Om Afrikas delning

Göran Dahlgren

Det finns en allmänt spridd föreställning om att gränserna mellan de europeiska  kolonierna i Afrika drogs upp på en konferens i Berlin 1885. Detta är fel hävdar Henri Brunschwig i boken ”Le partage de l’Afrique noire”.

I själva verket var Berlinkonferensen tämligen betydelselös historiskt sett. Det var inte ett i samtiden berömt möte utan har i efterhand, felaktigt enligt Brunschwig, tillmätts betydelse.

Det som förhandlades i Berlin var främst statusen och gränserna för området i Centralafrika som genomfars av floden Kongo. De europeiska stormakterna ville göra det göra till en internationellt fredad transportled. Området som floden flöt igenom skulle bli en frihandelszon, menade man. Man diskuterade särskilt det tilltänkta områdets utsträckning. En del ville att det skulle nå de västra och östra kusterna (kusterna mot Atlanten och Stilla Havet). Det fastslogs att staten som skulle bildas skulle bli en neutral stat i händelse av krig.

Någon delning av hela Afrika var det alltså inte fråga om. Man höll sig främst till frågan om Kongo.

I själva verket fastställdes gränserna mellan de europeiska kolonierna  i Afrika under de följande tjugo till trettio åren i bilaterala avtal mellan europeiska stater (det rörde sig främst om Frankrike, England, Portugal och Belgien). Avtalen var många. Brunschwig skriver att mellan 1882 och 1908 slöts 249 avtal mellan Frankrike och Tyskland som rörde ländernas kolonier i Central- och Västafrika . Mellan 1885 och 1907 ingicks 25 avtal mellan England och Tyskland. I dessa avtal fastställdes gränserna mellan kolonierna och deras inbördes förhållanden.

I detta sammanhang föddes en ny rättslig terminologi. En av de nya termerna var ”inflytelsesfär”. Ordet förekommer enligt Brunschwig för första gången i korrespondensen mellan diplomater under åren 1885-86. En inflytelsesfär var ett område som inte ännu hade militärt ockuperats men där de båda parterna enades om att respektera varandras företrädesrätt.

Liknande fenomen hade funnits tidigare men andra ord hade använts. Ett kustområde eller en flodmynning hade ibland i den internationella politiken hävdats ge rätt åt landet längre in eller floden uppströms. Ibland användes då ordet ”hinterland”. Hinterland översattes sedermera av jurister (under 1900-talet) till ”inflytelsesfär” och det var detta senare ord som vann insteg i den internationella rätten.

Ett exempel på ett bilateralt avtal där två länder kom överens om status och gränser för sina kolonier var det mellan den tyska och den engelska regeringen rörande Afrika och Heligoland från den första juli 1890. Här finns en artikel i traktatet som kan tjäna som exempel på hur det kunde låta.

”Artikel VII. - De två parterna lovar att ingen av dem ska blanda sig i affärerna i den andres inflytelsesfär (….) En stat ska inte göra några förvärv, ingå avtal, skaffa sig suveräna rättigheter eller protektorat eller förhindra den andres inflytande (…)

Härmed beslutas att inga kompanier eller individer från den ena staten kan utöva suveräna rättigheter i en sfär som tillerkänts den andre såvida inte den senare gett sin tillåtelse”.

En mängd sådana avtal delade således in Afrika i intressesfärer och gränser drogs upp mellan dem. Dessa sfärer blev sedan självständiga stater.

I ett avsnitt behandlar Brunschwig arvet från alla dessa avtal mellan de europeiska kolonialmakterna. Han menar att de fortfarande har stor betydelse i Afrika. Kartan från 1918, menar han, är i stort intakt. Inflytelsesfärerna består i det att de utgörs av stater där den gamla kolonialmaktens språk och kultur har bevarats. Dessa präglar de afrikanska staterna så till den grad att de afrikanska traditionerna kommer i andra hand. Att ena t.ex. Senegal och Gambia är inte enklare idag än under kolonialtiden. Överallt i Afrika väljer man att bibehålla gamla koloniala gränser framför att ena afrikanska kulturer som splittrats av gränsdragningen.

Det är således förvånansvärt stabila gränser som kolonialhistorien skapat. De afrikanska kulturerna är inte enade och även om någon afrikansk kultur dominerar i ett land är kolonialspråket det använda. Det är ett lingua franca som premieras för att det ger möjlighet för afrikanerna att tillägna sig kunskaper och teknologi, menar Brunschwig. För att staterna ska lämna beroendet av kolonialmakterna, överkomma den koloniala delningen, måste Afrika tillgodogöra sig den nya vetenskapliga teknologin och industrialiseras.

Dagens indelning av stater i Afrika är således ett arv från kolonialtidens bilaterala avtal mellan stormakterna i Europa. Det som är tydligt är att det idag finns språkgeografiska inflytelsesfärer: främst en engelskspråkig, en franskspråkig och en portugisiskspråkig (den tyska upphörde efter första världskriget, den belgiska har uppgått i den franska).

Den franska språkpolitiken, frankofonin, kan sättas in i detta sammanhang. Språket och kulturen blir en viktig faktor i att behålla inflytande och bekämpa utländsk inblandning i Frankrikes inflytelsesfärer. Måhända skrivs det fortfarande bilaterala avtal mellan länder för att försäkra de båda parterna fortsatt inflytande i sina gamla kolonier.