28 december 2017

Om censur i Afrika (och Frankrike)

Göran Dahlgren

Forskare i fransk-språkig litteratur från Afrika söder om Sahara skriver inte ofta om den censur afrikanska författare tvingas leva under. Studierna är oftast inriktade på själva texterna; tematik, psykologi och språk. Sociologiska aspekter som censur är mer sällsynta.

Inte heller i franska media brukar det förekomma referenser till censur (i engelskspråkig litteratur är det vanligare). Därför är det glädjande att ett nummer av tidskriften ”Africulture” (no 105, mars 2017) ägnar sig åt ämnet. Tidskriften ges ut med stöd av franska myndigheter och organisationer.

I numret finns ett urval texter och intervjuer som behandlar censur, både vad gäller situationen idag och hur det har sett ut historiskt under årens lopp sedan självständigheten för de gamla franska kolonierna på 1960-talet.

För närvarande tycks censuren av litteratur, film och teater ha minskat i omfattning. Redaktören för tidskriftsnumret, Anne Bocandé, hävdar till och med att den har försvunnit. ”Föra på tal censur av kultur innebär att man talar om en förgången tid” (sid 4).

En sak tycks alla konstnärer vara överens om. Det finns en ”ekonomisk censur”: även om det politiska förtrycket har minskat i de afrikanska länderna och Frankrike har censuren inte försvunnit. Den har förändrat karaktär och nya ämnen känsliga för censorer har tillkommit. Kulturindustrin är till största delen placerad i Väst vilket gör att konstutövarna måste anpassa sig till den västerländska smaken. Detta leder till en omfattande självcensur, menar de.

Den senegalesiske författaren Boubacar Boris Diop är inne på denna linje i intervjun med honom i numret. Festivaler, kulturevenemang, bokmässor, hela bokindustrin är placerad i Väst vilket leder till att litteraturen blir mindre afrikansk, speciellt om den skrivs på kolonialspråket.

Skillnader finns också mellan läget nu och det som gällt tidigare. Förr var den afrikanska litteraturen mer subversiv och utgjorde ett hot mot makthavare och öppen censur var vanlig. Han citerar som exempel filmer av Sembène Ousmane som ofta förbjöds i hemlandet Senegal och ibland även i Frankrike, t.ex. ”Ceddo” från 1977 och ”Le camp de Thiaroye” (”Lägret Thiaroye”) från 1987. Han nämner också Mongo Betis ”Main basse sur le Cameroun” (ung. ”Det stulna Kamerun”) från 1972 som inte fick komma ut i Frankrike. Även Soyinka som fängslades 1967 nämns och fallet med den nigerianske författaren Ken Saro-Wiwa som hängdes för sin politiska aktivism 1995.

Numera har författaren inte samma ställning som sanningsvittne och politisk provokatör. Detta är ett internationellt fenomen, inte bara ett afrikanskt, påpekar Diop. Journalister är idag de som lever farligast och de som blir föremål för mest censur.

En annan förändring är att den religiösa censuren har tilltagit. Boken ”Les derniers jours de Muhammad” (”Muhammeds sista dagar”) av Hela Ouardi råkade till exempel ut för problem i Senegal efter publicering. Den ansågs av företrädare för den islamska läran inte respektera traditionen.

En aspekt är vilket språk man skriver på. Att skriva på ett kolonialspråk är ofta mindre riskabelt när det gäller censuren. En bok skriven på ett afrikanskt språk väcker mer känslor och råkar oftare ut för svårigheter. Så var fallet med Ngugi Wa Thiong’o som ville sätta upp en pjäs på kikuyu och fängslades av myndigheterna.

Att hävda att censuren skulle ha försvunnit är således ett önsketänkande och kanske ett försök att premiera det statliga konstfrämjandet som finansierat tidskriften. Kanske har makthavarna blivit skickligare i att hantera författare och undvika negativa reaktioner från publik och stat. Kanske har författarna och konstnärerna avradikaliserats och blivit mindre benägna att ta upp känsliga ämnen.

Att lätta på censuren kan också vara fördelaktigt för de statliga aktörerna. Censur leder till uppmärksamhet och, ibland, berömmelse. 1981 kom Ousmanes bok ”Le dernier de l’Empire” (ung. ”Imperiets siste man”) ut och den senegalesiske inrikesministern Jean Collin bestämde att den inte skulle förbjudas. ”Ousmane ville att vi skulle förbjuda hans roman. Men, nej, vi lär det vara kvar i bokhandeln och den dog självdöden för ingen läste den”.