Göran Dahlgren
Det finns en allmänt spridd föreställning om att gränserna
mellan de europeiska kolonierna i Afrika
drogs upp på en konferens i Berlin 1885. Detta är fel hävdar Henri Brunschwig i
boken ”Le partage de l’Afrique noire”.
I själva verket var Berlinkonferensen tämligen betydelselös
historiskt sett. Det var inte ett i samtiden berömt möte utan har i efterhand,
felaktigt enligt Brunschwig, tillmätts betydelse.
Det som förhandlades i Berlin var främst statusen och
gränserna för området i Centralafrika som genomfars av floden Kongo. De
europeiska stormakterna ville göra det göra till en internationellt fredad
transportled. Området som floden flöt igenom skulle bli en frihandelszon,
menade man. Man diskuterade särskilt det tilltänkta områdets utsträckning. En del
ville att det skulle nå de västra och östra kusterna (kusterna mot Atlanten och
Stilla Havet). Det fastslogs att staten som skulle bildas skulle bli en neutral
stat i händelse av krig.
Någon delning av hela Afrika var det alltså inte fråga om.
Man höll sig främst till frågan om Kongo.
I själva verket fastställdes gränserna mellan de europeiska
kolonierna i Afrika under de följande
tjugo till trettio åren i bilaterala avtal mellan europeiska stater (det rörde
sig främst om Frankrike, England, Portugal och Belgien). Avtalen var många. Brunschwig
skriver att mellan 1882 och 1908 slöts 249 avtal mellan Frankrike och Tyskland
som rörde ländernas kolonier i Central- och Västafrika . Mellan 1885 och 1907
ingicks 25 avtal mellan England och Tyskland. I dessa avtal fastställdes
gränserna mellan kolonierna och deras inbördes förhållanden.
I detta sammanhang föddes en ny rättslig terminologi. En av
de nya termerna var ”inflytelsesfär”. Ordet förekommer enligt Brunschwig för
första gången i korrespondensen mellan diplomater under åren 1885-86. En
inflytelsesfär var ett område som inte ännu hade militärt ockuperats men där de
båda parterna enades om att respektera varandras företrädesrätt.
Liknande fenomen hade funnits tidigare men andra ord hade
använts. Ett kustområde eller en flodmynning hade ibland i den internationella
politiken hävdats ge rätt åt landet längre in eller floden uppströms. Ibland
användes då ordet ”hinterland”. Hinterland översattes sedermera av jurister
(under 1900-talet) till ”inflytelsesfär” och det var detta senare ord som vann
insteg i den internationella rätten.
Ett exempel på ett bilateralt avtal där två länder kom
överens om status och gränser för sina kolonier var det mellan den tyska och
den engelska regeringen rörande Afrika och Heligoland från den första juli 1890.
Här finns en artikel i traktatet som kan tjäna som exempel på hur det kunde
låta.
”Artikel VII. - De två parterna lovar att ingen av dem ska
blanda sig i affärerna i den andres inflytelsesfär (….) En stat ska inte göra
några förvärv, ingå avtal, skaffa sig suveräna rättigheter eller protektorat
eller förhindra den andres inflytande (…)
Härmed beslutas att inga kompanier eller individer från den
ena staten kan utöva suveräna rättigheter i en sfär som tillerkänts den andre
såvida inte den senare gett sin tillåtelse”.
En mängd sådana avtal delade således in Afrika i
intressesfärer och gränser drogs upp mellan dem. Dessa sfärer blev sedan självständiga
stater.
I ett avsnitt behandlar Brunschwig arvet från alla dessa avtal
mellan de europeiska kolonialmakterna. Han menar att de fortfarande har stor
betydelse i Afrika. Kartan från 1918, menar han, är i stort intakt. Inflytelsesfärerna
består i det att de utgörs av stater där den gamla kolonialmaktens språk och
kultur har bevarats. Dessa präglar de afrikanska staterna så till den grad att
de afrikanska traditionerna kommer i andra hand. Att ena t.ex. Senegal och
Gambia är inte enklare idag än under kolonialtiden. Överallt i Afrika väljer
man att bibehålla gamla koloniala gränser framför att ena afrikanska kulturer
som splittrats av gränsdragningen.
Det är således förvånansvärt stabila gränser som kolonialhistorien
skapat. De afrikanska kulturerna är inte enade och även om någon afrikansk
kultur dominerar i ett land är kolonialspråket det använda. Det är ett lingua
franca som premieras för att det ger möjlighet för afrikanerna att tillägna sig
kunskaper och teknologi, menar Brunschwig. För att staterna ska lämna beroendet
av kolonialmakterna, överkomma den koloniala delningen, måste Afrika
tillgodogöra sig den nya vetenskapliga teknologin och industrialiseras.
Dagens indelning av stater i Afrika är således ett arv från
kolonialtidens bilaterala avtal mellan stormakterna i Europa. Det som är
tydligt är att det idag finns språkgeografiska inflytelsesfärer: främst en
engelskspråkig, en franskspråkig och en portugisiskspråkig (den tyska upphörde
efter första världskriget, den belgiska har uppgått i den franska).
Den franska språkpolitiken, frankofonin, kan sättas in i
detta sammanhang. Språket och kulturen blir en viktig faktor i att behålla
inflytande och bekämpa utländsk inblandning i Frankrikes inflytelsesfärer. Måhända
skrivs det fortfarande bilaterala avtal mellan länder för att försäkra de båda
parterna fortsatt inflytande i sina gamla kolonier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.