Göran Dahlgren
Jag har på denna blogg ägnat en del utrymme åt västerländska
tankesystem och ideologier som haft inflytande över Afrika och dess invånare. Det
har rört sig om t.ex. kolonalismen, rasismen, biståndsideologin eller
frankofonin, Frankrikes politik för att sprida franska språket i världen.
Men Afrika har också producerat inhemska ideologier. De mest
kända är t.ex. panafrikanismen, négritude, och ujamaa-socialismen. Dessa
förknippas ofta med särskilda politiska ledare: négritude med Léopold Sédar
Senghor, president i Senegal, panafrikanismen med Kwame N’Kruma, president i
Ghana i spetsen och Ujamaa-socialismen med Julius Nyerere som länge ledde
Tanzania.
En fjärde afrikansk ideologi, som också förknippas med en
afrikansk politisk ledare, denna gång Mobutu Sese Seko i Demokratiska
Republiken Kongo, är ”autenticiteten” (”l’authenticité”). Den beskrivs i böckerna
”Mobutu” av Jean-Pierre Langellier och i ”Authentically African. Arts and the Transnational
Politics of Congolese Culture” av Sarah Van Beurden.
Den var en tämligen kortlivad politik som från början var en
sorts kulturpolitik. Mobutu påbjöd att invånarna i landet skulle gå tillbaka
till sina afrikanska rötter. Det bästa ur de afrikanska kulturerna skulle
bevaras och det sämsta förkastas. Kongoleserna skulle ta avstånd från den
europeiska, västerländska kulturen och ”avkolonisera sina sinnen”. Afrikanen,
hävdade Mobutu, led av mindervärdeskomplex gentemot Europa och Väst. De skulle
med den nya politiken återfinna sig själva och känna stolthet. Han manade till
nationell kulturrevolution.
Mobutu införde en mängd nya lagar som kulle åstadkomma
detta. Åtgärderna ingrep ofta i afrikanernas vardag på ett direkt sätt. De som
bar på europeiska namn skulle ersätta dem med afrikanska, människorna skulle
överge ”Madame” och ”Monsieur” vid tilltal och istället säga ”medborgare”
(”citoyen” och ”citoyenne”). Namnet på landet byttes ut från Demokratiska Republiken
Kongo till ”Zaïre”. Städer, floder och sjöar namngivna efter europeiska
kolonisatörer och upptäcktsresande skulle få nya, afrikanska namn. Statyer från
kolonialtiden revs och nya, ”afrikanska”, restes.
Invånarnas klädstil skulle också förändras. Kostym förbjöds
och skulle ersättas med en svid som liknade en Mao-kostym (kallad ”abacost”
efter ”à bas le costume”, ”ner med kostymen”). För kvinnor förbjöds utmanande
utstyrslar som korta kjolar.
Till en början togs dessa idéer emot positivt. Både inom
landet och internationellt var bemötandet vänligt. Det ansågs vara något som
kunde gynna afrikansk utveckling och kanske hjälpa landet att moderniseras.
Men verkliga svårigheter började när Mobutu tog sig an den
ekonomiska sfären. Ekonomin skulle ”zaïriseras” menade han. Detta innebar att
de företag som leddes av européer (många ägdes av belgiska affärsmän) skulle
tas över av kongoleser. Dessa blev ofta människor i Mobutus vänkrets. Att leda
företag som en afrikansk storfamilj tyckte Mobutu skulle skapa en afrikansk
revolution och leda till en bättre allokering av resurser.
Efter tre år hade ekonomin kollapsat. Exporten sjönk
dramatiskt, oljekrisen skapade problem och Mobutu beslöt att nationalisera alla
företag i landet. Han övergav autenticiteten och satsade i stället på att
enväldigt kontrollera landet och införa personkult.
Zaïriseringen ledde till kollaps men effekterna av autenticiteten
som kulturpolitik levde kvar i många år. Klädmodet med abacost var vanligt i
nästan tjugo år. Speciellt effekterna av vissa skolreformer blev långlivade.
Afrikanska språk infördes i skolans undervisning: de fyra språken kikongo,
kiswahili, lingala och tshilouba lärdes ut länge. Förbudet mot västerländsk
underhållning gynnade populärkulturen.
Mobutu skulle sitt kvar länge men störtades slutligen av Laurent-Désiré
Kabila 1997. Mobutu har gått till historien som en av de många afrikanska
ledare som skövlat och ruinerat sitt land. Hans kulturpolitik är väl mest en
rolig anekdot hos många. Det mesta av autenticiteten är idag borta. Kanske ska den
ses som ett försök att skapa en nation, en afrikansk modern nation, något som
många afrikanska ledare strävade efter, oftast utan framgång.