Göran Dahlgren
Forskare i fransk-språkig litteratur från Afrika söder om Sahara
skriver inte ofta om den censur afrikanska författare tvingas leva under.
Studierna är oftast inriktade på själva texterna; tematik, psykologi och språk.
Sociologiska aspekter som censur är mer sällsynta.
Inte heller i franska media brukar det förekomma referenser
till censur (i engelskspråkig litteratur är det vanligare). Därför är det
glädjande att ett nummer av tidskriften ”Africulture” (no 105, mars 2017) ägnar
sig åt ämnet. Tidskriften ges ut med stöd av franska myndigheter och
organisationer.
I numret finns ett urval texter och intervjuer som behandlar
censur, både vad gäller situationen idag och hur det har sett ut historiskt
under årens lopp sedan självständigheten för de gamla franska kolonierna på
1960-talet.
För närvarande tycks censuren av litteratur, film och teater
ha minskat i omfattning. Redaktören för tidskriftsnumret, Anne Bocandé, hävdar
till och med att den har försvunnit. ”Föra på tal censur av kultur innebär att
man talar om en förgången tid” (sid 4).
En sak tycks alla konstnärer vara överens om. Det finns en
”ekonomisk censur”: även om det politiska förtrycket har minskat i de afrikanska
länderna och Frankrike har censuren inte försvunnit. Den har förändrat karaktär
och nya ämnen känsliga för censorer har tillkommit. Kulturindustrin är till
största delen placerad i Väst vilket gör att konstutövarna måste anpassa sig
till den västerländska smaken. Detta leder till en omfattande självcensur,
menar de.
Den senegalesiske författaren Boubacar Boris Diop är inne på
denna linje i intervjun med honom i numret. Festivaler, kulturevenemang,
bokmässor, hela bokindustrin är placerad i Väst vilket leder till att
litteraturen blir mindre afrikansk, speciellt om den skrivs på kolonialspråket.
Skillnader finns också mellan läget nu och det som gällt
tidigare. Förr var den afrikanska litteraturen mer subversiv och utgjorde ett
hot mot makthavare och öppen censur var vanlig. Han citerar som exempel filmer
av Sembène Ousmane som ofta förbjöds i hemlandet Senegal och ibland även i
Frankrike, t.ex. ”Ceddo” från 1977 och ”Le camp de Thiaroye” (”Lägret
Thiaroye”) från 1987. Han nämner också Mongo Betis ”Main basse sur le Cameroun”
(ung. ”Det stulna Kamerun”) från 1972 som inte fick komma ut i Frankrike. Även
Soyinka som fängslades 1967 nämns och fallet med den nigerianske författaren
Ken Saro-Wiwa som hängdes för sin politiska aktivism 1995.
Numera har författaren inte samma ställning som
sanningsvittne och politisk provokatör. Detta är ett internationellt fenomen,
inte bara ett afrikanskt, påpekar Diop. Journalister är idag de som lever
farligast och de som blir föremål för mest censur.
En annan förändring är att den religiösa censuren har
tilltagit. Boken ”Les derniers jours de Muhammad” (”Muhammeds sista dagar”) av
Hela Ouardi råkade till exempel ut för problem i Senegal efter publicering. Den
ansågs av företrädare för den islamska läran inte respektera traditionen.
En aspekt är vilket språk man skriver på. Att skriva på ett
kolonialspråk är ofta mindre riskabelt när det gäller censuren. En bok skriven
på ett afrikanskt språk väcker mer känslor och råkar oftare ut för svårigheter.
Så var fallet med Ngugi Wa Thiong’o som ville sätta upp en pjäs på kikuyu och fängslades
av myndigheterna.
Att hävda att censuren skulle ha försvunnit är således ett
önsketänkande och kanske ett försök att premiera det statliga konstfrämjandet
som finansierat tidskriften. Kanske har makthavarna blivit skickligare i att
hantera författare och undvika negativa reaktioner från publik och stat. Kanske
har författarna och konstnärerna avradikaliserats och blivit mindre benägna att
ta upp känsliga ämnen.
Att lätta på censuren kan också vara fördelaktigt för de
statliga aktörerna. Censur leder till uppmärksamhet och, ibland, berömmelse. 1981
kom Ousmanes bok ”Le dernier de l’Empire” (ung. ”Imperiets siste man”) ut och
den senegalesiske inrikesministern Jean Collin bestämde att den inte skulle
förbjudas. ”Ousmane ville att vi skulle förbjuda hans roman. Men, nej, vi lär
det vara kvar i bokhandeln och den dog självdöden för ingen läste den”.
Inlägg
