Dahlgren 

Demografer har försökt uppskatta hur stor del av befolkningen i Centralafrikanska republiken (kallat Oubangui-Chari fram till 1946) som dog till följd av umbäranden under den franska koloniseringen.Enlig en bedömning minskade befolkningen med en tredjedel mellan 1880 och 1930 (siffra n gällerhela franska Ekvatorialafrika, ung. dagens Tchad, Gabon, Kongo och Centralafrikanska republiken).Orsakerna till denna massdöd var grymheter begångna av européer, inbördeskrig, svält och sjukdomar.

Historiker beskriver lidandet som en serie prövningar. Den ena följer på den andra och det blir en rad olyckor som drabbar den afrikanska befolkningen. Två böcker går igenom dessa händelser: Centrafrique: un destin volé. Histoire d’une domination française” av Yanis Thomas och ”Histoire centrafricaine. Des origines à 1966” av Pierre Kalck. 

En av de största prövningarna och en som skulle fortgå länge var tvångskommenderingen till arbete som bärare. Under lång tid fanns ingen transportvägar för fransmännen utom vissa floder som inte alltid var farbara och det krävdes bärare. Frankrike förde krig i Tchad och den enda möjligheten att frakta materiel och förnödenheter var att låta det bäras av lokalbefolkningen genom Oubangui-Chari. Afrikanerna blev med tiden allt mer ovilliga att ställa upp och man tvingades anställa bärare komna långväga ifrån. De lokala folken längs rutten föredrog snart att fly undan rekrytering till bärare. Detta gjorde att jordbruket eftersattes och många gick under av svält. T.ex. rapporteras det att 10 000 människor ur Mandjia-folket dog 1902 av svält. Bärandet skulle fortsätta fram till 20-talet då vägar röjdes och transporter kunde företas med motorfordon.

Samtidigt som detta pågick uppkom ett annat gissel: gummiutvinningen. När Adam Hochschilds bok ”Kung Leopolds vålnad. Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika” kom ut väckte den en viss uppmärksamhet (skriven 1998 utkommen på svenska år 2000). I den beskrivs hur Leopold tillskansar sig stora delar av Centralafrika, bildar en belgisk koloni och exploaterar den med stor grymhet. Det var främst gummiutvinning som bedrevs med stor hänsynslöshet.

Men Frankrike använde samma metoder som Leopold. Man sålde mark till handelskompanier som fick fri nyttjanderätt i 30 år och dessa kunde exploatera mark och människor som de ville. En skatt infördes 1901 som skulle betalas av varje afrikansk familj. Denna betalades in natura: maniok, hirs, kyckling och speciellt gummi. Det var inte alltid lätt att få afrikanerna att hämta in gummit och olika tvångsmedel användes. T.ex. togs familjer eller byhövdingar som gisslan av fransmännen (liknande metoder användes i Belgiska Kongo) och frigavs endast om tillräckligt med gummi lämnades in. Kroppsstraff var vanliga liksom stympning och mord. De som inte lyckades uppfylla kvoten fängslades. Även här blev svält följden då arbetet med jordbruk blev omöjligt.

Vad som skedde I Kongo och Oubangui-Chari blev känt för allmänheten i början av 1900-talet. Leopold tvingades acceptera att verksamheten granskades. Även i Frankrike skedde en liknande utveckling. Många fall av mord och misshandel rapporterades. I Bangui hävdades det hade i en by 58 kvinnor och 20 barn tagits som gisslan. När rapportören kom dit hade 45 kvinnor och två barn dött av svält. En fransk missionär, R.P. Daigre, skriver senare att de som försökte fly fängslades, dödades eller piskades. Människor dog ”som flugor”, barnen övergavs, äldre och sjuka svalt ihjäl och ben från döda låg strödda kring byarna.

Men de flesta dukade under av sjukdomar. Misären och svälten gjorde att dessa kunde få fäste. Speciellt smittkoppor skördade många offer. På sina håll dog 80% av befolkningen i smittkoppsepidemier. I början av 1900-talet var det som värst. 1905 dog en femtedel av Nzakara- folket av samma sjukdom. En annan dödlig sjukdom var sömnsjuka. Längs med transportlederna härjade den svårt. Det skulle dröja trettio år innan dessa sjukdomar kunde kontrolleras.

Under denna tid var även den politiska situationen bräcklig och olika former av stridigheter förekom. De gamla härskarna (sultaner) gjorde ibland uppror mot kolonialmakten eller bedrev egna krig mot grannfolk vilket ledde till massförflyttningar hos de lokala folken. Även situationen i Europa hade verkningar i Afrika. Under första världskriget rekryterades (med svårighet) soldater och dessa kämpade både i Frankrike och i Afrika där strider förekom mellan de europeiska stormakterna. Ett större inhemskt uppror blossade upp mellan 1928 och 1931. Det kallades Kongo Wara och är än idag välkänt av lokalbefolkningen.

Ännu en olycka var tvångsrekryteringen till byggandet av en järnväg mellan Atlantkusten (Pointe-Noire) och Brazzaville, huvudstad i franska Kongo. Arbetet krävde så många offer att afrikaner från Oubangui-Chari hämtades med tvång. Arbetet på denna järnväg var extremt hälsovådligt. Enligt en källa dog 17 000 man endast under byggandet av de första 140 kilometrarna.

Först under 40-talet, efter 60 år av kolonialt styre, skulle någon form av stabilitet och anständiga levnadsförhållanden skapas i Centralafrikanska republiken. Självständigheten skulle komma 1960.

Idag är landet en av världens fattigaste trots fyndigheter av olja, diamanter, uran. En serie despoter (t.ex. Jean-Bédel Bokassa som krönte sig till kejsare) har gjort sitt till för att förhindra att någon utveckling  kan skönjas. Den historia av exploatering och övervåld som präglade landet under kolonialtiden har kanske också betytt något.