1 juni 2017

Om lidandet under kolonialismen i Centralafrikanska Republiken

Göran Dahlgren 

Demografer har försökt uppskatta hur stor del av befolkningen i Centralafrikanska republiken (kallat Oubangui-Chari fram till 1946) som dog till följd av umbäranden under den franska koloniseringen.Enlig en bedömning minskade befolkningen med en tredjedel mellan 1880 och 1930 (siffra n gällerhela franska Ekvatorialafrika, ung. dagens Tchad, Gabon, Kongo och Centralafrikanska republiken).Orsakerna till denna massdöd var grymheter begångna av européer, inbördeskrig, svält och sjukdomar.

Historiker beskriver lidandet som en serie prövningar. Den ena följer på den andra och det blir en rad olyckor som drabbar den afrikanska befolkningen. Två böcker går igenom dessa händelser: Centrafrique: un destin volé. Histoire d’une domination française” av Yanis Thomas och ”Histoire centrafricaine. Des origines à 1966” av Pierre Kalck. 

En av de största prövningarna och en som skulle fortgå länge var tvångskommenderingen till arbete som bärare. Under lång tid fanns ingen transportvägar för fransmännen utom vissa floder som inte alltid var farbara och det krävdes bärare. Frankrike förde krig i Tchad och den enda möjligheten att frakta materiel och förnödenheter var att låta det bäras av lokalbefolkningen genom Oubangui-Chari. Afrikanerna blev med tiden allt mer ovilliga att ställa upp och man tvingades anställa bärare komna långväga ifrån. De lokala folken längs rutten föredrog snart att fly undan rekrytering till bärare. Detta gjorde att jordbruket eftersattes och många gick under av svält. T.ex. rapporteras det att 10 000 människor ur Mandjia-folket dog 1902 av svält. Bärandet skulle fortsätta fram till 20-talet då vägar röjdes och transporter kunde företas med motorfordon.

Samtidigt som detta pågick uppkom ett annat gissel: gummiutvinningen. När Adam Hochschilds bok ”Kung Leopolds vålnad. Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika” kom ut väckte den en viss uppmärksamhet (skriven 1998 utkommen på svenska år 2000). I den beskrivs hur Leopold tillskansar sig stora delar av Centralafrika, bildar en belgisk koloni och exploaterar den med stor grymhet. Det var främst gummiutvinning som bedrevs med stor hänsynslöshet.

Men Frankrike använde samma metoder som Leopold. Man sålde mark till handelskompanier som fick fri nyttjanderätt i 30 år och dessa kunde exploatera mark och människor som de ville. En skatt infördes 1901 som skulle betalas av varje afrikansk familj. Denna betalades in natura: maniok, hirs, kyckling och speciellt gummi. Det var inte alltid lätt att få afrikanerna att hämta in gummit och olika tvångsmedel användes. T.ex. togs familjer eller byhövdingar som gisslan av fransmännen (liknande metoder användes i Belgiska Kongo) och frigavs endast om tillräckligt med gummi lämnades in. Kroppsstraff var vanliga liksom stympning och mord. De som inte lyckades uppfylla kvoten fängslades. Även här blev svält följden då arbetet med jordbruk blev omöjligt.

Vad som skedde I Kongo och Oubangui-Chari blev känt för allmänheten i början av 1900-talet. Leopold tvingades acceptera att verksamheten granskades. Även i Frankrike skedde en liknande utveckling. Många fall av mord och misshandel rapporterades. I Bangui hävdades det hade i en by 58 kvinnor och 20 barn tagits som gisslan. När rapportören kom dit hade 45 kvinnor och två barn dött av svält. En fransk missionär, R.P. Daigre, skriver senare att de som försökte fly fängslades, dödades eller piskades. Människor dog ”som flugor”, barnen övergavs, äldre och sjuka svalt ihjäl och ben från döda låg strödda kring byarna.

Men de flesta dukade under av sjukdomar. Misären och svälten gjorde att dessa kunde få fäste. Speciellt smittkoppor skördade många offer. På sina håll dog 80% av befolkningen i smittkoppsepidemier. I början av 1900-talet var det som värst. 1905 dog en femtedel av Nzakara- folket av samma sjukdom. En annan dödlig sjukdom var sömnsjuka. Längs med transportlederna härjade den svårt. Det skulle dröja trettio år innan dessa sjukdomar kunde kontrolleras.

Under denna tid var även den politiska situationen bräcklig och olika former av stridigheter förekom. De gamla härskarna (sultaner) gjorde ibland uppror mot kolonialmakten eller bedrev egna krig mot grannfolk vilket ledde till massförflyttningar hos de lokala folken. Även situationen i Europa hade verkningar i Afrika. Under första världskriget rekryterades (med svårighet) soldater och dessa kämpade både i Frankrike och i Afrika där strider förekom mellan de europeiska stormakterna. Ett större inhemskt uppror blossade upp mellan 1928 och 1931. Det kallades Kongo Wara och är än idag välkänt av lokalbefolkningen.

Ännu en olycka var tvångsrekryteringen till byggandet av en järnväg mellan Atlantkusten (Pointe-Noire) och Brazzaville, huvudstad i franska Kongo. Arbetet krävde så många offer att afrikaner från Oubangui-Chari hämtades med tvång. Arbetet på denna järnväg var extremt hälsovådligt. Enligt en källa dog 17 000 man endast under byggandet av de första 140 kilometrarna.

Först under 40-talet, efter 60 år av kolonialt styre, skulle någon form av stabilitet och anständiga levnadsförhållanden skapas i Centralafrikanska republiken. Självständigheten skulle komma 1960.

Idag är landet en av världens fattigaste trots fyndigheter av olja, diamanter, uran. En serie despoter (t.ex. Jean-Bédel Bokassa som krönte sig till kejsare) har gjort sitt till för att förhindra att någon utveckling  kan skönjas. Den historia av exploatering och övervåld som präglade landet under kolonialtiden har kanske också betytt något.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Endast kommentarer undertecknade med namn publiceras.